Alltså, som ni säkert vet vid det här laget så var Kastaria alltså ett lajv. Det är som att berätta en levande historia tillsamans, interaktiv teater eller levande rollspel även kallat. Min roll var på detta lajv Biskop Ines Dieudonnée, Dekan (Chef) för Guds Öga (Administrationen) och Livets Nyckel anhängare. Jag själv är inte alls kristen men just därför är det roligt att spela någon som tror så fast och hårt på gud (den här påhittade religionen liknar väldigt mycket Kristendommen). (Bilden är på mig som Ines men inte så jättebra, förhoppningsvis hittar jag bättre bilder senare).Ines trodde väldigt mycket på Gud och hade i sitt förra arbete varit högt uppsatt inom inkvisitonen, närmare bestämt var hon deras förhörsledare (läs: torterare) och med stor passion så drev hon kättarna till döden. Men pga av det så förflyttades hon till pappers arbete och tvingades offra enkla rena själar för att gynna kyrkans anseende. Hon trodde dessutom på arvssynd och hade tvingats lämna sin vapenbroder i strid utan att kunna säga till honom att hon bara skulle bli förflyttad. Hon hade visseligen avlagt ett kyskhetslöfte som hon planerade på att hålla men hennes kärlek till Leonard kunde hon inte styra. Så lajvet bröjade med en bitter Ines, kall, hård och med en stor ångestklump i magen. Det hade varit två år sedan hon senast log på riktigt, mitt i kriget mot Nedan där hon bekämpade Kätteriet. Nu hade vi kommit till byn Glimminge med hela påveföljet och det var mycket att göra. Men så stod han där, Marsaklen Leonard. Ines gnuggade sina ögon, inte kunde det vara den vackraste mannen i hela Gregorien? Han som var så sliten och dann? Men visst var det han!
Leonard frågade om jag, Ines, hade en syster som hätte Ines men nej, det var ju jag! Senare den dagen biktade jag mina känslor för Leo till Kardinal Lucille och boten var att jag inte fick komma närmre än tio fot ifrån honom och inte prata med honom ensam. (En väldigt rolig bot att spela på då den skapade stor förvirring först). Jag ledde dessutom en rättegång och i kyrkans bästa intresse så hade jag självklart en dom redan innan den ens satte igång, det gällde bara att hitta hålet som skulle göra dem skyldiga i villket fall som helst som inte var speciellt svårt. Mer arbete och mycket omkringspringade. Jag som chefen för Guds öga hade hand om alla personalfrågor som verkade underliga. Det vill säga kätteri inom eget led, alla i kyrkan hade en personfil hos mig som jag hade i arkivet. Stora mängder pappersarbete och väldigt strängt system som fick folk att bli vansiniga. Vi körde verkligen på byråkrati med citat som "Det är under utredning", "Det finns inga problem", "Återgärder har vidtagits" och "Våra arkiv är otillräckliga på den punkten".
Jag skulle bland annat utreda om påven var en riktigt eller falsk påve, mordet på en medarbetare inom kyrkan och i fall Elisabet Duvenhök var St Erika återfödd. Elisabet visade sig vara ett helgon och eftersom hon accepterade påven så var det problemet ur världen. Mitt första möte med helgonet var helt otroligt, jag bad om ursäkt för att jag hade bidragit till hennes barns död (vilket var ett annat helgon) och att jag inte hade trott på henne tidigare. Hon beordrade oss att finna glädje och kärlek. En väldigt svår uppgift för min karaktär då det var så långt ifrån allt hon var van att känna. Många timmar fundering senare så bad jag om att få bryta min botgörning så att jag kunde känna glädje och kärlek i närheten av Leonard. Ett tag senare befann jag mig i hans närhet och jag började känna mig gladare igen även om det var en underlig känsla. (Jag skriver omväxlande jag och Ines, förvirrande men det var ju jag som spelade Ines och hon finns kvar här i mitt huvud lite grann i alla fall.) Senare under dagen fick jag några minuter med honom ensam och vi disskuterade över just glädje och kärlek. Ines var mycket konfunderad över saken och tyckte att vi kunde väl vara glada en kvart ur varje timme? (Nej, hon kan inte hantera känslor!). Senare den kvällen så hade vi mässa för St Erika, jag gav även en jättehäfftig bikt. (Bikade tror jag tre gånger under lajvet och tog emot bikt lika många gånger.) Denna bikten var i kyrkan med en präst som inte kunde sluta gråta frö de synder han hade begott. Jag talade med hög stämma så de utanför kunde höra och det ekade i kyrkan, maffigt och skjyst scen.
Jag och Leonard hamnade brevid varandra på mässan för St Erika, under en bön började vi hålla händer och sedan fortsatte vi att mässa denna bön under hela kvällen och natten. Det var nämligen så att om vi bad denna bön så skulle St Erika få styrka vilket hon behövde i en riktigt snyggt spelad magiker fight. (Låter säkert fånigt men fasiken vad effektfullt det var). Hur som helst så blir vi hänförda över helgonet och mässan efteråt så håller vi fortfarande händer samtidigt som vi ber bönen om och om igen. Efter det är vi helt hjärntvättade och helgonet ber oss at sprida kärlek och hennes bön över hela byn, så jag och Leonard gör just det. När vi predikat ett tag så säger han att han tänker lämna sitt svärd och vill att jag ska följa med honom tillbaka dit där vi krigat men denna gång utan vapen för att preika kärlek. Ines blir överlycklig men konfundersam, inte kan hon lämna sitt jobb? Men självklart säger hon, (Ines, jag) ja! Så framför hennes helighet påven och våra chefer lämnar vi över mina anteckningar och penna samt nycklar till arkivet och han lämnar över sin marsalkstav och svärd. Det blev en snygg scen och vi går ut för att söka upp Nedanerna som vi för två år sen slaktat i kriget för att be om förlåtelse och predika kärlek. Vi får först audiens närsta morgon men det var riktigt kul att spela. Den natten kan jag först inte sova utan sätter mig i en skogsglänta i soluppgånen för att läsa bibeln (det är en mycket mindre och påhittad variant). Efter många böner kan jag till slut sova och drömmer inlajv drömmar om att Leonard ropar till mig att jag skall komma och stå vid hans sida (alltid hans vänstra så som jag gjort i 14 år). Vid 7 tillfälen vaknar jag och börjar klä på mig för att drömmen känns så äkta, så på morgonen är jag halft påklädd och gör mig snabbt i ordning för att vara med min älskade vapenbroder. En hel del roligt spel till är på morgonen och lajvet slutar sedan tyvärr lite i ett antiklimax men som tur var hade jag just biktat någon i en skön scen så jag var inte så ledsen ändå. Men fasiken vad bra det vart! Jag ville ha mer på en gång! Jag vill ha mer nu! Att känna sig så lycklig och tillfreds, att vara frälst!
När vi berättar att vi blivit frälsta för en av de andra marsalkarna så blir hon arg och tror inte på oss. Scenen då hon helt plötsligt börjar nklaga mig för att jag har omvänt Leonard eftersom hon vet vad jag tycker om honom var skönast.
Hon kommer fram och drar sitt svärd som hon sedan håller mot min hals. Jag blir naturligtvis rädd och backar bakåt. Hon kastar anklagelser i mitt ansikte om att det var jag som fick honom att bli galen medans Leo talar till mig med lugnade röst att jag inte har något att vara rädd för, så jag ställer mig på knä och ser henne i ögonen medans jag säger att det inte var mitt fel och att Leo inte vet något om min kärlek till honom (här vet jag själv att Leo sitter brevid mig och hör allt jag säger men jag låter ändå mig själv som Ines göra denna underbara tabbe). "Nu vet han det!" Säger den andra marsalken innan hon stoppar undan sitt svärd igen och går iväg. "Jag har funnit nyckeln och är beredd att dö" mummlar jag och vänder mig emot en glad Leo.
Så nu vet ni lite av vad som hände, allt är helt improviserat och inte tränat innan. Målet med ett lajv för mig är inte att spela en roll utan att bli en roll. Jag brukar plocka ned min egen personlighet i en liten "ask" som jag kan ta fram efter lajvet. Vilket även medför en förvirring den närmsta veckan efter lajvet men upplevelserna blir tio gånger starkare. Man får känna, göra och agera som man aldrig brukar göra till vardags och det gör att i alla fall jag har mycket lättare att sätta mig in i andras situationer. Men det är lite jobbigt när det tar ett tag innan alla kugghjul börjar snurra precis som de ska igen. Tex så var jag på centralen häromdagen då någon kommer fram till mig och undrar ifall jag vill vara med i en grupp för unga studerande som läser bibeln och det tar mig faktiskt ett par sekunder innan jag inser att jag, "isobelll", inte alls är intresserad av bibeln till skillnad ifrån Ines.
0 comments: