isobelll - with 3 l

Jobbar och pysslar. I helgen blir det minilajv och en lite välbehövligt festande. Satts under en ganska jobbig press, måste bestämma mig för allt eller inget vill däremot fortsätta som jag har gjort hittils. Försöker i möjligaste mån att njuta av värmen, sommaren och snor lite ledig tid här och var.

Har målat en del de sista dagarna och resultatet blev sådär. Inte jättenöjd men det funkar. Nu blir det ut i solen och njuta mer!

Sommardopp och allt är väldigt varmt. Idag är det regnit men jag bara sitter och njuter. Har nattbadat de två sista nätterna, väldigt skönt och roligt i goda sällskap. Försöker att inte klaga på värmen eftersom jag har gnällt på att det ska bli varmt hur länge som helst. Bara njuter istället och badar så ofta som jag kan.

Trotts min dåliga ekonomi så tilllät jag mig köpa en ny badrumshylla för 9kr, toppen tänkte jag och skyndade hem för att montera den. Men väl hemma så upptäcker jag att den man ska montera hela alltet på är inte med! Kundtjänsten säger att stången kostar 269:- Skäms på er Ikea! Jag känner mig grundlurad och får hitta på något eget istället. Hmm, finns det ingen blligare stång? Visste väl att det var för bra för att vara sant.

Alltså, som ni säkert vet vid det här laget så var Kastaria alltså ett lajv. Det är som att berätta en levande historia tillsamans, interaktiv teater eller levande rollspel även kallat. Min roll var på detta lajv Biskop Ines Dieudonnée, Dekan (Chef) för Guds Öga (Administrationen) och Livets Nyckel anhängare. Jag själv är inte alls kristen men just därför är det roligt att spela någon som tror så fast och hårt på gud (den här påhittade religionen liknar väldigt mycket Kristendommen). (Bilden är på mig som Ines men inte så jättebra, förhoppningsvis hittar jag bättre bilder senare).

Ines trodde väldigt mycket på Gud och hade i sitt förra arbete varit högt uppsatt inom inkvisitonen, närmare bestämt var hon deras förhörsledare (läs: torterare) och med stor passion så drev hon kättarna till döden. Men pga av det så förflyttades hon till pappers arbete och tvingades offra enkla rena själar för att gynna kyrkans anseende. Hon trodde dessutom på arvssynd och hade tvingats lämna sin vapenbroder i strid utan att kunna säga till honom att hon bara skulle bli förflyttad. Hon hade visseligen avlagt ett kyskhetslöfte som hon planerade på att hålla men hennes kärlek till Leonard kunde hon inte styra. Så lajvet bröjade med en bitter Ines, kall, hård och med en stor ångestklump i magen. Det hade varit två år sedan hon senast log på riktigt, mitt i kriget mot Nedan där hon bekämpade Kätteriet. Nu hade vi kommit till byn Glimminge med hela påveföljet och det var mycket att göra. Men så stod han där, Marsaklen Leonard. Ines gnuggade sina ögon, inte kunde det vara den vackraste mannen i hela Gregorien? Han som var så sliten och dann? Men visst var det han!

Leonard frågade om jag, Ines, hade en syster som hätte Ines men nej, det var ju jag! Senare den dagen biktade jag mina känslor för Leo till Kardinal Lucille och boten var att jag inte fick komma närmre än tio fot ifrån honom och inte prata med honom ensam. (En väldigt rolig bot att spela på då den skapade stor förvirring först). Jag ledde dessutom en rättegång och i kyrkans bästa intresse så hade jag självklart en dom redan innan den ens satte igång, det gällde bara att hitta hålet som skulle göra dem skyldiga i villket fall som helst som inte var speciellt svårt. Mer arbete och mycket omkringspringade. Jag som chefen för Guds öga hade hand om alla personalfrågor som verkade underliga. Det vill säga kätteri inom eget led, alla i kyrkan hade en personfil hos mig som jag hade i arkivet. Stora mängder pappersarbete och väldigt strängt system som fick folk att bli vansiniga. Vi körde verkligen på byråkrati med citat som "Det är under utredning", "Det finns inga problem", "Återgärder har vidtagits" och "Våra arkiv är otillräckliga på den punkten".

Jag skulle bland annat utreda om påven var en riktigt eller falsk påve, mordet på en medarbetare inom kyrkan och i fall Elisabet Duvenhök var St Erika återfödd. Elisabet visade sig vara ett helgon och eftersom hon accepterade påven så var det problemet ur världen. Mitt första möte med helgonet var helt otroligt, jag bad om ursäkt för att jag hade bidragit till hennes barns död (vilket var ett annat helgon) och att jag inte hade trott på henne tidigare. Hon beordrade oss att finna glädje och kärlek. En väldigt svår uppgift för min karaktär då det var så långt ifrån allt hon var van att känna. Många timmar fundering senare så bad jag om att få bryta min botgörning så att jag kunde känna glädje och kärlek i närheten av Leonard. Ett tag senare befann jag mig i hans närhet och jag började känna mig gladare igen även om det var en underlig känsla. (Jag skriver omväxlande jag och Ines, förvirrande men det var ju jag som spelade Ines och hon finns kvar här i mitt huvud lite grann i alla fall.) Senare under dagen fick jag några minuter med honom ensam och vi disskuterade över just glädje och kärlek. Ines var mycket konfunderad över saken och tyckte att vi kunde väl vara glada en kvart ur varje timme? (Nej, hon kan inte hantera känslor!). Senare den kvällen så hade vi mässa för St Erika, jag gav även en jättehäfftig bikt. (Bikade tror jag tre gånger under lajvet och tog emot bikt lika många gånger.) Denna bikten var i kyrkan med en präst som inte kunde sluta gråta frö de synder han hade begott. Jag talade med hög stämma så de utanför kunde höra och det ekade i kyrkan, maffigt och skjyst scen.

Jag och Leonard hamnade brevid varandra på mässan för St Erika, under en bön började vi hålla händer och sedan fortsatte vi att mässa denna bön under hela kvällen och natten. Det var nämligen så att om vi bad denna bön så skulle St Erika få styrka vilket hon behövde i en riktigt snyggt spelad magiker fight. (Låter säkert fånigt men fasiken vad effektfullt det var). Hur som helst så blir vi hänförda över helgonet och mässan efteråt så håller vi fortfarande händer samtidigt som vi ber bönen om och om igen. Efter det är vi helt hjärntvättade och helgonet ber oss at sprida kärlek och hennes bön över hela byn, så jag och Leonard gör just det. När vi predikat ett tag så säger han att han tänker lämna sitt svärd och vill att jag ska följa med honom tillbaka dit där vi krigat men denna gång utan vapen för att preika kärlek. Ines blir överlycklig men konfundersam, inte kan hon lämna sitt jobb? Men självklart säger hon, (Ines, jag) ja! Så framför hennes helighet påven och våra chefer lämnar vi över mina anteckningar och penna samt nycklar till arkivet och han lämnar över sin marsalkstav och svärd. Det blev en snygg scen och vi går ut för att söka upp Nedanerna som vi för två år sen slaktat i kriget för att be om förlåtelse och predika kärlek. Vi får först audiens närsta morgon men det var riktigt kul att spela. Den natten kan jag först inte sova utan sätter mig i en skogsglänta i soluppgånen för att läsa bibeln (det är en mycket mindre och påhittad variant). Efter många böner kan jag till slut sova och drömmer inlajv drömmar om att Leonard ropar till mig att jag skall komma och stå vid hans sida (alltid hans vänstra så som jag gjort i 14 år). Vid 7 tillfälen vaknar jag och börjar klä på mig för att drömmen känns så äkta, så på morgonen är jag halft påklädd och gör mig snabbt i ordning för att vara med min älskade vapenbroder. En hel del roligt spel till är på morgonen och lajvet slutar sedan tyvärr lite i ett antiklimax men som tur var hade jag just biktat någon i en skön scen så jag var inte så ledsen ändå. Men fasiken vad bra det vart! Jag ville ha mer på en gång! Jag vill ha mer nu! Att känna sig så lycklig och tillfreds, att vara frälst!

När vi berättar att vi blivit frälsta för en av de andra marsalkarna så blir hon arg och tror inte på oss. Scenen då hon helt plötsligt börjar nklaga mig för att jag har omvänt Leonard eftersom hon vet vad jag tycker om honom var skönast.
Hon kommer fram och drar sitt svärd som hon sedan håller mot min hals. Jag blir naturligtvis rädd och backar bakåt. Hon kastar anklagelser i mitt ansikte om att det var jag som fick honom att bli galen medans Leo talar till mig med lugnade röst att jag inte har något att vara rädd för, så jag ställer mig på knä och ser henne i ögonen medans jag säger att det inte var mitt fel och att Leo inte vet något om min kärlek till honom (här vet jag själv att Leo sitter brevid mig och hör allt jag säger men jag låter ändå mig själv som Ines göra denna underbara tabbe). "Nu vet han det!" Säger den andra marsalken innan hon stoppar undan sitt svärd igen och går iväg. "Jag har funnit nyckeln och är beredd att dö" mummlar jag och vänder mig emot en glad Leo.

Så nu vet ni lite av vad som hände, allt är helt improviserat och inte tränat innan. Målet med ett lajv för mig är inte att spela en roll utan att bli en roll. Jag brukar plocka ned min egen personlighet i en liten "ask" som jag kan ta fram efter lajvet. Vilket även medför en förvirring den närmsta veckan efter lajvet men upplevelserna blir tio gånger starkare. Man får känna, göra och agera som man aldrig brukar göra till vardags och det gör att i alla fall jag har mycket lättare att sätta mig in i andras situationer. Men det är lite jobbigt när det tar ett tag innan alla kugghjul börjar snurra precis som de ska igen. Tex så var jag på centralen häromdagen då någon kommer fram till mig och undrar ifall jag vill vara med i en grupp för unga studerande som läser bibeln och det tar mig faktiskt ett par sekunder innan jag inser att jag, "isobelll", inte alls är intresserad av bibeln till skillnad ifrån Ines.

Post-lajv-koma.Identitets problem. Förkyld. Det var helt enkelt vansinigt roligt. Det kommer inte att bli mitt sista medeltidslajv. Inte en chans. När det slutade ville jag fortsätta. Vill ut i skogen nu och fortsätta. Inljav-bönerna har ettsat sig fast i hjärnan och kännslan av lycka sprids fortfarande i kroppen när jag tänker på dem. (Det här tillståndet är inte farligt utan det går jag igenom efter varje lajv, mer eller mindre. Desstå bättre lajvet var, desstå svårare är det att rolla av. Min roll Biskop Ines sitter till stor del kvar på hjärnan.) Kastaria överaskade mig. Trodde inte att jag skulle få det så roligt. Kommer försöka sammanfatta mina upplevelser på Kastaria och Hultsfred så snart mitt huvud slutat snurra. Är fortfarande i en annan värld.

I huvet, så mycket att göra och så nära gränsen att jag bara blir tom. Sitter och stirrar. Glor. Får inget gjort och prioriterar bort. Nyser, snyter mig och stirrar igen. Fortfarande sjuk, fortfarande på pillerkur. Inget nytt på den fronten. Borde vara löjligt glad åt att det är lajv snart. Ska åka imorron och har saker kvar att göra. Egentligen brukar jag vara hur glad men hur stressad som helst såhär i sluttampen. Bli effektiv och göra allt som måste göras samtidigt. Men lajvet känns inte alls kul. Långt bort och kallt. Kommer frysa och det kanske har något att göra med att alla där inte är mina favoritmänniskor att umgås med även om det finns många kära återseenden och glada vänner. Ångest. Skuldkänslor och dåligt samvete för att jag bara stirrar. Orolig. Kommer allt att få plats i bilen? Kommer jag komma iväg alls? Hinner jag klart med allt? Vart ska jag börja? Tomt.

Nu har jag placerat min blogg på kartan också, jag är den första som registrerar här ifrån Bro!

Tredje gången gilt eller hur var det nu? Varför nöja sig med en när man kan få alla tre? Så nu sitter jag här, fortfarande svullen från värmeslaget, jätteförkyld och med en alldeles underbar urinvägsinflamation. Jippi! Det blir inga förberedelsedagar för mig. Försöker jobba så fort som alla piller funkar samtidigt och jag kan se datorn för alla näsdukar. Blir inget stort midsommarfirande, men kanske ett litet? Bästisen som är jätteförkyld han med, skyll inte på mig, är på väg hit och vi ska se vad vi kan hitta på. Men jag kan tänka mig betydligt värre kvällar än att ligga i hans famn och käka jordgubbar samtidigt som vi blåser såpbubblor.

Ps. Idag var det 20 år sen jag och min mamma kom till Sverige!

Är på väg in till sjukhuset nu. Orkar inte mer. Värmeslaget har nästan gått över, förkylningen är jobbig men båda dem kan jag stå ut med, nästan i alla fall. Igår började jag ana att allt inte var på bättringsvägen och idag kom bekräftelsen. Har legat med värmekudde på magen hela dagen och trots att jag inte alls är den som börjar gnälla och grina över lite ont så grät jag som ett litet barn idag. Så därför ska ger jag upp och åker till sjukhuset nu. Hoppas att jag blir frisk snart, orkar inte med det här längre.

Ok, att ha värmeslag är inte kul. Kroppen svullnar upp och allt gör bara ont, illamående, yrsel plus lite annat samtidigt som man reagerar på värme ungefär som en reptil. Kan inte hålla värmen själv och får feber, som är farligt, av att ha täcke. Men att ha det och förkylning samtidigt är inte kul! För att bli frisk från den ena ska man hålla sig kall medans den andra ska man hålla sig varm. Idag är det lite bättre med värmeslaget men värre med förkylningen. Och jag har lyckats smitta bästisen.

När jag orkar ska så berättar jag lite om vad vi gjorde på Hultsfred. Såg 18 konsärer!

... Hultsfred var helt fantastiskt trots att Coheed & Cambria och Korn ställde in. Festade, myste, hånglade och hade det helt enkelt underbart. Vaknade igår med ont i halsen men kämpade vidare ändå. Jag var ju den som skulle köra! Så jag satt i drag hela dagen medans kroppen skrek att jag skulle vila mig. Körde ifrån Hultsfred kl 11 och kom hem vid kl 18 på kvällen. Väl hemma så sjönk jag bara ihop. Nu mår jag lite bättre men jag har fått värmeslag och det var nära att jag behövde åka plingplongtaxi in till plåsterhuset. Utan bästisen hade jag inte klarat mig, han vakade över mig hela natten och tog hand om mig. Febern har gått ned och jag slipper de kalla och blöta handdukarna för tillfället. Ska vila mer nu, får inte se solen på ett par dagar.

Folket brevid oss hade ett camp som de kallade för "Mein Kamp" och senare beslutade de sig för att vi skulle bli hedersmedlemmar. På bilden syns vårat blommiga (jag är mycket stolt för att jag lyckades få det med blommor på) tält med spraytag på och den obligatoriska skräphögen som fanns överallt man tittade. (Obs, "Mein Kamp" var bara ett dåligt fylleskämt, i alla fall från våran sida, och inte menat illa eller rasisitsikt/nasistiskt på något sätt.)

Note to self: Byt mittbena i håret så att du slipper få den bränd.

De hade tält kvar med blommor på! Lycklig. Nu sitter jag och bränner cdn till morgondagens bilfärd. (obs, det blir inte nästa dag förens solen har gått upp eller du sovit, att somna på soffan räknas inte). Klockan är alldeles för mycket och jag borde sovit för flera timmar sen. Koffeinhigh på beställning för imorron.

Sydde klart min kjol imorse men först bestämde sig foten för att vara med i leken. I vanlig ordning kräver det en del provning av plaggen och när jag tappade balansen så lyckas jag trampa rakt på en nål så att kjolen fastnade och satt kvar på foten. Men vad gör man inte när man flyttat hemifrån för fyra år sen och känner sig ganska vuxen (i alla fall ibland)? Ringer mamma och gnäller. Hade lyckats träffa rätt på en nerv och nålen satt fast i skellettet. Men efter lite övertalning så gick den ur och nu haltar jag bara till lite grann.

Imorron bitti åker vi (till hultsfred)! Har fortfarande inget tält men hoppas innerligt på att de inte är slutsålda. Pirr och nervöst men kul ska det bli! Gah, så mycket kvar att göra.

Roligt koncept och framförallt att det inte är något köptvång på bilderna men man blir ju övertalad att köpa ändå. Men du får bara titta på bilderna jättekort och de mer eller mindre övertalar dig till att köpa dem sen. Min ekonomi ser kass ut men på faktura så köpte jag faktiskt en bild, motljus och ganska ok. Trodde jag i alla fall tills jag kom hem och märkte att den inte alls var så bra. Jaja, dumma misstag gör man förhoppningsvis bara en gång i sitt liv. Vilken tur att jag vägrade låta mig övertalas att köpa två bilder för 500kr. Hmm, vågar jag lägga ut bilden? Den var i alla fall skysst för att måla av senare när jag har tid.

Hur som helst så var det en mysig dag i roligt sällskap. Tidigare på dagen gick jag och bästisen för att köpa kläder åt honom och jag hittade självklart något till mig med. Som tack för hjälpen, eller bara för att han är så otroligt snäll, så fick jag en par jättesöta rosa bikinitrosor som passar till min ljusturkosa överdel. Nöjd och glad med dagen. Ett stort plus till solen, underbart väder hela dagen!

Min hjälte, han tog hand om mig igår när jag blev vansinig på allt skit och senare så dödade han monstret. När äcklet hade lämnat Doris så petade hjälten lite på henne och så fungerde hon igen Så nu är jag i bästa färd med att städa och pyssla samtidigt som jag måste göra mig i ordning snart för kvällens grillfest. På tisdag så sticker vi till Hultsfred! Pirrigt men stressigt.

Det är sol ute och varmt, perfekt för en kväll i vitabergsparken tittandes på Jonas Gardell men nä, så roligt har vi inte. Jag sitter på kansliet, efter att ha lämnat vännerna på söderkällaren, och ska snart börja jobba. Lika bra nu när jag ändå är i stan och missat föreställningen efter att SL försenade sig i mer än 2 timmar! Jag menar det är ju sol och sommar, klart SL måste ha signalfel. I höstas var det löv på spåren, mycket märkligt då de aldrig brukar var löv någonstans på hösten. På vintern är det snö på spåren, då kan inte tåget åka heller men på sommaren har vi sol. Kanske signalsystemet är på kreta eller tittar på lämplig tråkig fotbollsmatsch? Och för att åka taxi med reseersättningen så måste taxin ta sig dit mna har beställt den och du måste lägga ut några hundralappar som kanske SL bestämmer sig för att betala tillbaka lite senare. Irritation.

Jobba lite snabbt nu och sen åka tillbaka till söder, har massvis med jobb hemma med men jag stod inte ut att vara i samma lägenhet som monstret.

Lägenheten ser ut som ett bombnedslag men det är ganska ok att det rä så i en slutrusch när jag pysslar inför ett lajv. Det som inte är ok är att Doris, precis som jag skrev, inte fungerar. Så jag gav mig på att undersöka henne lite närmare. Petar, puttar, knackar och letar efter fel. Vattnet vill inte in i maskinen. Men sen när jag för femtiälfte gången öppnar maskinen, drar bort filtret så förstår jag varför hon inte vill fungera. Ett monster kryper upp och attackerar mig. (Ok, den kryper upp och jag kastar på locket, stänger luckan och springer upp i soffan för att söka skydd). Hjälp!

Kåpan kom hem i förrgår (den som inte är en kåpa egentligen utan en väldigt lång väst utan armar). Försökte skriva det i en blogg men Herman grälade, (så heter min dator). Sen försöker jag föra över musik till Tiny (min mp3spelare) men den grälar den med. Doris (min diskmaskin) har blivit rädd för vatten. Känns som alla elektriska prylar har vänt sig emot mig i en samlad attack.

Så nu försöker jag gräla med alla maskiner, sy böcker och pyssla klart resten till kastaria och samtidigt som jag städar + jobbet. Humöret pendlar mellan rosa såpbubblor och rastlös trötthet. Ikväll är det ut i parken och mysa om jag har tid.

Vart ska jag börja? Sticker på tisdag, den 13, till Hultsfred. Har massvis med saker att göra till lajvet då jag sticker den 25 juni till området. Men det är så mycket att jag inte ens vet vart jag ska börja. Känner mig bara handlingsförlamad. Är dessutom lite sjuk och ynklig på det hela. Gah!

Letar efter motivationen, la jag inte den här någonstans? Och hur var det nu, om man ska lära sig att flyga så måste man bara lära sig att missa marken? Då måste det vara ungefär likadant med stress, bara missa väggen?

Det gör det inte lättare att hela magen är sprängfylld med fjärlilar som virvlar runt i tid och otid. Mysigt men besvärligt. Eller som Björn Skifs sa för så många år sen som envist har gnagt sig fast i många av oss som växte upp på nittitalet, "Härligt, härligt men farligt, farligt"!

Sitter fortfarande, men framförallt så har jag spenderat helgen i Uppsala. Firat bästisens födelsedag. Undra om jag ska våga följa med till bästisens päron på födelsedagsmiddag, fenomenet päron är ångestladdat och läskigt som få. Det spelar ingen roll vems päron det är, kompisen, bästisens, exets, manens alla är ändå lika skrämande.

Håller på att städa efter festen och bädda sängarna då jag ännu en gång verkligen får bekräftelse för hur mycket mer överlägset ett duntäcke är andra täcken. Det och en symaskin är nog, i alla fall i skrivandets stund, de bästa presenterna jag fått ever! (Tack mamma för duntäckerna, fan vad bäst!) Och nej, så bakfull är jag inte, inte alls faktiskt. Efter två glas vin fick jag ont i huvet och spenderade resten av kvällen med att duktigt sitta still men ändå vara social.

Note to self: Att hinna klä ut sig innan gästerna kommer på en maskeradfest kan vara bra att sattsa på, även om de inte verkade ta illa upp. Att säga att festen har dropp in efter kl 17 är aldrig en bra ide, du hinner inte i vilket fall som helst även om du börjar tidigare.