isobelll - with 3 l

Äntligen är du vid liv igen min gamle vän! Vad jag har saknat dig! Jo, jag vet att jag inte använder mig utav dig speciellt ofta och att det är väldigt dyrt att ha dig men det är värt det. När jag hör sig purra under mig och känner hur hjärtslagen ifrån gången tid återupplevs så vet jag att det är rätt. När jag känner hur morfar finns med mig än idag pga av dig, när jag inser vilken frihet jag har tack vare dig så vet jag att det är rätt.

Även maskiner har små hjärtan, placebo eller inte skiter jag i, men alla mina maskiner har namn. Min diskmaskin fungerar bättre när jag pratar med henne, hon heter för övrigt Doris, min dator heter Herman och min bil heter Seppel.

Note to self: Det är kallt att stå o mecka med bilen, ett lager till är aldrig fel.

Dagens hjälte: Pojkvännens pappa som fick bilen att fungera igen
Dagens hjälte: Pojkvännen som hade den perfekta julklappen

Illutionen har spruckit, jag har sett bakom garinderna. Julafton är bara en vanlig dag, precis som alla andra. Inget magiskt, inget speciellt. Och jag har precis haft den bästa julafton någonsin! Var bara hemma o latade mig. Firade inte jul och det passar mig alldeles utmärkt. Sov bort större delen av dagen, trött mest hela tiden pga av de nya pillrena. Det var bara en sak som fattades - Kasai!

Det bästa med Julafton är att nu kanske den här förbannade julhysterin kan försvinna. Är så trött på allt "bling-bling" och julsånger. Gah!

Note to self: När det står att "nästa film rekomenderas från 16 år" kan det även betyda "nästa film rekomenderas bara i sällskap".

Har alltid varit förtjust i skräckfilmer men sen jag bor själv igen gör jag allt för att undvika dem, tack vare min förbannade mörkrädlsa. (My ass att den ska växa bort med åren.) Självklart fick de för sig att visa en "riktig" skräckfilm, en som jag tidigare också undvikit och aldrig sett klart. Vet inte vad den heter eller hur den är egentligen men vet att den skrämmer skiten ur mig. Väggen tänjer sig och försöker grabba tag i en. Usch!

Måste bara "oppta" lite till! Så nu lite bättre färg. Fan vilken tid det tar. Skulle ändra lite på några färger men för att allt ska stämma så är det tusen saker som ska ändras samtidigt. Suck.

Dagens läxa: Om läkaren säger att du ska ta en halv dos av den nya medicinen för att trappa upp skall man lyssna.

Tänkte att det kunde väl inte vara sånna skillnader och tog hela pillret, vilket gjorde att jag fick massiva bivekningar. Inte så allvarliga förståss, bara att jag är få förbannat trött! Har nog aldrig nannat kudden så hårt förut, inte ens efter en fet fest med tillhörande mängd alkehol. Jösses. Fortfarande alldeles vimelkantig. När jag till slut tog mig ur sängen så kröp jag till soffan, försökte äta frukost o sov bort resten av dagen där. Effektivaste botemedlet: koffeintablett!

Förbereder mig på en ensam jul hemma. Orkar inte ens tänka på att det är julafton imorron. Vill inte. Planen för tillfället är att bojkotta jul och låtsas som om det regna, eller nja det kommer det väl göra ialla fall?! Det brukar ju vara så på julafton. Har ingen berömd "julkänsla" kvar heller. Bara trött på skiten eller bara trött, vet inte vilket. Men jag kanske kan göra om bloggen lite mer imorron kväll, det ätar tid! Då glömmer jag omvärlden.

Svar på comments:
Tack, Daniel! Japp, det är bilderna till P19. Fan vad jag saknar det arret! Har du något tips om ett bra webbprogram där jag kan se vad fan jag sysslar med istället för bara kod så är det välkommet!
Massa kramar på dig vännen!

Så nu var ett äntligen min tur att göra om min blogg lite ialla fall. Och titta inte på när jag postade detta. Hur trött som helst men kunde inte sluta. Fan vad tid det tog. Hade egentligen tänkt göra om hela designen men hittade inga lämpliga verktyg eftersom alla webprogram numera verkar tycka att alla kan förstå html hur lätt som helst! Men nej, så är inte fallet. Det tar lång tid. Men i Photoshop känner jag mig hyffsat hemma.

Det segaste är den förbannade felsökningen, när något inte alls ser ut som du tänkt dig och du måste gå igenom koden för att leta o leta igen. I Internet Explorer ser sidan fortfarande skit ut men jag orkar inte bry mig, ialla fall inte så här dags på dygnet.

Förklaringen till färgvalet är väl "ganska" enkel. För lite mer än ett halvår sedan vågade jag för första gången färga håret rött. Stort steg. Alltid färgat svart innan. Och när jag målar har jag försökt att börja vänja mig vid den rött. Har alltid tyckt att den väsnas så mycket och är omöjlig att jobba med och då måste jag självklart utmana ödet. Mitt sinne för färg, eller min orimliga fåfänga, gör att jag sällan har på mig rosa kläder längre eftersom det inte går så jättebra ihop med det röda håret. Alltså har det blivit mer och mer bruna, jordnära, gröna, röda och varma färger i garderoben. Inte helt fel faktiskt.

Och ja, det var väldigt klassiskt att färga håret rött när mitt förra förhållande började ta slut. Har ni inte också tänkt på det? Att många nyskillda kvinnor byter klädstil, hårfärg och umgänge? Min "förvandling" var väl mer smygande men ändå. Rosa är fortfarande, sen två år tillbaka (något måste ha slagit mig hårt i huvudet för jag har alltid hatat den innan) en av mina favo färger men har fått stor konkurans! Jag måste erkänna att jag är mäkta stolt över att ha vågat ta steget från "bara-stora-svarta-kläder" till "kvinnlig&färg" stil. Det låter säkert jättelöjligt men det är inte det lättaste när man haft samma kläder i mer än tio år.

Så, komentarer på den "nya" bloggen?

Dagens prov: Powerpoint - nu är den förbannade kursen äntligen slut! (och jag slipper de skoldatorerna med program på svenska, IE och tangentbord där man behöver hammare & mejsel för att bemästra)
Veckans skratt: Morsans förra sotare som utbrister att hon minsan har eldförbud på samtliga av sina 9 kakelugnar sen ett år tillbaka då hon påminner honom om att det är hans uppgift att hålla koll på reglerna. Det är meningen att sotaren automagiskt ska komma hem till en och ta hand om sånt när tiden är inne. Och nej, det är inte en undersökning av skorstenen, som är ca 8 meter djup, att lysna ned med ficklampan i den.

Fan vad jag är trött på kvinnokroppen! Inte nog med att vi har lingonvecka en gång i månaden antalet saker som kan gå fel i våran kropp är vessentligt mycket mer än på en man. Missförstå mig rätt, jag är väldigt nöjd i mig själv som kvinna, har inga absitioner att byta kön och känner mig säker i min sexuallitet men ibland tröttnar jag helt enkelt. Ibland känns det som om vi fått den sämre "dealen". Visst, vi kan göra två saker samtidigt men nog fan kan vi vara sjuka på fler sätt samtidigt också!

Gnäll, tjat och mer spott o fräs. Allt detta beror på att jag sen en vecka tillbaka har fått på besök en är gammal vintergäst. En som kommer varje år och ger mig väldiga magsmärtor. Det är inte trevligt att säga det men jag gör det ändå, urinvägsinfektion. Jippi?! Och när jag fick det i sommras så gjorde det så ont att jag var tvungen att åka in till akuten, då hade jag stått ut med solsting (pojkvännen räddade mitt liv eftersom jag trodde det var förkyldning och ville hålla mig varm men han la kalla omslag på mig + vakade i ett par dygn men nej, jag tyckte inte jag behövde sjukhus!) och när det välkända magknipet kom gav jag mig. Det sticker liksom till och ilar, som tandvärk av värsta slag fast i magen.

Och nu detta moment 22. Min tandläkare fårgade mig för några år sen om jag möjligtvis var bulimiker. Öh, nej, absolut inte svarade jag förvånat. Jag har nästintill en fobi för att kräkas och gör allt för att slippa det. Jo, jag hade frätt sönder mina tänder. Varit för noga med tandborstingen och inte tänkt på att jag ätit surt innan vilket gjorde att jag nötte in syran i tänderna. För jag åt väldiga mängder av clementiner då jag nästan konstant led av samma vintergäst. Ringde vårdguiden nu efter att jag haft ont i en vecka men ändå så att jag står ut, det ilar men inte så att jag inte kan stå upp. De sa ring läkare och jag lydde. Herr doktorn sa sedan snällt att "lindriga-ofarliga" urinvägsinfektioner bör man låta gå över av sig själv och visst har han alldeles rätt i det. Jag har ju väntat i en vecka nu. Sen tipsade han om att äta så mycket surt jag kan, dricka citronvatten i mängder och avvakta. Toppen. Moment 22. Antiobiotikaresistens, sönderfrätta tänder eller vintergästen? Yeaih, vilka roliga val man ställs inför. Gnäller lite till.

Note to self: 5 min med tåg tar ca 90 min till fots. Ha inte en tung väska att släpa på.

Julen
Detta fenomen som drabbar alla en gång om året. Jag begriper mig inte på all den här hysterin. Alla feta kaloribomber, mat-"glädjen", prylhypen och alla dessa förbannade julsånger överallt. Blir upriktigt förbannad på alla med alldeles för mycket onödig julpynt som står på dygnet runt, blinkar i alla färger, och fullkomligen äter upp energi. Deras egen elräkning skulle jag inte kunna bry mig mindre om men är det inte meningen att vi ska tänka på miljön? På att inte göra av med allt för mycket energiresucher överhuvetaget för att minska på den redan hårt överbelastade stakars naturen?

Sen det här med klappar. Visst är det mysigt att tala om för dem i ens närhet att man tycker om dem med något fint men ibland känns det mer som pengabyte. Rakt och rent. Jag köper en onödig pryl till dig som du inte vill ha, (och jag kommer tvinga dig använda den så fort jag ser på), och du ger mig en lika hemsk sak tillbaka. Och jag det finns presenter med tanke men de ser man ofta alldeles för sällan. Jag faller tillbaka på det gamla knepet "Ärad vare (insert random name of religius icon) i höjden, denna har jag gjort i slöjden". Pga av allt hantverk jag ialla fall pysslar med så är det något med omtanke och som jag speciellt tar fram för dem. Mysigt men ibland kan det kännas lite fattigt och det är svårt att tillverka något annat än prydnadssaker.

Om ni inte visste det så finns det en:
lista på saker som man inte får ge till folk i julklapp, här följer en påminnelse utan inbördes ordning:
1. Julpynt (Vafan är det för sätt, ge mig sånt som jag ialla fall kommer städa undan inom en vecka?)
2. Prydnadsföremål (Om det inte är en människa med extremt bra smak vilket sällan är fallet.)
3. Saker du egentligen själv vill ha (Ja, jag har råkat ut för det både en och femton gånger. Exempel som Rammstein DVDn, sure jag tycker om dem men det är hyffsat lätt att ladda ned videos på indernet numera. Nightwish cd, hallå?! Vemfan ger CD numera? Jag har inte ens en cd spelare, allt är omvandlat till mp3 och för att överhuvetaget kunna lyssna på musik så måste jag starta datorn.)
4. Böcker du bara valt ut pga av titeln (Om du vill ge en bok, ta reda på vad människan i fråga tycker om att läsa eller ge någon du själv har läst och tycker väldigt mycket om, alt fått rekommenderad. Detta gäller också seriealbum!)

Det finns även regler på vad som är skillnaden på presenter till jul och födelsedagen. Kanske inte alla är medvetna om så jag passar på att ta upp den här också. Om man specifikt har önskat sig något gäller naturligtvis inte detta men annars så är födelsedagspresenten en "ego-present". En sak som personen inte skulle köpt till sig själv trots att han/hon är värd det. Till julen är det frmförallt nyttoföremål som gäller, hjälp ungarna att förbättra på deras kökgsredskap o likannde är helt ok. Självklart skall partners välja presenter med speciell hänsyn till romantik faktorn.

Själv planerar jag presenter hela året om. Har en lista, undangömd naturligtvis, där jag skriver upp bra idéer. Brukar tänka ur nyttosynpunkten och alltid investera lite kärlek i allt man ger. ibland är det bästa ett enkelt löfte om en mysig teaterhelg inom snar framtid. Upplevelser kan inte gå sönder på samma sätt som prylar. En viktig sak som folk gärna glömmer.

I år har jag kämpat med att försöka bojkotta julen totalt. Inte ens varit väder för det ju! Precis som förra året har jag även vägrat ta fram juldeko förens snön har kommit och det lilla som finns därute nu räknas inte riktigt i mina ögon. Plus att jag fortfarande inte är säker på att jag överhuvudtaget vill fira jul. Den här högtiden har alltid kännts lite krystad. När jag fortfarande bodde "hemma" (varför heter det så egentligen, jag bor ju hemma nu också bara att det råkar vara mitt eget hem och inte mitt föräldrarhem?) så var det ju bara jag och morsan där och visst, vi hade julgran, julmat och terroriserades av Kalle Anka kl 15. (Ett hett tips till alla er därute, spela inte in Kalle Ankas jul och låt ungarna titta på den året runt som i gjorde när vi precis flyttat hit, behöver jag säga att jag få kväljningar av skiten varje år nu?) Men det här med att samla all familj, som bara är jag och morsan, för att ha det ruskigt mysigt blev liksom inte. Vi har alltid haft mer av en vännskapsrelation, på både gott och ont. Och släkten känner jag knappt, inte firat med sen jag kan minnas plus att de bor i Tyskland.

Men för ett par år sen begrep jag allt. Alla de mysiga stundera, morgonklapparna, julpysslet, till och med rimmen började kännas som en naturlig sak. Långsamt vaggades jag in i en stor familj som jag till en början hade väldigt svårt att vänja mig vid men efter bröllopet så accepterade jag mer och mer att julfiranden inte behöver vara så hemska som jag alltid tyckt. Firat med samma familj i fyra eller fem år nu och det här är första julen utan. Skiljsmässan är igenom. Honom kan jag inte förlåta och jag sitter djupt besviken över min förlorade nyvunna släkt. Trodde inte att jag skulle sakna dem så mycket, sakna de traditioner jag gjorde allt för att undvika. Jag vet inte heller riktigt hur jag ska reagera på att jag faktiskt fått en julklapp av mina forna svärföreldrar. Urmysigt, jag blev först jätteglad! Saknar dem massor. Men i nästa stund grep sorgen tag i mig, jag har förlorat dem. Och sen kom misstänksamheten, erkänner de inte att han gjort fel? Är det här deras sätt att säga "Vi är ledsna över vad vår son gjort mot dig?" eller "Synd att ni skillde er, ni var ju så fina tillsammans."- i total ignorans anda över hur illa han gjorde mig? Eller så överannalyserar jag bara.

Hur som helst så står jag nu inför ett nytt val. En ny familj. En ny pojkvän som inget hellre vill än att jag dansar runt granen med honom. Och hans familj är väldigt snälla. (Till och med, hör och häpna, varit på seglingssemester i sommras med dem!) Men orkar jag verkligen släppa in dem i mitt hjärta när jag vet att de när som helst kan rivas ut igen eller borde jag starta min egen tradition som jag kan göra oavsett vem jag är tillsammans med eller inte? Ska jag verkligen fira en högtid som jag inte tror på? Det är mycket möjligt att bibeln bara är en väldigt gammal roman, hörsägner som sedan skrevs ned eller allmänt bara ett moralkodex. Varför ska jag fira en födelsedag på en gammal romanfigur som jag tror aldrig existerat? Då bilen hatar kylan lika mycket som jag har den gett upp och ser väldigt ledsen ut så småland blir lite svårt. Det finns ju alltid buss men jag vet inte. Har ju inte firat med morsan på så många år och hon tycker precis som jag att hela julen är väldigt överskattad. Jag vet bara inte om jag vågar vara här ensam hemma på julafton. Är inte det något av det värsta som kan hända en? Där har man beviset för att man står ensam i livet utan familj?

För att komma till ett helt annat ämne. Hörde på TV igår att Bush håller på att väljas till USAs sämsta president någonsin. Och vad mer kan jag tilllägga än, Vad va det jag sa?! Det är däremot väldigt synd om mitt gamla favoband Bush som måste dela namn med en sån idiot till människa. Pink brukar inte vara min typ av musik men hon har gjort en del bra låtar och jag gillar hennes budskap i de flesta texterna. Framförallt, "Dear mr President". Så lyssna noga och njut. (Och visst är det härligt att höra något annat än de förbannade julsångerna hela tiden?)



Vet att det finns folk, bland annat släktingarna nere i tyskland som inte kan läsa det här skumma språket som heter svenska. Så jag rekommenderar varmt Babelfish som översätter så att det blir någelunda läsligt. Eller, nja. Nästan läsligt.

Veckans citat: "Tomtarna på loftet måste haft storstädning för allt sågspon har trillat ut hur de hålen där skruvarna skulle suttit." - pojkvännen
Dagens nyhet: Eller nja, det är ju knappast en nyhet men nu är det bekräftat ialla fall. Moderaterna är helt dumma i huvudet! Höjningen på SL biljetterna kommer ruinera oss!
Veckans filmtips: "Finding Neverland" med Jonny Depp. Fan vilken bra film! Grät ögonen ur mig men den var så grymt snygg. Hamnar direkt på listan över bästa filmer nånsin.

Svar på kommentererna i förra inlägget:
Va?! För mig är det svårt att förstå att inte alla ser färger, former och liknande fenomen när vi hör musik eller hör saker när vi tittar på bilder. Det kan bli så intensivt ibland när jag lyssnar på musik att jag måste stänga av den. Och när jag skapar så måste jag alltid ta hänsyn till vilken färg musiken har, om tex målar med blå färg är det svårt att få inspiration eller få allt rätt om jag lyssnar på röd musik och liknande. (Skitskumt men sant!) Just när det gäller måleri så måste musiken övernestämma med motivet också vilket inte alltid är helt lätt. Överhuvetaget påverkas vi väl alla väldigt starkt av musik? Jag gör ialla fall det. Kan slå om fullkomligen i känslorna pga av vissa låtar eller börja skutta av lycka då jag hör vissa toner.

Funderade på det här när jag promenerade hem, vilket tog lite längre tid än planerat, samtidigt som jag lyssnade på musik. Och det märktes en tydlig skillnad i vad jag la märke till för färger, vad som fastnade på näthinnan och hur starkt intrycket av naturen runtomkring mig var beroende på vilken låt som spelades. När en riktigt glad låt spelades hade jag till och med svårt att gå rakt, blinkade väldigt häfftigt och nästan slogs omkull av all inspiration som kombon musik + solnedgång med dimma i skog med liten bäck. Fast för mig är et lite så i övrigt också, inspirationen kommer inte alltid lugnt och stilla som en idé utan den kan även "draba" mig. Så starka intryck att jag inte annat kan än låta händerna skapa. Trots att jag varken har tid eller lust så kan min kreativitet ta över. På både gott och ont. Men o andra sidan är det väl i slutändan den som är min drivkraft.