isobelll - with 3 l

Skuttar av glädje. Jag får vara med och leka på lajvet. Nu gäller det att ta ett riktigt svårt beslut. Det här kan ta mig igenom hösten och då har jag något att göra som verkligen är att sätta tänderna i. Driker te, nyponte med en liten tesked honing i eftersom det är det ända teet som jag står ut med och alls tycker om, och tänker på en annars hyffsat dyser höst. Mellankolin överfaller mig titt som tätt och jag saknar min legionärs roll Minnas goda självförtroende.

isobelll goes personal:
Egentligen borde jag avsluta allt med mitt ex nu. Tvinga honom att ta alla sina saker ifrån min vind och själv inleda skilsmässan. Vet inte varför jag tvekar när jag ändå aldrig kommer ta tillbaka honom efter vad han har gjort men det känns ändå jobbigt att han tar upp skiljsmässofrågan och inte jag. Det var ändå jag som gjorde slut efter mycket om och männ. Mitt löfte till honom på våran bröllopsdag var inte att älska honom för evigt utan att vilja älska honom. Men det gör jag inte. Nej, jag vägrar. Jag vill bara glömma och gå vidare. Men ändå känns det som det störrsta sveket. Han är inte det stora som gör så ont, nej det är att äktenskapet är över.

Det tog slut redan första gången han gjorde så och två månader senare hade jag fått nog. I slutet av mars sparkade jag ut honom. Sen dess bor jag ensam här. Sorgen består mest i de krossade framtidsdrömmarna. Jag trodde ändå att vi kunde lösa allt som kom i vår väg, att våran kärlek skulle klara allt, att vårat äktenskap skulle genomstå alla prövningar. Till och med otrohet skulle jag klarat av, vi hade lovat varandra att gå i parterapi om det skulle behövs men det spelar ingen roll nu. Han förstörde oss. Och nej, han slog aldrig men han var nära. Vi tre tillfällen blev han våldsam och höll i mig hårt. Efteråt sa han att han velat slå. Skulle han ha gjort det om jag stannat kvar hos honom? Det började någon gång i januari. Jag sov på soffan efteråt, vi turades om. Han sov hos sina föräldrar och jag försökte undvika att vara hemma så mycket som möjligt. Rädd hela tiden. Men när räddslan väl hade lagt sig efter två månader så såg jag på honom med nya ögon. Jag är och var inte längre kär. Vårat äktenskap höll inte. Ska det hålla sånt? Har jag gett upp för tidigt? Jag har ju brutit mitt löfte.

Så det här har jag gnällt och tänkt på under de senaste månaderna och försökt att skriva runt på bloggen utan att säga vad det är men nu känns det som det är dags att säga vad allt handlar om. Jag vill inte försätta någon i klämm för mina utlägg här på bloggen och väljer därför att inte skriva några namn, inte ens på mig själv. Ni som vet vem jag är har i alla fall fått reda på vad det är som hänt och i övrigt förblir mitt ex okänt. Det är inte min mening att hänga ut honom. Jag önskar så att han skulle söka hjälp och berätta för de nära honom vad som egentligen har hänt, men det lär väl aldrig inträffa. Det värsta är nog att jag ibland fortarande saknar honom. En dag vill jag kunna förlåta allt och åtmindstånde vara vänner, för det löftet vill jag ialla fall försökta hålla. Och visst hade vi andr aproblem precis som vilket annat par som helst men jag tror verkligen att vi hade kunnat klara av allt det andra.

Utan stödet av mina vänner, min morsa och bästisen (numera nyblivne pojkvännen, vilket också är en något komplicerad historia som jag tar en annan gång) hade jag nog aldrig klarat det här.

Jag som något biffig Legionär Minna. Hjälmen fick jag låna under lajvet men resten utan rutningen är alldeles min egen. Under ringbryngan har jag givligtvis en vadering på mig och mitt midjemott blir väl minst 20 cm mer än vanligt med allt på. Behöver jag nämna att det var väldigt varmt och flosigt att exersera i det här? Men vi hade väldigt roligt!

Varmt var det i vilket fall som helst. Och tungt, rustningen väger över 10 kg. Inga direkt charmerande bilder direkt men så trött och seg ser man ut efter ett par dagar i fält, tro mig. Min rygg är inte helt överlycklig den heller.

Grymt skönt lajv. I en klassisk medeltida miljö på ett område som hade snygga hus och låg bekvämt nära staden men den här tystnaden man får efter att ha vandrat en halvtimme rakt in i skogen med all packning som det är på andra lajv uteblev. Och på något skumt sett så var det den jag verkligen saknade.

Jag spelade Legionär Minna, omflyttad från den fjärde legionen till den andra legionen. Något som hon inte var helt nöjd med. Hon hade gott självförtroende och såg alltid till att utföra sina order på bästa sätt men det roligaste var när hon själv började ge order då hennes korpral råkade lämna luckor. Ett intressant maktspel började som slutade med att hon baktalade och rövslickade på bästa sätt ända tills hon fick en befodran. Till vicekorpral med löfte om stigning i graderna när hon kom hem till Klippeport. Det var också en utmaning att spela lesbisk. Eftersom vi alla vet, eller det brukar funka så iaf, så är tjejer mycket svårare att få omkull än männ om man är tjej. Alltså var det intressant att bara stöta på tjejer och försöka få dem i sänghalmen. Även i övrigt hade jag väldigt roligt spel. Bra gemenskap och roligt intrigspel inom min grupp också, vansinigt roliga hyss och mycket skitsnack.

Direkt efter lajvet så skyndade jag mig att packa ihop och åkte till styrelsemötet. Hann inte ens rusta av! Men lyckades hålla mig vaken igenom alla beslut och satte mig i ett varmt bad när jag kom hem. Och där kom självklart postlajvkänslorna. Nej, är det redan slut? Nej, måste jag återvända till att vara jag nu? Och ett mycket besvärligt mail gjorde inte saken bättre. Efter en god natts sömn på 12 timmar är allt lite bättre och det vanliga livet återvänder.

Sitter fortfarande och är totalt omotiverad till att arbeta. Har sjukt mycket att göra. Men orkar bara inte sätta igång. Mycket mer sugen på andra lajv än på medeltidslajv. Som tur var så är det inte så mycket att sy. Ska göra om en tabard och om jag orkar sy in en sovsäck i lite annat matreal. Fick hem min ringbrynga igår och det kommer bli en tung helg. Hade helt glömt bort hur mycket den väger. Nåja, nu är det bara att sätta igång eller hur var det.

Gnäll, gny! Håller alla tummar möjligt, skulle ge min högra hand för att få vara med på ett übercoolt lajv, prosopopeia.

Klarade mig inte ensam, klarar inte av att inte ha något att krama på. Alltid med händerna i första bästa pälsliknande yta med fingrarna. Ok, jag har gett mig. Efter medeltidsveckan åkte jag och köpte mig två små kamrater som ska få mig genom vintern. Även om jag har funderat och velat ha en iller längre så har jag varken råd eller tid. Inte heller vill jag vara bunden vid en katt i mer än tio år för jag vet att jag aldrig skulle kunna lämna bort den. Det fick bli två små underbara råttor igen. Har haft mycket glädje med råttor tidigare och saknar fortfarande de som gått bort. Bilden på min blogg föreställer Keneda, min första råtta, som jag ritade av och har numera intattuerad i min svank.

Favorit i repris är att de får mytologiska japanska namn. Yomi efter Tsuki-Yomi och Nanowo efter Susanowo. Det var inte helt enkelt att få de små yra bollarna att fastna på kort. (Födda vecka 23)

Från världen. Hösten är här. Alldeles för nära. Vill inte. Gömmer mig här inne och hoppas på att det går bort. Låser in mig. Försöker glömma allt jag egentligen måste göra. Rutinerna har inte kommit igång och därför blir allt liggande. I helgen är det lajv. Jag borde gjort så vansinigt mycket den här veckan. Orka.

Kom hem ifrån småland igår där jag som vanligt hälsat på morsan. Haft mysigt och hon har klippt håret på mig. Jättenöjd! Kortare än axellångt och en liten snelugg + färgat rött. Har nog aldrig varit så här glad i mitt hår.

Så blev jag utbjuden på date igår. Bio (Huset vid sjön, förtidspremiär. Vi hade fått biljetter av min syster, tack!) + middag på en mysig china resturang. Ser rosa sopbubblor överallt. Fick en urmysig parfym och en otroligt romantisk kväll. Och ja, jag och bästisen är väl typ tillsammans sen ett par veckor. Det har ju gått fram och tillbaka under större delen av sommaren. Kanske dags att berätta lite mer vad det var som hände med exet men det tar jag någon annan gång.

Medeltidsveckan var helt underbar! Har mullbär i botaniska, festat hela nätterna, gått nattvakt (för att se till att andra inte blir så fulla som vi blev), myst runt på marknaden, bott på norderstrands en sista gång innan de stänger, gått, gått och gått. Hade extremt ont i fötterna. Medeltidsskor har inga bekväma sulor.

Så, nu sitter jag i full packstress och är på väg till medeltidsveckan. Ska bli så roligt! Spriten är nedpackad, alla kläder, lite färdkost, sysaker så att ajg har något att göra på tåget till nynäshamn. Inatt bär det av!

Så var det dags igen, var hos läkaren imorse mne det visade sig att jag kommit helt fel. Han kunde inte alls hjälpa mig utan sa bara att jag skulle vända mig till akuten. Hade inte så mycket val utan spenderade resten av dagen med att sitta på akuten och pynta i mer och mer pengar i parkeringsautomaten. De tar fan tio spänn per timma, automaten vägrar ta något annat än Visa (som jag inte har eftersom jag är fattig) och sen är hela sjukhuset allmänt grinigt inställda till att växla till mynt. Villket genidrag!

Så sex timmar senare har jag en remiss, lite mediciner och mår inte ett dugg bättre än när jag gick dit. Och varför ska de promt göra alla undersökningar igen? Varför inte ta del av journalen som finns i västervik? När jag frågade om det så tittade läkaren bara på mig och undrade om jag var rädd för nålar. Och nej, jag har alldeles för många piercingar för att vara rädd för sprutor.

Jag vill verkligen aldrig behöva bryta något och tvingas åka in akut till Danderyds sjukhus, inte nog med att det kostar 260kr, om du har det kontant på dig annars blir det femton spänn till, utan om du nu mor förmodan skulle behöva röntgas så kostar det 100kr extra! Det är riktigt fullt. Det är ju knappast som man har något val?

Och sen den här fasinationen av prov som finns överallt. Om du går in hos din lokala läkare och säger vad fan som helst så kommer de vilja ha blod och urin prov, du kan ha ont i fingret, blåtira eller brutit ett ben. Samma resultat. Och precis som vanligt så kommer läkaren att säga "Men proverna visade att du var helt frisk" och i ditt stilla huvud tänker du "mitt ben är fortfarande brutet även om mitt blod inte har fattat det" alternativt " hur fan ska mitt piss veta att jag har en blåtira?"

Note to self: Bara för att vårdguiden tycker att du ska gå till en läkare betyder det inte nödvändigtvis att han överhuvetaget kan/vill eller ska hjälpa dig. Även om han kallas specialist.

Eftertänksamheten blir inte bättre när natten kryper upp och allting tystnar. Saknaden över en förlorad framtid finns fortfarande kvar, hur hårt jag än försöker tvätta bort den. Hösten, den fruktade, är bara lite mindre än två veckor bort. Jag vet att jag måste vara stark och stå på egna ben nu. Trivs ganska bra med att vara ensam igen. Behöver nog det. Har inget problem med att bo själv, det gick fort att vänja sig igen. Att komma över ett förhållande är inte roligt och jag vet inte om jag är klar. Det jobbigast av allt är att bryta löften. Inte bara ändra framtiden utan kasta den. Ett stort tomt svart hål. Ovisshet. Ensam. Stark? Att orka och våga gå vidare är den störrsta utmaningen. Att våga känna tillit igen.

Note to self: Melankoli tar längre tid än man tror.

När man är hemma och det är relativt tyst en hel dag drabbas vi alla av tankar, det händer även då vi inte vill eller orkar bry oss. Idag är en sån dag.

Dagens irriterande saker:
- Att trots att jag visste att accetonet inte skulle räcka så försökte jag ta brot nagellacket och det tog slut
- Att det tog sju telefonköer tills jag kom fram till rätt plats
- Att inte orka vara social trots att man bryr som om sina vänner
- Att inte hinna klart trots att man inte gör något speciellt egentligen

Dagens bra saker:
- Jag mår tillräkligt bra för att kunna gå och handla
- Jag fick tid hos special läkare imorron bitti
- Sms-krig
- L Word maraton

Tror det verkligen är dags för mig att skaffa husdjur igen, känner mig lite småfånig som kliar alla jag kan komma åt i hårbotten eller klappar en pälsad kudde. Det blir nog råttor igen. Trots allt. Jag har inte tid för något som kräver mer, även om jag vill ha något som inte ska vara i bur alls. Men råttorna är visseligen mest med mig ändå. Och de kan vara ensamma en helg utan större problem. Känner mig fortfarande osäker. Keneda och Taji är fortfarande ömma punkter.

När jag hittade min hemliga chocklad förråd igen. Tänk vad lycklig man blir av lite glömska och snillrik kurragömma! I mina naiva stunder så tror jag att världsproblemen skulle lösas om alla fick lite chocklad. Ialla fall om det är vit chocklad för då är man nog för tjock för att kriga mer.

Fortfarande sjuk men orkar inte gnälla mer. Ska sy färdigt en ny struthätta idag och lite annat som behöver fixas till medeltidsveckan. Som tur var har jag sällskap av andra sesången till L Word. Väldigt mycket intriger och söta tjejer, vad mer kan man begära? Som bekant sen tidigare så är jag alltid på jakt efter inspiration till bra intriger för lajv och rollspel.

För att bli frisk finns egentligen bara en ända sak jag kan göra, som kommer vara tio gånger bättre än alla d mediciner som ialla fall knappt hjälper, äta nyttigt. Jag tog en paus från min nyttiga diet nu över sommaren villket resulterade i sjukhusvistelse. Ok, jag ger mig. Om det betyder att jag inte får äta pizza eller kakor så är det värt det. Funderar på om jag dessutom är laktosintollerant. Har bara ignorerat att jag måste till läkaren de senaste dagarna, orkar inte ta itu med vårdcentralen här. De tittar på en om man har turen att komma dit och säger, gå hem och ta en alvedon. Till allt! Gnällig igen, måste hitta chockladen igen! (Och ja, den är 70% så det är inte så onyttigt...) Undra var jag la den?

Äntligen hemma. Kom hem sent igår kväll ifrån småland. Det var mysigt men inte alls som jag väntat mig. Tillbringade lördagsnatten och söndagen på sjukhuset i västervik. 21 timmar och 4 nålstick senare, ( en dropp, två blodprov och en spruta), tjatade jag till mig en utskrivning. Satt bara av tid nu. Mår visseligen fortfarande inte bra men kunde köra hem igår och har sovit massvis idag.

Läkare precis som poliser har på sig uniformer. Det ger med dig en viss känsla av auktoritet och trygghet. De vet helt enkelt vad de pysslar med, tror man. Brandmänn ska automagiskt kunna släcka en eld, poliser ska ta fast brottlingen och läkare ska bara genom att peta på en få det att sluta göra ont. Så fungerar det i min naiva värld men tydligen inte i verkligheten. Polisen tar sällan fast någon eftersom de sällan hinner fram på plats, brandmännen i mitt liv har gjort bra ifrån sig men läkarna lämnar desto mer att önska.

Jag blev, som alltid, mot min vilja övertalad att åka in till sjukhuset och argumentet var som alltid för mig själv att då slipper jag ialla fall ha ont mer. Men nej, så är inte fallet. Akutsyrrorna och läkaren därnere var väldigt snälla och lät till och med bästisen sova i väntrummet då sjuksystern på min avdelning inte ville att han skulle vara i korridoren ens. De hade även ordinerat morfin för mig på natten men nattpersonalen på avdelningen var så virrig att de glömde av det totalt. Vilken tur att jag är så lättlurad och trodde helt och fast på att den droppen de gav mig innehöll smärstillande. På dagen var jag tvungen att tjata mig till en tid med läkaren och även smärtstillande. Den första läkaren var en äldre gubbe som helt missade att lyssna på mig eller vara trevlig alls, det behövs ju inte. Och varför ska man inte klämma lite extra hårt på fel ställe så att det kan göra lite mer ont? Den andra läkaren som jag fick senare på dagen var ialla all mycket bättre. En annan intressant observation är att sjukhuspersonalen inte alls verkar prata med varandra. Alla frågar ut en om allt och de har inte tid att skriva ned något eller säga till varandra vad det är för fel på patienten, de förväntas man komma ihåg själv. Men det är kanske inte så konstigt för när de väl skriver något så är det ingen annan än de själva som kan tyda det då är patienten ialla fall tvungen att komma ihåg vad läkaren sa. Mitt förtroende för sjukhus som fenomen har alltså sjunkit regält.

De måste hur som helst trott att jag var långt mycket sjukare än vad jag var. Sov nämligen väldigt mycket. Precis som jag gör när jag har tråkigt eller när jag försöker läsa något, jag är glad om jag lyckas läsa titeln ibland. Tillvaron förgylldes av min bästis, mamma som kom på besök och ett Nemi seriealbum. Håller också på att läsa om Niel Gaimans Stardust. En av mina absoluta favoritböcker, då kan jag faktiskt hålla mig vaken i ett par sidor.

Nu när vi är nere i småland här så tänkte vi att vi kunde gå och äta lite på en pizzeria som alltid varit bra förut men det här gången var servicen skrämmande dålig. Det är väldigt sällan jag äter pizza till och börja med. Först o främst ville de att jag skulle betala 7kr för att jag skulle käka på plats, jag rynkade näsan men pejade snällt. När pizzan väl kom så sa kyparen att bagarn hade glömt att ta bort champijonerna och undrade om det i alla fall var ok. Jaja, gnällde lite men orkade inte bry mig. Men när jag börjar äta inser jag att bananerna jag hade beställt istället för svampen inte hade varit inne i ugnen alls! Jag blir skitförbannad, kyparen har alltså ljugit för mig och försöker blåsa mig på den redan oförskämt dyra pizzan. Jag går fram och påtalar vänligt att det inte stämde och att han ljög för mig. De fixar en ny åt mig och jag sa specifikt att utan sås den här gången.

Det tar evigheter och när alla andra ätit klart så går vi dit igen för att kolla vad det blev av min mat, då har den stått på ugnen och väntat länge. Förbannad. Men jag krävde att få tillbaka pengarna som jag betalat för att äta där, alltså 7kr. Självklart hade de inte fått beställningen rätt den här gången heller och jag ville bara därifrån. Efter det kastade de nästan ut oss. Så vansinigt arg! Kan alltså verkligen inte rekomendera Målilla Hotell. Och mycket förvånande så var den inte god när jag väl försökte äta den då vi kom hem.

Då var det dags för ett par mysiga dagar nere i småland igen. Hälsa på morsan och softa. Har knappt fått något gjort igår. Nere i en svacka igen. Orolig inför hösten. Allt känns så osäkert. Ingenting är som jag är van vid, allt har förändrats. Till det bättre visseligen men ändå så att jag blir rädd. Svälja, le och lägga locket på. Det är det ända som fungerar. Kanske är det värmen som gör att jag inte orkar mer. Spela.

Min firefox har grälat med mig de sista dagarna så jag sitter tro det eller ej och skriver i mitt gamla internet explorer. Det var verkligen väldigt länge sen och bloggens layout blir inte alls lika snygg här. Måste verkligen laga mitt firefox, det här var inte kul alls.

Och irritationen växer. Jag la till och ändra lite i faktarutorna till höger men det ville inte explorer veta av. Krash. Så upp med firefox, jobba snabbt innan den krashar och få det att fungera.

Min far är ett kapitel för sig själv helt klart, inte för mycket sagt och inget osagt. Ändå så blir jag så vaninigt glad när han ringer, vilket är väldigt sällan. Min hemtelefon ska ju stängas av i slutet av månaden eftersom jag tyckte att den var onödig när jag har både skype och comviq kompis. Ringer i alla fall ingen här hemma och jag ringer knappast till hemtelefonnrummer längre. Då hade jag ju helt glömt bort att min pappa faktiskt ringer dit ett par gånger om året. Nåja, det löste sig ialla fall. Han hade läst om riddaren som blev dödad av blixten och blev genast rädd för att det skulle vara jag. Haha, men det skulle kanske till och med varit det. Jag skulle ju inte tacka nej till att lära mig sånt, pysslar väldigt många olika medeltidsrelaterade intressen. Men nej, jag har ingen häst och jag lever. Han lyckas alltid ringa och väcka mig också men det vågar jag naturligtvis inte tala om.

Imorron ska jag och några till åka till småland och hälsa på min morsa i ett par dagar. Pyssla omkring där och förhoppningsvis hinna bli brun och glad.

Fest hela förra helgen + lajv. Tagit ett par dagars välbehövlig vila ifrån världen nu och ska ut och segal. Men det är lite läskigt, har inte varit ute på riktigt nånsin. Min ända erfarenhet är kollo när jag var nio-tio och det var med jollar, eller vad de heter. Men då gick det undan! Hoppas jag inte blir sjösjuk bara. Känns absurt att ta med sig badkläder samtidigt som vintertröjor.

Det var VÄLDIGT kallt i vattnet ikväll. Väldigt jättekallt till och med, jag frös redan på land och väl i så sprang vi upp på stranden nästan lika fort som vi kom i men mysigt var det ändå. Imorron blir det lajv igen, ett litet minilajv men ändå. Kul ska det bli med anslutande fest. Längtar. Nu ska jag återvända till mitt sällskap, min baileys och min tofumoccaglass. Behöver jag säga att det varit ännu en lyckad dag?

De som har åkt bil med mig vet att jag för det första inte kan höger och vänster, för det andra så åker jag ofta fel men blir inte så sur för det, för det tredje så hittar jag inte alls i stockholm. Jag har åkt på alla vägar många gånger men måste ändå nästan alltid ta till en karta eller någon som pekar med hela handen för att hitta. Jag minns vägarna men kan inte för mitt liv pussla ihop de olika bitarna i mitt huvud. Men igår så var en av de få gångerna som det lyckades. Jag satt själv i bilen och utan att titta på kartan så hittade jag till kansliet, helt otroligt men sant. Jag trodde att jag hade åkt fel flera gånger men behövde inte snurra en ända gång. Det levde jag på hela kvällen.

Sen handlade jag äntligen de stolsramar som behövdes till stockholms kansli, alla fanns dock inte på det ena varuhuset så jag hämtade förstärkning och mer pengar och vi åkte till nästa varuhus. Mycket nya möbler och köksgerod blev det. Och ännu mer glada och "pillvilliga" människor fanns på kansliet när vi kom tillbaka. Vilken tur att jag tröttnade på att vänta och tog saken i egna händer.

Note to self: Det lönar sig att ta tag i saker och ting själv. "Jag kan sjäv" och "det blir bara gjort om jag gör det" är utryck som ofta behöver ett bra exempel, kom ihåg det här då!

Kvällen avslutades med ett glas baileys med tända ljus och en lugn ensam stund i den städade lägenheten. Mysigt och jag lyckades till och med läsa säkert 7 sidor i min bok. (Jag somnar överallt och väldigt lätt, det gör att jag ofta bara hinner läsa författarens, titelmusiken på bio eller första delarna av samtalet när jag själv sitter i baksätet av bilen innan jag somnar.)

En lyckad dag.