isobelll - with 3 l

Överlevt mötet med mitt ex. Tänk att jag fortfarande ryser, jag tycker verkligen synd om hans nya. Jag skulle verkligen inte vilja bli tillsammans med någon som har varit våldsam mot sitt ex vid upprepade tillfällen. Gick hyfsat smärtfritt att plocka reda på hans prylar men det brast för mig när han bara var nonchalant och inte alls ville prata om våra problem. jag har lämnat honom i fred ända sen mars, jag kommer inte längre i mitt "arbete" att komma över allt skit utan honom. Nu måste jag få prata om vad som hänt och hur mycket han har sårat mig, att det känns som om jag inte vill lita på någon man igen. Att han förstörde vårat äktenskap. Nog gnällt.

Skjutsade honom in till stan och hämtade ett gammalt databord som han inte behövde längre. Ironiskt nog till nya pojkvännen. På vägen hem fllde jag på nudelförådet och svägde förbi Ikea för att köpa en klocka. Min förra hade gått sönder. Jag förstår inte, måste vara väldigt dålig kvalitet. Jag tycker att klockor borde hålla för allehanda raseriutbrott. När ingen klocka visade rätt tid någon gång i sommras så brast allt och jag kastade den första bästa i marken. Stampade på den ett par gånger och innan jag gick hemifrån blänge jag lite surt på den, hoppade jämfota på liket och lät den ligga kall och ensam på köksgolvet. Det borde väl alla klockor hålla för?

Tar en liten paus i pluggandet, fast något skolarbete är det inte utan rollförberedelse. Något som känns mycket viktigare för mig. Prioriteringslistan är som vanligt Lajv, räkningar, busskort, sprit och om något blir över så går det till mat.

Note to self: Räkna inte med att prylar håller när man blir arg.

Gnäll, tvi och blä. Har inte alls gjort allt jag ska idag men kvällen var trevlig och snart är det dags att sova. Förhoppningsvis blir jag bättre på att hålla tider. Imorron kommer mitt ex hit och jag får det "underbara nöjet" att spendera ett par timmar på en trång vind med att sortera prylar. Ser verkligen inte fram emot det, dels för att jag fortfarande är rädd för honom och dels för att jag bara vill glömma allt som har med "oss" att göra.

Allt har varit supersegt eftersom jag egentligen inte har några tider att hålla. Men nu ska det bli ändring. Skolan har börjat, även om det är de mest trista kurserna någonsin. Och resten börjar också rulla på. Nu behöver jag bara lite pengar till busskort och Friskis&Svettis kort så är jag nöjd och glad.

Det är för övrigt hopplöst tråkigt att fylla i blanketter så att man kan få pengar. Jag slår vad om att de vill veta hur många gånger jag hade tänkt att nysa per år! Gah!

Note to self: De obehagliga med papper försvinner inte bara för att du ignorerar dem, det kan till och med bli värre.

Det var en väldigt rolig helg men sovit alldeles för lite. Sunkar framför filmer idag. Använder måndagen som söndag och sparkar igång allt imorron. Pluggandet när det gäller fritidsintressen går jättebra, skolan är betydligt mer trög. Var på fest i lördags och hade väldigt trevligt. Sov en timma till söndagen och gick upp kl 5.30 för att börja jobba. Och eftersom det var konvent så sov vi på golvet i en dubbelsovsäck. Men det var kul i alla fall.

På vägen hem träffade jag en före detta klasskamrat som berättade att han skulle flytta till Thailand och att allt var mycket bätre där. Jag drabbades självklart åter igen av den stora frågan, "Vad fan gör jag här? Det är mörkt tre fjärdedelar av året och till skillnad från alla andra så tycker jag inte naturen är så specielt vacker. Eller snarare jag har sett betydligt bättre". Men jag kom fram till att det ända som egentligen håller mig här är lajv. Vännerna är helt underbara men lets face it, vänner som är riktigt bra stannar kvar som vänner och nya bekanta träffar man överallt. Den ända familjen jag har i Sverige är min morsa som bor fem timmar bort och skulle vara hyffsat lättövertalad till att komma på ersor eller någon gång flytta om det är så att jag hittar paradiet. Jag vill verkligen ut och resa och hitta vart jag hör hemma någonstans. Känner mig inte hemma här i Sverige eller i Tyskland. Men är för fattig för att resa. En vacker dag. Ett mål i taget. Och tusen lajv till om jag får bestämma!

Så var det dags, mitt första konvent. Hoppas att allt går bra och att ajg står ut med att vara där hela helgen. Ska smita på lördag och gå på fest istället. Borde egentligen råplugga hela helgen. Kommer att pyssla väldigt mycket med sverok och resten av tiden jobba för konventet. Kommer nog gå bra. Kommer att ha trevligt sällskap i alla fall. Nu ska här packas och städas! Saknar redan råttorna och hoppas innerligt på att jag slipper sova där två nätter.

Note to self: Bara för att det står att det ska vara annanas i salladen så betyder inte det att det verkligen finns annanas i, det kan lika gärna bli ost. Varm sallad som transporterats i pizzaväskan är inte gott framförallt inte när de inte beställda osten har smält.

Jag går inte särskilt ofta till mitt lokala bibliotek, till och med nästan aldrig. Läser sällan böker som skulle kunna finnas där och har i övrigt inte mycket behov av dem. Går överhuvetaget sällan på bibliotek men när jag väl behöver dem så förväntar jag mig att de är där, har öppet och finns tillgängliga framförallt på en torsdag mitt på dagen men ack sånt kan man inte förvänta sig! Kom precis hem ifrån bibblan, som ligger drygt 400 m bort, och de har stängt idag. Förröstningsstället har alltså också stängt eftersom det finns inne på bibblan. Jag hade för ovanlighetens skull tre ärenden där idag och biblioteket i "grannbyn" har också stängt. Suck.Vad är oddsen? Och är det verkligen ok att stänga en vallokal sådär?

Spenderades med glad min på väg hem ifrån tåget med Coheed and Cambria som sång i hörlurarna. Lycklig och fnittrig efter en bra kväll. Dagen var inte lika rolig men när lyckorusen väl kommer så är det värt att vara utan medicin bara för att att uppleva dem.

Efter mötet så gick vi, jag och pojkvännen, för att köpa lite mat som vi åt på centralen. Mitt i så hade de smällt upp ett jätteligt socialdemokratiskt stond som med sin röda fyrkantiga mattbeklädda låda var ett utmärkt oicknikställe, tyckte vi. Vakten var inte lika överlycklig men jag började gräla och säga att om socarna har så mycket pengar att de som ända parti kan smälla upp ett såhär stor valkampanjs ställe mitt i centralhallen då får de fan bjuda på sittplatser också! Efter att vi mumst färdigt på maten började vi mumsa på varandra istället men det tyckte inte den propra vakten om alls. Och när jag började gräla igen så drogs jag undan av mitt sällskap som inte alls hade någon lust att hamna i något gräl. Men vafan! Det var inte som om mina händer var innanför hans kläder och det står väl ingenstans att man inte får hångla på offentlig plats? Eller? vill socarna att vi inte ska hångla där? Men nej det hade med honom personligen att göra, för att han inte hade någon lust att ha oss där medans han jobbade. Fräckt! Jag var så nära att ställa mig vid mattkanten och hångla där istället. Fan! Vi behöver väl mer kärlek, eller hur var det? Han är säkert bara sur för att han inte fått något på länge. isobelll som kan bli riktigt vidrig när hon är arg.

Deras politik i grunden har jag inte så mycket emot. Uppvuxen i ett närmst socialdemokratiskt hem men det händer ju ingenting med sverige. Göran Person är inte direkt representativ för arbetarklassen där han sitter på sitt gods, nej inte ens en villa utan ett helt jävla gods! Och sen har de tagit massvis med blåa beslut. Det är helt enkelt en lila röra i mitten och de blåa blocket är numera arbetarpartiet. Men blått, i alla fall moderaterna, säger att miljön inte kommer först. Alltså blir det inget blått för mig heller. Jag står på naturens sida, även om miljöpartiet inte har rätt i alla deras frågor så är de de ända som tar upp de riktigt visentliga frågorna enligt mig.

Skuttar av glädje. Jag får vara med och leka på lajvet. Nu gäller det att ta ett riktigt svårt beslut. Det här kan ta mig igenom hösten och då har jag något att göra som verkligen är att sätta tänderna i. Driker te, nyponte med en liten tesked honing i eftersom det är det ända teet som jag står ut med och alls tycker om, och tänker på en annars hyffsat dyser höst. Mellankolin överfaller mig titt som tätt och jag saknar min legionärs roll Minnas goda självförtroende.

isobelll goes personal:
Egentligen borde jag avsluta allt med mitt ex nu. Tvinga honom att ta alla sina saker ifrån min vind och själv inleda skilsmässan. Vet inte varför jag tvekar när jag ändå aldrig kommer ta tillbaka honom efter vad han har gjort men det känns ändå jobbigt att han tar upp skiljsmässofrågan och inte jag. Det var ändå jag som gjorde slut efter mycket om och männ. Mitt löfte till honom på våran bröllopsdag var inte att älska honom för evigt utan att vilja älska honom. Men det gör jag inte. Nej, jag vägrar. Jag vill bara glömma och gå vidare. Men ändå känns det som det störrsta sveket. Han är inte det stora som gör så ont, nej det är att äktenskapet är över.

Det tog slut redan första gången han gjorde så och två månader senare hade jag fått nog. I slutet av mars sparkade jag ut honom. Sen dess bor jag ensam här. Sorgen består mest i de krossade framtidsdrömmarna. Jag trodde ändå att vi kunde lösa allt som kom i vår väg, att våran kärlek skulle klara allt, att vårat äktenskap skulle genomstå alla prövningar. Till och med otrohet skulle jag klarat av, vi hade lovat varandra att gå i parterapi om det skulle behövs men det spelar ingen roll nu. Han förstörde oss. Och nej, han slog aldrig men han var nära. Vi tre tillfällen blev han våldsam och höll i mig hårt. Efteråt sa han att han velat slå. Skulle han ha gjort det om jag stannat kvar hos honom? Det började någon gång i januari. Jag sov på soffan efteråt, vi turades om. Han sov hos sina föräldrar och jag försökte undvika att vara hemma så mycket som möjligt. Rädd hela tiden. Men när räddslan väl hade lagt sig efter två månader så såg jag på honom med nya ögon. Jag är och var inte längre kär. Vårat äktenskap höll inte. Ska det hålla sånt? Har jag gett upp för tidigt? Jag har ju brutit mitt löfte.

Så det här har jag gnällt och tänkt på under de senaste månaderna och försökt att skriva runt på bloggen utan att säga vad det är men nu känns det som det är dags att säga vad allt handlar om. Jag vill inte försätta någon i klämm för mina utlägg här på bloggen och väljer därför att inte skriva några namn, inte ens på mig själv. Ni som vet vem jag är har i alla fall fått reda på vad det är som hänt och i övrigt förblir mitt ex okänt. Det är inte min mening att hänga ut honom. Jag önskar så att han skulle söka hjälp och berätta för de nära honom vad som egentligen har hänt, men det lär väl aldrig inträffa. Det värsta är nog att jag ibland fortarande saknar honom. En dag vill jag kunna förlåta allt och åtmindstånde vara vänner, för det löftet vill jag ialla fall försökta hålla. Och visst hade vi andr aproblem precis som vilket annat par som helst men jag tror verkligen att vi hade kunnat klara av allt det andra.

Utan stödet av mina vänner, min morsa och bästisen (numera nyblivne pojkvännen, vilket också är en något komplicerad historia som jag tar en annan gång) hade jag nog aldrig klarat det här.

Jag som något biffig Legionär Minna. Hjälmen fick jag låna under lajvet men resten utan rutningen är alldeles min egen. Under ringbryngan har jag givligtvis en vadering på mig och mitt midjemott blir väl minst 20 cm mer än vanligt med allt på. Behöver jag nämna att det var väldigt varmt och flosigt att exersera i det här? Men vi hade väldigt roligt!

Varmt var det i vilket fall som helst. Och tungt, rustningen väger över 10 kg. Inga direkt charmerande bilder direkt men så trött och seg ser man ut efter ett par dagar i fält, tro mig. Min rygg är inte helt överlycklig den heller.

Grymt skönt lajv. I en klassisk medeltida miljö på ett område som hade snygga hus och låg bekvämt nära staden men den här tystnaden man får efter att ha vandrat en halvtimme rakt in i skogen med all packning som det är på andra lajv uteblev. Och på något skumt sett så var det den jag verkligen saknade.

Jag spelade Legionär Minna, omflyttad från den fjärde legionen till den andra legionen. Något som hon inte var helt nöjd med. Hon hade gott självförtroende och såg alltid till att utföra sina order på bästa sätt men det roligaste var när hon själv började ge order då hennes korpral råkade lämna luckor. Ett intressant maktspel började som slutade med att hon baktalade och rövslickade på bästa sätt ända tills hon fick en befodran. Till vicekorpral med löfte om stigning i graderna när hon kom hem till Klippeport. Det var också en utmaning att spela lesbisk. Eftersom vi alla vet, eller det brukar funka så iaf, så är tjejer mycket svårare att få omkull än männ om man är tjej. Alltså var det intressant att bara stöta på tjejer och försöka få dem i sänghalmen. Även i övrigt hade jag väldigt roligt spel. Bra gemenskap och roligt intrigspel inom min grupp också, vansinigt roliga hyss och mycket skitsnack.

Direkt efter lajvet så skyndade jag mig att packa ihop och åkte till styrelsemötet. Hann inte ens rusta av! Men lyckades hålla mig vaken igenom alla beslut och satte mig i ett varmt bad när jag kom hem. Och där kom självklart postlajvkänslorna. Nej, är det redan slut? Nej, måste jag återvända till att vara jag nu? Och ett mycket besvärligt mail gjorde inte saken bättre. Efter en god natts sömn på 12 timmar är allt lite bättre och det vanliga livet återvänder.

Sitter fortfarande och är totalt omotiverad till att arbeta. Har sjukt mycket att göra. Men orkar bara inte sätta igång. Mycket mer sugen på andra lajv än på medeltidslajv. Som tur var så är det inte så mycket att sy. Ska göra om en tabard och om jag orkar sy in en sovsäck i lite annat matreal. Fick hem min ringbrynga igår och det kommer bli en tung helg. Hade helt glömt bort hur mycket den väger. Nåja, nu är det bara att sätta igång eller hur var det.

Gnäll, gny! Håller alla tummar möjligt, skulle ge min högra hand för att få vara med på ett übercoolt lajv, prosopopeia.

Klarade mig inte ensam, klarar inte av att inte ha något att krama på. Alltid med händerna i första bästa pälsliknande yta med fingrarna. Ok, jag har gett mig. Efter medeltidsveckan åkte jag och köpte mig två små kamrater som ska få mig genom vintern. Även om jag har funderat och velat ha en iller längre så har jag varken råd eller tid. Inte heller vill jag vara bunden vid en katt i mer än tio år för jag vet att jag aldrig skulle kunna lämna bort den. Det fick bli två små underbara råttor igen. Har haft mycket glädje med råttor tidigare och saknar fortfarande de som gått bort. Bilden på min blogg föreställer Keneda, min första råtta, som jag ritade av och har numera intattuerad i min svank.

Favorit i repris är att de får mytologiska japanska namn. Yomi efter Tsuki-Yomi och Nanowo efter Susanowo. Det var inte helt enkelt att få de små yra bollarna att fastna på kort. (Födda vecka 23)

Från världen. Hösten är här. Alldeles för nära. Vill inte. Gömmer mig här inne och hoppas på att det går bort. Låser in mig. Försöker glömma allt jag egentligen måste göra. Rutinerna har inte kommit igång och därför blir allt liggande. I helgen är det lajv. Jag borde gjort så vansinigt mycket den här veckan. Orka.

Kom hem ifrån småland igår där jag som vanligt hälsat på morsan. Haft mysigt och hon har klippt håret på mig. Jättenöjd! Kortare än axellångt och en liten snelugg + färgat rött. Har nog aldrig varit så här glad i mitt hår.

Så blev jag utbjuden på date igår. Bio (Huset vid sjön, förtidspremiär. Vi hade fått biljetter av min syster, tack!) + middag på en mysig china resturang. Ser rosa sopbubblor överallt. Fick en urmysig parfym och en otroligt romantisk kväll. Och ja, jag och bästisen är väl typ tillsammans sen ett par veckor. Det har ju gått fram och tillbaka under större delen av sommaren. Kanske dags att berätta lite mer vad det var som hände med exet men det tar jag någon annan gång.

Medeltidsveckan var helt underbar! Har mullbär i botaniska, festat hela nätterna, gått nattvakt (för att se till att andra inte blir så fulla som vi blev), myst runt på marknaden, bott på norderstrands en sista gång innan de stänger, gått, gått och gått. Hade extremt ont i fötterna. Medeltidsskor har inga bekväma sulor.

Så, nu sitter jag i full packstress och är på väg till medeltidsveckan. Ska bli så roligt! Spriten är nedpackad, alla kläder, lite färdkost, sysaker så att ajg har något att göra på tåget till nynäshamn. Inatt bär det av!

Så var det dags igen, var hos läkaren imorse mne det visade sig att jag kommit helt fel. Han kunde inte alls hjälpa mig utan sa bara att jag skulle vända mig till akuten. Hade inte så mycket val utan spenderade resten av dagen med att sitta på akuten och pynta i mer och mer pengar i parkeringsautomaten. De tar fan tio spänn per timma, automaten vägrar ta något annat än Visa (som jag inte har eftersom jag är fattig) och sen är hela sjukhuset allmänt grinigt inställda till att växla till mynt. Villket genidrag!

Så sex timmar senare har jag en remiss, lite mediciner och mår inte ett dugg bättre än när jag gick dit. Och varför ska de promt göra alla undersökningar igen? Varför inte ta del av journalen som finns i västervik? När jag frågade om det så tittade läkaren bara på mig och undrade om jag var rädd för nålar. Och nej, jag har alldeles för många piercingar för att vara rädd för sprutor.

Jag vill verkligen aldrig behöva bryta något och tvingas åka in akut till Danderyds sjukhus, inte nog med att det kostar 260kr, om du har det kontant på dig annars blir det femton spänn till, utan om du nu mor förmodan skulle behöva röntgas så kostar det 100kr extra! Det är riktigt fullt. Det är ju knappast som man har något val?

Och sen den här fasinationen av prov som finns överallt. Om du går in hos din lokala läkare och säger vad fan som helst så kommer de vilja ha blod och urin prov, du kan ha ont i fingret, blåtira eller brutit ett ben. Samma resultat. Och precis som vanligt så kommer läkaren att säga "Men proverna visade att du var helt frisk" och i ditt stilla huvud tänker du "mitt ben är fortfarande brutet även om mitt blod inte har fattat det" alternativt " hur fan ska mitt piss veta att jag har en blåtira?"

Note to self: Bara för att vårdguiden tycker att du ska gå till en läkare betyder det inte nödvändigtvis att han överhuvetaget kan/vill eller ska hjälpa dig. Även om han kallas specialist.

Eftertänksamheten blir inte bättre när natten kryper upp och allting tystnar. Saknaden över en förlorad framtid finns fortfarande kvar, hur hårt jag än försöker tvätta bort den. Hösten, den fruktade, är bara lite mindre än två veckor bort. Jag vet att jag måste vara stark och stå på egna ben nu. Trivs ganska bra med att vara ensam igen. Behöver nog det. Har inget problem med att bo själv, det gick fort att vänja sig igen. Att komma över ett förhållande är inte roligt och jag vet inte om jag är klar. Det jobbigast av allt är att bryta löften. Inte bara ändra framtiden utan kasta den. Ett stort tomt svart hål. Ovisshet. Ensam. Stark? Att orka och våga gå vidare är den störrsta utmaningen. Att våga känna tillit igen.

Note to self: Melankoli tar längre tid än man tror.

När man är hemma och det är relativt tyst en hel dag drabbas vi alla av tankar, det händer även då vi inte vill eller orkar bry oss. Idag är en sån dag.

Dagens irriterande saker:
- Att trots att jag visste att accetonet inte skulle räcka så försökte jag ta brot nagellacket och det tog slut
- Att det tog sju telefonköer tills jag kom fram till rätt plats
- Att inte orka vara social trots att man bryr som om sina vänner
- Att inte hinna klart trots att man inte gör något speciellt egentligen

Dagens bra saker:
- Jag mår tillräkligt bra för att kunna gå och handla
- Jag fick tid hos special läkare imorron bitti
- Sms-krig
- L Word maraton

Tror det verkligen är dags för mig att skaffa husdjur igen, känner mig lite småfånig som kliar alla jag kan komma åt i hårbotten eller klappar en pälsad kudde. Det blir nog råttor igen. Trots allt. Jag har inte tid för något som kräver mer, även om jag vill ha något som inte ska vara i bur alls. Men råttorna är visseligen mest med mig ändå. Och de kan vara ensamma en helg utan större problem. Känner mig fortfarande osäker. Keneda och Taji är fortfarande ömma punkter.

När jag hittade min hemliga chocklad förråd igen. Tänk vad lycklig man blir av lite glömska och snillrik kurragömma! I mina naiva stunder så tror jag att världsproblemen skulle lösas om alla fick lite chocklad. Ialla fall om det är vit chocklad för då är man nog för tjock för att kriga mer.

Fortfarande sjuk men orkar inte gnälla mer. Ska sy färdigt en ny struthätta idag och lite annat som behöver fixas till medeltidsveckan. Som tur var har jag sällskap av andra sesången till L Word. Väldigt mycket intriger och söta tjejer, vad mer kan man begära? Som bekant sen tidigare så är jag alltid på jakt efter inspiration till bra intriger för lajv och rollspel.

För att bli frisk finns egentligen bara en ända sak jag kan göra, som kommer vara tio gånger bättre än alla d mediciner som ialla fall knappt hjälper, äta nyttigt. Jag tog en paus från min nyttiga diet nu över sommaren villket resulterade i sjukhusvistelse. Ok, jag ger mig. Om det betyder att jag inte får äta pizza eller kakor så är det värt det. Funderar på om jag dessutom är laktosintollerant. Har bara ignorerat att jag måste till läkaren de senaste dagarna, orkar inte ta itu med vårdcentralen här. De tittar på en om man har turen att komma dit och säger, gå hem och ta en alvedon. Till allt! Gnällig igen, måste hitta chockladen igen! (Och ja, den är 70% så det är inte så onyttigt...) Undra var jag la den?

Äntligen hemma. Kom hem sent igår kväll ifrån småland. Det var mysigt men inte alls som jag väntat mig. Tillbringade lördagsnatten och söndagen på sjukhuset i västervik. 21 timmar och 4 nålstick senare, ( en dropp, två blodprov och en spruta), tjatade jag till mig en utskrivning. Satt bara av tid nu. Mår visseligen fortfarande inte bra men kunde köra hem igår och har sovit massvis idag.

Läkare precis som poliser har på sig uniformer. Det ger med dig en viss känsla av auktoritet och trygghet. De vet helt enkelt vad de pysslar med, tror man. Brandmänn ska automagiskt kunna släcka en eld, poliser ska ta fast brottlingen och läkare ska bara genom att peta på en få det att sluta göra ont. Så fungerar det i min naiva värld men tydligen inte i verkligheten. Polisen tar sällan fast någon eftersom de sällan hinner fram på plats, brandmännen i mitt liv har gjort bra ifrån sig men läkarna lämnar desto mer att önska.

Jag blev, som alltid, mot min vilja övertalad att åka in till sjukhuset och argumentet var som alltid för mig själv att då slipper jag ialla fall ha ont mer. Men nej, så är inte fallet. Akutsyrrorna och läkaren därnere var väldigt snälla och lät till och med bästisen sova i väntrummet då sjuksystern på min avdelning inte ville att han skulle vara i korridoren ens. De hade även ordinerat morfin för mig på natten men nattpersonalen på avdelningen var så virrig att de glömde av det totalt. Vilken tur att jag är så lättlurad och trodde helt och fast på att den droppen de gav mig innehöll smärstillande. På dagen var jag tvungen att tjata mig till en tid med läkaren och även smärtstillande. Den första läkaren var en äldre gubbe som helt missade att lyssna på mig eller vara trevlig alls, det behövs ju inte. Och varför ska man inte klämma lite extra hårt på fel ställe så att det kan göra lite mer ont? Den andra läkaren som jag fick senare på dagen var ialla all mycket bättre. En annan intressant observation är att sjukhuspersonalen inte alls verkar prata med varandra. Alla frågar ut en om allt och de har inte tid att skriva ned något eller säga till varandra vad det är för fel på patienten, de förväntas man komma ihåg själv. Men det är kanske inte så konstigt för när de väl skriver något så är det ingen annan än de själva som kan tyda det då är patienten ialla fall tvungen att komma ihåg vad läkaren sa. Mitt förtroende för sjukhus som fenomen har alltså sjunkit regält.

De måste hur som helst trott att jag var långt mycket sjukare än vad jag var. Sov nämligen väldigt mycket. Precis som jag gör när jag har tråkigt eller när jag försöker läsa något, jag är glad om jag lyckas läsa titeln ibland. Tillvaron förgylldes av min bästis, mamma som kom på besök och ett Nemi seriealbum. Håller också på att läsa om Niel Gaimans Stardust. En av mina absoluta favoritböcker, då kan jag faktiskt hålla mig vaken i ett par sidor.