I'd thought I'd keep you a secret, cause all of these years you've been just that - My secret. Something I didn't talk about. Something I chose to forget. But you're not my secret to keep. You're no secret at all. Especially not My secret. Nor anyone else's for that matter. You're you. Ha. Sound so simple. Yet revealing it is so hard.
February is he worst month of the year. Not only is it winter, dark, has the all consuming guilt tripping day "Valentine" in it, its also home to an anniversary I'm about to revile. Its been ten years now, today. And I'd like to say "I remember it as yesterday" but I don't. I've tried to forget but you're something I can't deny. Just as so many others before me I spent years blaming myself for what happened. But I know that... Actually I don't. I've got no clue of why you did it. Why you left us.
Going back in time, specifically 2 weeks and 10 years back in time. I was at a Kendo or Naginata lesson and you were there, hanging out. Watching. Wanting to participate. I said "sure, come along next time." And even though you lived in the complete opposite of town you followed me home, said that you liked me and I... I said I though that you were sweet but I did't "like you". I think I must have tried so hard to extinguish this part of the story, so hard, cause its all "milky" and almost to faint to grasp a hold of at all. However I do remember not being able to stop thinking about you and saying to myself that the next time you'd call, I'd say that I'd like you too. But you never did call me again.
2 weeks later I was roleplaying with a couple of friends in your part of town, wondering where you were. We heard a noise coming from the front door but didn't bother to check it. But as I was about to leave we found a book that you'd borrowed a couple of weeks before, in the hallway. You'd pushed it through the mailbox and left if three for us to find. I remember us running out into the streets, with only socks on our feet trying to find you but it was already to late. As I went home the subway was our of order and I took the bus. But I kept on having a bad feeling, that something was wrong, so I turned around and went back. Praying to whoever would listen to me that my suspicions were all wrong.
My friends said that they'd seen the firemen and ambulance at the subway station talking to each other. "Did you get all the pieces?". I prayed so hard I could swap places with you, so hard. That if it was true, that if you'd done the unspeakable in that tunnel that I'd be able to trade places with you.
A couple of hours later we went over to your house, talked to your mother and I walked into your room. "He was just taking the trash out and having an evening walk." she said. I remember your bright 70tees yellow flower wallpaper in that tiny room. I remember your mum showing me a piece of paper on your desk, saying where and when you were meeting me 2 weeks prior. And the question on everyone's mind is why? I still don't know. You were very depressed. Had some heavy medication going on which the doctors, years later, found out made one suicidal. Maybe. Or maybe, just maybe me saying no and waiting to long to take it back had something to do with it.
You smoked Lucky Strike. They found a package of it lying next to you in the tunnel. Next to your head I imagine. You're decapitated head. Cause you didn't jump in front of the train, no. You wandered into the tunnel. Took your belongings out, placed them neatly beside the rail. And made sure that you were in the perfect position before the train came. Decapitated. For some strange reason, I always admired that about you. Your determination. You knew what you wanted to do. And you did it. Even though I never understood fully why, you made perfectly clear to everyone else that this was not just a spring of the moment thing. Sometimes I still wish I could have swapped places with you, secretly. Just as I keep you a secret for all of these years. But as the blizzard keeps on hitting the world outside of my window I decide to reveal my secret. You.
And as far as suicide goes, whether or not its a decision which one is allowed to make completely on ones own, I'll leave it - the topic - without any more comments for now.
Went to another larp last weekend, "Våra Drömmars Stad". This time set in "1800-1900" sentry, sorta. Had a good group and stuff but the larp actually sucked. Big time. Got a couple of good scenes but nah, really. I thought I was going to "thriller" type story based larp with sound and video effects. I ended up on a larp with way to expensive clothes (not on me) which made everyone scared of actually moving around in them and it turned out to be some sort of British "Murder theory" but without the murder(?). Finding, receiving and talking to people about the clues you'd gathered. A Game. Uhm, did I mention that I'm actually registered as the worst riddle "sovler" on the continent at this present time?
So the rest of the life? Well, Autumn is here. And my panic with it. Still kinda silent but coming. Trying to keep my focus, trying to keep busy (which isn't a problem for me as most of you all know) and getting quite creative which is great.
Still finding the need to stay in Sweden or rather to stay put, sit still and think. I've never known what I want to do but last January I decided I wanted to study art full time and move to New Zealand. Finally I had this great plan but as all planes they never turn out as you thought. I've got no regrets, It was absolutely the best thing I've ever done. And even though school wasn't up to my expectations I had a swell time travelling and getting to know my self.
Recap: July 2007, I stated studying art in Stockholm January 2008, I decide to move to New Zealand July 2008, I move to NZ and begin my new school October 2008, I realise that I'm not going to come back to school next term. November 2008, The road is my home September 2009, Stockholm is my home.
Picture of me on the road.
I've been on the road more or less for a year. Or more. After realising that art school over there wasn't as good as I hoped I thought that I would find out what I wanted to do with my life by travelling. And I sotra did. I want to do more, see more, be creative, move around, love and work with nature, animals and art. I've got a real addiction to Larp which can't be found (in the way that I like them) in any other place but Sweden. I also found out that I needed to be around my friends. As corny as it sound. Gah, I missed everyone heaps. And I'm not really keen on missing them so soon again. I need to stay put, even though I'm always travelling in my heart and all around Sweden I need to try and find out what I want to do with my life. I know I want to study art - but not at the moment.
I know I've talked about it over and over again, its just that I really don't know. In the same way as I really don't know about this thing called sex. I've always loved it, no matter what gender or style but now... No. I know I've always loved to be with girls and "the people who don't define their gender" (in lack for better description). But men? Well, I haven't had a problem before. Or I had with the macho manly men. And its gotten worse.
At the moment I've gotten over my last big summer crush and in true "isobelll style" gotten right back on the horse and am having all these bubbles for someone else. Of course someone that I hardly know. But now for the scary parts starts, its a he and he seams to like me back. Fuck!! I'm not good with all of that shit anymore. As I said, we hardly know each other (and OH, I'm as always getting way to personal? Sorry) but we're texting and getting real cute. He doesn't live around here which is great, I can live my life just as always. But then there is the "I'm missing him!" part which sucks. Like I'm always missing people all around the globe. Sigh. Note to self: By travelling a lot and larping you'll get friends all over, if you find this "missing thing" hard then you might think about stop travelling - Ha, like that's ever going to happen!!
So once again I'm confronted with the two things that scare me most of all. Its a guy and he (well, that's what I think at least - gathered from the texting ) sorta likes me back (or is he just atracted (here my bad selfconfidens raises her voice in a foul and bad manner and starts to whisper lots of thing that I wont tell here and will try to inore all togeher)). Which is all nice and good but it means, you guessed it, sex. Cause of the simple fact, it seams like, that we're both adultes. Now don't get me wrong, I'm really attracted to him and wow I'd love to have sex but does the dick really have to be a part of it? (As I complained about all this shit to my brother last night he went and grabbed the sissors, "This might solve the problem?").
This has been my main theme for the last 6 months - no dicks. I've failed over and over again but every time I'm in a quite foul mood for the next coulple of days. So seriously, no dicks. At least until I figure out what's wrong, or if you'd like me to rephrase, what's right. Now comes the issue of telling to him, that I'd love to have a cute flirt (or whatever happens) but no sex which is scary. And for once realising that it wont do with, "I'll make up an excuse at the last moment", "It wont be all that bad will it?", "But I am really attracted?", "I am real horny though, that should mean that I actually do want it?", "oh well, I don't want to disappoint him. Just get it over with." I know all about the classic saying "if he likes me it wont matter", "I don't need to spread my legs for someone to like me and if its only that then I can just as well do without." But grr, the bubbles and wanting to be the subject of bubbles in tummy back feelings are still very much all to real. Well, I should just stop thinking, be honest and let the weekend to all the work cause we're all meeting up on Gotland for the "Night of Culture". Yay! A sorta reunion of the summer time medieval week at the flat with sauna, party, friends (some old ones and a lot of newcomes) and the highlight will be seeing a scary movie in one of the old church ruins at night. Freezing Cold!!! And I don't know what I'm more scared about, the movie, the cold or (I do really hope) him - warming me, holding my hand.
Bubbles. Scared. Confused. Chaos? Well, thats me. Always in some state of chaos but at least I'm smiling this time. (And blushing.) Shit, he might read this. Uhm, no good idea of publishing or just the right thing to do? Uhm, fuck. Well, its to late now? Shit, shit, shit. Scared way beond the point of ok and all bundled up in a teenie crush. But maybe I'll just see him and realise that its been all in my head? Bubbles simply cause I "felt like" having bubbles? Hitting the Publish button before I can change my mind.
Nu äntligen äntligen har betongkursen börjat och en ny utmaning står och knackar på dörren. Vet ännu inte vad jag ska göra för projekt men tankarna snurrar för fullt. Ett orerhört mångsidit matrial som kan användas på många fler sätt än jag tidigare har trott. Och det är mycket äldre än vad man kan tänka sig. Redan för ca 5600 år f.kr. så har visste det hur skulle lägga betonggolv. Men som vanligt glömde vi hur man skulle använda det och återupptäcktes igen vid indutrialiseringen.
Ett liknande blad visade våran underbara lärare att hon hade gjort i sommras. Jag vill också kunna!
Dagens matrial: Betong Dagens låt:Freak Kitchen - Chest Pain
Idag hade jag den inte helt klara presentationen av Dave McKean. Läskigt men tryggt i klassen i alla fall. Men jag vill veta mer om honom, den sortens konst och allt som hör därtill. Hittade en kortfilm som han gjort och är djupt fastinerad.
Annars har dagen gått sådär. Varit grymt trött. På lunchen sprang jag för att låna några illutrerade serier med Dave McKean men serieteket hade stängt. När jag kom tillbaka till skolan startade lektionen en kvart tidigare än planerat. Stress. Ingen mat, allt gick snett och jag var mest superirriterad. Men efter lite användning av stress färdigheter så lyckades jag med resovisningen.
Dagens mellis (sällan jag äter mellis): keso med banan. Gott! Note to self: Serieteket och annat som hör till kultur har alltid stäng på måndagar.
Måndagar är nu nästan lika illa rankade som söndagar på min lista. Det värsta är att jag nog inte ens kan skylla på mitt favorit hat objekt, den blåa sektorn. Dagarna skulle nog vara jobbiga i vilket fall som helst. Men då skulle man få titta på konst de andra dagarna i alla fall vilket är omöjligt för en student.
Överlevde Valentines day trots att det är slut mellan mig och Kazai. Fast jag tillbringade kvällen med honom. Precis som vi alltid gör, äta gott och glo på film till vin. Tradition. Men mysigt och bra. Vill inte ge upp det, vill inte ge upp bästisen. Även om det fortfarande är märkligt och jobbigt stundtals.
Festat och dansat mest hela helgen vilket nog inte alls var bra retrospektivt. Inte för att det inte var kul och bra utan för att jag nu sitter med läxor som jag antagligen inte kommer hinna klart med. Smärre panik och skuldkänslor.
Flashmob är något otroligt coolt och roligt. Och i lördags var det dags för Stockholm. På centralstation kl 15.45 stannade livet för ca 80-100 pers (tror jag att det var?) och vi frös fast i tiden för ca 3 minuter. Reaktionerna var underliga men tyvärr är man så inne i sitt att man inte kan se så mycket. hoppas att det kommer upp en video om hur det såg ut. Hur nyfiken som helst. För er som inte vet vad Flashmob så finns det en video nedan från Grand central Freeze. Samma sak som vi gjorde igår men något coolare. Imroveverywhere som är en grupp människor (någon form av gatukomiker/konstnärer tror jag) började med det här för några år sen i USA. Härligt att det spritt sig. Kolla gärna in fler av deras aktioner och andras flashmobs på Youtube. Jag en underhållande timme idag när jag glode igenom en del av matrialet.
Dagen borde även innehållit stora mängder tee, ett varmt bad med politiskt tidning i famnen, popcorn plus Greys Anatomy och målning av naglarna. Istället vet jag inte riktigt vart dagen tog vägen, glott på Greys Anatomy utan popcorn och gjort läxor alldeles för sent. Långt ifrån klar. Ståltråden tog slut och jag får improvisera vilt vilket antagligen är bättre eftersom det blir mer i stilen som konstnären, Dave McKean, som ska inspirera mig idag gör men det är väldigt mycket läskigare. Och Nej bakfylleångesten har inget att göra med något som hände utan den bara finns där vilket är en märklig konsekvens. En sån brukar jag inte få, bara hört talas om den. Eller så "missdiagnostiserar" jag den och det rör sig om vanlig Söndagsångest. Något som drabbar männskligheten alldeles för ofta, minst en gång i veckan faktiskt.
Lunchdemo är något jag kan rekomendera. Du hittar lite tid på din lunch efter att du blivit tipsad om en demonstration och gör lite samhällsnytta. Det gör att man känner sig lite bättre till mods vid läggdags. På alla hjärtans dag demade Rättvisepartiet Socialisterna på Mynttorget för könsneutralt äktenskap. Mycket bra tema att ta upp just den dagen. Jag håller inte helt med allt i deras politik men uppmuntrar alltid politisk aktion på rätt sida moralen.
Sen känner jag mig oerhört nöjd och självgod eftersom jag visste att jag hade rätt. Hatar Olympiska spelen, oerhört olämpligt att kasta så mycket pengar i vattnet för lite sport som blir hypat över alla gränser. Det handlar inte längre om bra friskkamp och få länder att skaka händer utan rest kommersiellt jippo. Nu har jag fått det svart på vitt att OS är något av de vidrigaste eventen som finns. Kina tänker skita i all etiket och moral för att leka vädergudar på OS den här gången. Skjuta molnen som är regnfylla med farliga kemikalier som inte alls har ute i naturen att söka bara för att några företag ska tjäna mer pengar och en hel värld sitta klistrad vid sin TV istället för att själva röra på sig? NEJ TACK! Att man överhuvetaget har ansett sig behöva använda dessa metoder vid andra tillfällen är vidrigt. Varför ska vi alltid behandla symptomen istället för orsaken? Om vi tog bättre hand om jorden skulle det här aldrig behöva hända, och det kommer bara göra saken värre!
Dagens låt: Morsans nya musik! Keep on going! Dagens tema: Omotiverad bakfylleångest som leder till mindre läxor.
Visuell komunikations läxa. Budskap om miljö/kimat till riktad målgrupp. Det här är mitt resultat. Är och ser jättelätt ut. Bilden är lånad frånwww.istockphoto.com. Citatet är lånat från filmen nedan, där han har lånat det i sin tur från någon annan. Jösses. Mer arbete med andra läxor. Koncentrations svårigheter.
Igår grälade jag hårt och länge med kameraföretaget, verkstaden och försäkringsbolaget. Idag ringde de mig igen och samma problem som igår hade hänt igen, försäkringen gällde inte. Men det gör den visst. Efter ytterligare ett par utskällningar, runt kopplingar och annat så sa det till slut att jag kommer att få hämta ut en ny kamera ifrån, och lyssna på det här, Siba. Va? Vänta nu? Jag ska hämta ut en ny kamera från Siba när den är köpt på Radars.se? Varför har jag väntat sen oktober på fel företag? Eller nej, jag ger upp. Jag får en ny kamera och orkar inte tjaffsa mer. Vill bara varna för Solid försäkringar, Radars.se och Siba.
En flyttbesiktning gjordes imorse på min lägenhet, ganska rimliga kostnader blir det för förslitningsskaorna. Hade verkligen ingen aning vad de skulle gå på och jag var livrädd för siffrorna. Eftersom jag och Xet hade kommit överens om att han skulle betala hälften, så messade jag honom men blev uppriktigt häpen när han frivilligt utan mer tjat svarade strax efter och frågade efter mitt kontonummer. Det finns hopp! Det är för övrigt samma X som jag skrev om i inlägget "X" för några dagar sen.
Klassen var helt plötsligt rörande överens idag. Vi har länge varit på drift ifrån varandra och jag känner väl inte att jag har så mycket gemensamt med många där. Sorligt men sant. Är återigen något av en outsider, någon som inte riktigt passar in men jag har vant mig. Det är ok. Idag stod vi enade. Men sorligt att det ska vara för att vi ger kritik till skolan. De håller inte vad de lovat, lektionerna är inte det vi behöver eller betalat för. Ialla fall inte alla. Det finns lärare och timmar som är fantastiska. Andra är inte det. Så är det väl överallt antar jag men här betalar vi pengar, mycket pengar för våran tid där.
Jag tänker kämpa vidare ändå. Vill göra det här för min egen del. Även om det är svårt just nu att koncentrera sig. Oron för pengar gör mig nästintill förlamad och för första gången på länge orkar inte inspirationen fram till händerna även om den finns där. Måste lära mig mer. Kroki lektionerna är mitt störrsta problem just nu, att få ned 3D till 2D är helt omöjligt. Det har varit funkis tidigare men fastnat totalt nu. Så om någon vet en bra kroki kurs, med billig avgift, så tipsa gärna! (Kroki är snabbskiss ofta med kol av en naken modell, det är inte jag som ritat bilden). Efterlyser konstruktiv kritik och pedagogik!
Har fortfarande saker kvar som jag måste bli av med, bland annat ett köksbord med åtta stolar och en stor dubbelsäng. Någon som vill ha? Eller kanske ett par vinterdäck? Hittat saker längst inne i gömmorna som jag försöker ge bort till folk nu, jag behöver dem inte längre och om jag lyckats glömma att de existerar så kommer jag inte behöva dem i framtiden heller. Har längtat efter att få bli kvitt alla prylar men inte vågat ta steget förens jag måste. Befriande. De äger snart inte mig längre utan jag dem.
Allt pappersarbetet tar tid, jag är hela tiden beroende av folk och de vill inte alltid arbeta så fort som jag vill.
Dagens filosofiska stund: jag har länge vetat att jag ser bilder när jag lyssnar på musik och hör bilder men aldrig vetat mer. Kan inte förklara vad det är jag ser eller hör oftast heller. Går inte. Märkt att rytm är något viktigt, något jag fastnar för i vad som helst. Musik, doft, känsla, konst, dans (självklart), smak. Antagligen inget ovandligt. När jag målar blir jag ofta frustrerad eftersom den färgen jag vill ha inte finns, alltså inte på tub utan den färgen finns inte i verkligheten bara i mitt huvud. När jag lyssnar på musik så tror jag att jag ser mer former och just den här färgen, eller färgerna än något annat. Ialla fall just nu. Fast det här är säkert fullkomligen ointressant! ;p
Dagens citat: "American note to myself number One.. Airplanes only take your body places. Your brain ha to catch up on its own." ur "Books of Magic"
Filmen är lång men sevärd. Hur borde vi förändra våran syn på kreativitet och interlligens plus många andra riktigt kloka tankar. Och jag skiter i om det är reklam med!
Dagens två citat: "If a man speaks his mind in a forest and no woman hears him is he still wrong?"
"If all the insects would to disappear from the earth within 50 years all life on earth would end. If all humans being would disappear from the earth within 50 years all forms of life on earth would flourish."
Gårdagen var verkligen helt surealistisk. Känns fortfarande som om jag drömmer. Var på Kilroy idag och pysslade med pappersarbetet som ska skickas till NMIT, min nya skola. Tankar på vad jag ska ha med mig, levnadsomkostnader, tekniklösningar och självklart pengar till allt ploppar upp i tid och otid. Även tankar på flytten om drygt en månad. Säg till om du vill köpa en jättestor säng, TV eller köksbord med åtta stålar tex!
Kvällen avslutades på Red Mercury och allt var frid och fröjd när M ställer sig framför mig och försiktigt säger att S är här (min ex man som blev våldsm mot slutet av vårat förhållande). Fan! Första impulsen är att fly. Springa därifrån och inte komma tillbaka. Andra tanken är att slå ihjäl honom. Sparka honom hårt. Ställa honom mot väggen. Få honom att förstå. Hata honom och att han tar emot mina smälla inte med ignorans utan med skräck i ögonen. Går därifrån ett tag. Gömmer mig. Men inser snart att det här var min kväll. Min tur. Och med tanke på hur bra det har gått hela dagen, fått beskedet jag väntat på i femton år så måste det ju jämna ut sig på något sätt. Inte så konstigt att han var där.
Men jag slapp se honom i ögonen, slapp konfronteras. Slapp se hans ansikte. M var där och puttade, ställde sig framför och på andra sätt fick mig att helt ovetandes inte märka av xet. Puh!
Note to self: Det är bra att vara så inne i musiken och dansen att man blundar då missar man nämligen elaka X.
Konstfacksutställningen in måndags var grymt inspirerande. Det här är verkligen det jag vill syssla med. I alla fall så känns det så just nu. Beslutet om vidare studier var med andra ord inte så svårt. Det handlar mer om ett behov än ett val. Är pirrig hela jag.
Dagens tack: M!!
Dagens lunch: Picnic på kulturhuset med blick över staden. En gammal favorit.
Kameran. Idag har min kamera äntligen anlänt till verkstaden. Storyn är såhär. Den gick sönder i oktober. Jag tog tag med försäkringsbolaget som efter någon vecka vidarebeforade mig till radars.se där kameran är köpt. De i sin tur krånglade ett bra tag tills de kläckte ur sig att jo, de skulle skicka en fraktsedel på posten. Det här var i början av december. I mellandagarna ringde jag dem igen och gnällde, efter två veckors varje dag tjat så skickade de den via mail! Jag var nära att skjuta huvut av dem då. Till slut fick jag den och postade paketet. Här kommer nästa problem
Man postar inte brev i en videobutik, det vet väl för fan vem som helst? Men jo enligt dem så skulle jag det. Två veckor senare, idag närmare bestämt, så ringde jag företaget igen. De gav mig ett nytt nummer, denna gången till verkstaden och de berättade att de fått den idag och skyllde ifrån sig på videobutiken. Nä inte konstigt att de inte kan skicka brev, de är ju trots allt bara en videobutik!!!
Här kommer nästa roliga nyhet, de ska skicka kameran vidare till nästa verkstad, olympus egna. Jag verkligen hatar alla de där idioterna. Hade jag vetat det här hade jag direkt köpt en ny, det är helt enkelt inte värt det och jag har inte ens en aning om vad kalaset kommer att kosta. Bästa presenten ever som jag saknar djupt.
Nya Zeeland. Jag har pratat med Kilroy education om en utbildning i Nya Zeeland. Jättespännande men eftersom deras terminer inte börjar förens i februari vill jag gärna hoppa in på en annan utbildning redan i sommar så jag slipper uggla här hemma. Det är i alla fall planen idag. Det är ca 12 timmars tidsförskjutning dit och jag har inte det bästa tålamodet just nu så mailen mellan Kilroy och universitetet går alldeles för långsamt för min smak. Verkar som om det skulle kunna gå men vågar inte hoppas riktigt förens det är helt klart.
Svenska Bostäders studenslägenheter. Nästa roliga problem. Är med, eller tydligen var?, i deras kösystem. Ståd som första på en lägenhet och när de inte hade ringt mig på två dar ringde jag dem. De hade tappat bort mig och det tog ett tag tills de hittade mig långt inne i deras filsystem. Ja jag hade fått lägenheten MEN:
Rivningskontrakt tills Juni . Det innebär en ganska osäker framtid OM det inte är så att jag kan börja plugga i Nya Zeeland i slutet av Juli. Då är det bara en månad på någons välvilliga soffa jag behöver tillbringa. Och om jag ska dit så är det bra att jag flyttar. Lite billigare och mycket närmare stan =)
Jag trodde jag hade tappat bort lösenordet till den kön men det visade sig att jag inte fanns i deras register när jag tryckte på "glömt lösenordet". Mitt personnummer finns inte. Vad fan? Och min mail funkar inte så jag kan inte klaga på dem förens imorron.
Gmail. På något mystiskt sätt så är det omöjligt att skriva eller svara på mail just nu. Verkar inte heller riktigt kunna klura ut vad det är. HJÄLP! Jag har skrivit i deras forum men får inga vettiga svar. För att försöka åtgärda problemet har jag ominstallerat Firefox och tömt cookis+chase. Går inte det heller.
Facebook. Något strular med knapptryckningsfunktionen. Jag har helt enkelt inte trycka på dem. Suck, ett av mina (ja tyvärr) beroenden går inte att tillfredställa.
Mobilen. Ingen hör vad jag säger längre och grantin tog slut för tre månader sen. En söt polare har erbjudit sin hjälp men det är inte säkert att den går att laga. Sms är mitt sätt att komunisera just nu då mail, facebook och telefon verkar ha övergivit mig. Ps. Den resevmobilen jag sparat för att använda då den här pajat (jag vet ju att det händer förr eller senare) har hustomtarna eller dammråttorna ätit upp.
Försäkringskassan kom på att deras prelimenära bostadsbidrag som jag fick 2006 (för man får alltid en prel siffra) var för mycket och vill att jag ska betala tillbaka ganska mycket. Det sprängde slutgiltligen min budget. Framförallt om det visar sig att mobilen verkligen inte går att rädda.
Måla. Den perfekta avslutningen på dagen är att jag i min frustration över att måleriet gick ovanligt dåligt idag missar ett möte för att jag totalt glömt bort det. Ironiskt nog skulle jag gjort allt, var nära på att gå hem bara för att jag inte ståd ut längre, för att komma bort ifrån ataljen.
Sånna dagar har nog alla bara irriterande när de drabbar en. Nåja, nu har jag gnällt av mig för idag.
Dagens varning:radars.se Nya favoritkonstnären: Dave McKean Dagens låt och youtube: Freak Kitchen - Raw Det var deras första musikvideo som enligt youtube kom ut 1994. Härligt fula frisyser och sköna gitarrer. Lyssna extra noga på texten, tänkvärd i dagens allt mer (i mina ögon) förgiftade sexdebatt angående rätt och fel i och omkring "sängkammaren". Ps. passar både flickor, pojkar eller vad man känner att man tillhör. =)
Ett fenomen i mitt liv är väntetider. Då jag bor långt ifrån stan och tågen aldrig klarar av att hålla täckning eller tidtabellen så står man på perrongen och väntar. Sällskap är då mysigt. Men framförallt när jag ska gå nånstans, oftast från skolan. När man umgåtts med folk hela dagen, är överlycklig över lite tystnad och ro runt omkring sig så smyger sig känslan av ensamhet på. Så runt fyra snåret varje dag drabbas jag av en lust att vara social, helst via mobilen. Men vem har ledigt då? Vem kan tänka sig att vara min promenadhora? Eller framförallt när man går till och från stationen, affären och allmäna transportstäckor. Någon frivillig? Den här positionen brukar Kazai få tillsätta men pga av omständigheterna är han tyvärr inte alltid rätt person.
SMS. Denna fantastiska uppfinning som jag kan tillbringa timmar med. Mobilen är inställd på en liten pipsignal och varje gång den hörs får man ett litet litet lyckorus. Något av det bästa som finns är att hålla långa och utdragna samtal via sms. Gärna om onödiga saker och mer än de tecken man får använda. Det spelar egentligen ingen roll vad man pratar om bara man håller kontakten. Men det här verkar vara en färdighet som inte alla behärskar. Visst, det är inte alltid man hinner svara inom en kvart eller kanske samma dag men sms skall i vanliga fall svaras på så snabbt man kan. Och till en konversation behövs det två deltagare. Bland folket runtomkring mig är det fattigt med sms kunniga personer. Så även här utlyser jag en allmän förfrågan till sällskap via sms. =)
På konsthistoria lektionen idag hade vi ett nytt tillskott. Det visas alltid diabilder och problemet med mörkläggning har varit jobbigt under hela förra terminen. Men nu skulle lösningen vara hittad. Våran räddning var här, färgerna på målningarna skulle vara klara och vackra. Men nej, ack och ve! Persienerna som det tagit ett halvår för skolan att installera är alldeles för hitech, det är ingen på i de tre klasserna som förstår hur man får dem att vara persieniga framför ett fönster. Suck.
Frustrerad som jag var skickade jag ut ett sms till fem noga utvalda människor som jag trodde skulle svara. Jag fick tre svar, bevisar min tes ovan. För att säkerställa de hemliga informatörernas identitet så har jag tagit bort deras namn.
Min fråga: "Varför skaffar an så hitech persiener så man inte kan använda dem?"
Svar nr 1: "För att det är balt. Dessutom så går dom säkert att använda som rymdskepp om ninjorna skulle anfalla"
Svar nr 2: "Hehe, du eller skolan? Ni kulturare förstår er inte på tecknik :)"
Svar nr3: "Varför måste livet vara så svårt?" Den fjärde personen förståd inte frågan vid senare förhör. Nr 5 har inte svarat. Min teori är att man kommer kunna använda dem som radioaktivt skydd om skolan skulle bli anfallen av Amerika vilket inte är så otroligt som det låter med tanke på den samhällskritiska konsten som skapas i huset så kommer vi utses vara terrorister och skeppas till egypten.
En av livets stora mysterier är vart tiden tar vägen. Vi har sedan länge räknat ut att den inte går jämt fördelad överallt på jorden och inte är linjär. Det finns ställen som samlar på sig tid, där har man mer att använda och andra ställen när det är ont om tid. Precis som det är i tecknade filmer, jag skulle inte vilja vara den som måste teckna en slagsmålsscen. Tänk dig vad fort det måste gå för att kunna spelas upp i bra tempo?! ;)
Men det är ett universiellt tidshål när man svarar på mail. Tanken går alltid såhär: "jag ska bara kolla min mail". Fördyligande: "jag ska bara kolla min mail, alla communityn, några standard sidor och kanske nyheterna plus blogga om jag har något att skriva om". Det är allmänt känd fakta att det här alltid tar mer tid än man trott. Gärna två och en halv timme innan man är klar. Och ändå skriker mina mailboxar "53 olästa mail". Så vart tar tiden vägen? Är det så att internet faktiskt livnär sig på tid och det är därför vi inte känner av det när den suger tiden i ett fält runtomkring datorn?
En sista upplysning jag vill dela med mig av idag är ordet svampinjoner. Jag var nämligen tvungen att förklara för Kazai hur det här fungerade när jag agerade hans promenadhora per telefon då han gick till affären alldeles nyss. Då det finns två kända svampar i världen, den välkända champinjonen och den märkliga dyra och för mig personliga inte så goda kantarellen. Eftersom champinjonernas riktiga namn är svampinjoner är det brukligt och korrekt att använda även det som ett samlingsnamn för alla två svampar då folk lätt kan få fel uppfattning och tro att man menar en klasskamrat. Kazais reaktion var naturligtvis "Men Karl-Johan då?" Men vi alla vet ju att det är för att han inte använde svampinjoner och istället försöker framställa sin polare som en svamp. Kanske är han lite mossig, det måste jag erkänna.
Dagens pryl: persiener Dagens två ord: Svampinjoner och Promenadhora Dagens musik: Princess Mononoke soundtrack
Träffade Kazai idag på eftermiddagen. Märklig känsla. Jag får inte längre kasta mig runt halsen och hångla på honom som jag gjort i nästan två år. Utan vi har repektabelt avstånd, pratar och skrattar gärna men det känns ändå som det ligger något allvarligt under ytan. Något obehagligt och sorligt, vilket också är sant. Saknar honom så otroligt mycket. Vi fikade och hamnade sedan på Hurry Curry för mat, deras vego alternativ är grymt godast! Yummi och mysigt. Även om det brukar vara lite kallt i lokalen så är det en av mina favoställen, hur fånigt det än låter. Men det är inte så pretto, inte så dyrt och bara hemtrevligt. Det är som att få bo på indiska i någon timma utan att behöva köpa alla prylar som man egentligen antagligen inte kommer att stå ut med i längden.
Idag har jag annars åter igen hållit på med gips, lera och ståltråd. Vi får väl se om jag blir klar i tid men antagligen inte. Men jag fick i alla fall ut min gjutning ur styckformen idag. Jippi! Det höll och det funkade. Alltid lika nervöst och två och en halv dags arbete ska bli bra i slutändan. Hoppade och tjöt av glädje när jag fick ut skulpturen ur formen. Nu gäller det bara att göra det egentliga arbetet, det här var ju bara ett sidospår. Naturligtvis. Ironi - nej tyvärr inte. Helt sant.
Jag kom även på igår att jag självklart måste ta med en clown i mitt tema. Är nämligen sjukligt rädd för clowner ända sen Stephan Kings "It". Horrible! Så obehaglig. Det blev inte bättre när jag försökte läsa boken för några år sen, klarade inte av att läsa klart. För läskigt.
Dagens klokaste tanke: Ha handskar på ig när du jobbar i ståltråd! Dagens låt:Architecture In Helsinki - "Heart It Races"
Men när jag ståd på drottninggatan hör jag helt plötsligt Architecture in Helsinki - "Do the Whirlwind" och kan inte mostå att ta med den här också. De är båda jättesöta och feel good videos som låtar. Kan verkligen rekomendera det bandet. Enjoy!
När jag var på väg hem från skolan idag, redan kl sex på kvällen, råkade jag titta mig i en spegel och fick ett hysteriskt skrattanfall. Hela luggen var vit av gipset som jag grälat med hela dagen. Men just nu så tror jag att huvudet, innehållet och allt, också består av bara gips. Trött, tom och tung. Jag hade massa bra tankar att blogga om på vägen hem men som vanligt är de spårlöst försvunna när jag väl sätter mig ned. Som alltid. En vänlig lärare påpekade för mig att gips och liknande matrial fräter på händerna. Han hade rätt.
Dagens låt: Gogol Bordello - Sally Dagens matrial: Gips och åter gips Dagens Youtube: Bella Ciao - Modena City Ramblers
Tillbaka i skolan igen. Var en märklige känsla imorse. Men dagen rullade på och jag blev mer och mer otolig på att få börja på projektet. Så senariot återupprepar sig, först i skolan och sist ut. Kom hem strax före 22 ikväll. Trött men nöjd. Imorron fortsätter det och jag har gips upp till öronen. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska hinna klart.
Distraheringen fortsätter. Hoppas jag aldrig kommer ifrån den. Men kreativiteten har äntligen lossnat och som bekant rinner den ur varje öppning när dammen brustit.
Dagens bok:Mirrormask. (Av ingen mindre än, ja du gissade det! Neil Gaiman. Om jag inte förstått det fel så har han skrivit ett filmmanus, som blev filmen Mirrormask som Dave McKean regiserade och även illustrerade boken, han och Neil har samarbetat många gånger med toppen resultat typ varje gång.) Dagens matlagning: Pasta med Tomatsås, kikärtor och chaminjoner. Jag diggar att vara vego! Då lagar jag faktiskt maten =) Dagens låt:Arcade Fire - Keep The Car Running
12 timmar i skolan. Jösses, kom innan läraren och gick strax före nio på kvällen. Helt slutkörd men samtidigt vill inte hjärnan lägga av. Högvarv. Kreativitet. Galna ideer som min kropp inte pallar med men huvet vägrar acceptera. Dricker te och försöker få ögonen att förstå att de vill blunda.
Vi har haft skulptur de senaste veckorna, det bästa hittils i konstväg jag har satt tänderna i. Trivs oerhört bra. Och utan den extremt stimulerende skolan så tror jag inte att jag hade orkat vara utan Kazai. Kreativiteten lindrar, vilket gör mig ännu mer rädd för jullovet. Idag var sista dagen , eller i alla fall sista lektionerna innan nästa termin. Men jag har redan kollat upp och visst har skolan öppet även under lovet, som en duktig plugghäst?
Enligt mina hörlurar så hade jag lera i öronen idag. Nåja, det är väl inget ovanligt . Har alltid på mig morsans gamla sjuksysterkläning, som har blivit målarrock för några år sen varje dag i skolan. Ser ut som fan med fläckar framförallt i nacken då jag en gång trodde det skulle vara bra att färga håret när jag hade den på mig men är nu ett effektivt sätt för mig att kunna leka mer.
Louise Bourgeois är kaxig och grymt tant och dessutom min nya favokonstnär. Såg en kortfilm om henne idag, vilken jävla brud! Löst citat: "jag har mina minnen, och jag försöker bli av med dem". Hon hade satt olika skulpturer som är en del av den tiden, en del av minnerna i små glasburar/rum. Där är minnerna fångade/bevarade och framförallt så har hon genom det bearbetat dem och kan nu lägga dem åt sidan.
Dagens låt: Covenant - Ritual Noise Dagens konstnärer:Odd Nerdrum och Louise Bourgeois Dagens bild: Min skåpsutställning. Samma mask som vid fotoprojektet men i ett nytt, kanske ännu mer obehagligt kontext. Temat vi hade valt var inuti och självklart är frågorna många - vad är egentligen inuti? När har vi kommit inuti? vad finns innanför det...? Och så vidare. De andra eleverna skåp hade små "söta" minivärldar medans jag visade den här. Luddet hänger ned från inuti den ståltrådsmasken och droppar ned i en pöl på botten. (Luddet är för övrigt från brorsans matta som jag blev helt förtjust i och tvingade honom att spara - jag vill ha mer!)
Det vita pappret är min fiende, skrattar åt mig, skriker "fyll mig om du vågar!!" men för ett krig mellan mig och mitt redskap. "Rör mig inte, Du vet aldrig var du ska börja, du kan inte avsluta en linje, är så osäker, vågar inte ta i, vet inte vart du slutar, håller aldrig vad du lovar..." ect. Skriker åt mig. Äter mitt självförtroende.
Hånar mig, får mig att tvivla. Aggresiv vita sticket i ögonen. Motarbetar mina stråk, mina taffliga försök att fylla det. Första bladet i verje nytt block är alltid det värsta, ofta lämnar jag dem tomma. Förlorar kampen. Klarar inte av pressen. Det vita pappret vinner. Ångesten över vad som alltid ska bli första intrycket av mitt block är för stor och kväver min kreativitet.
Kriget mot den tomma ytan. Det här fortsätter även i inredningen, mönsterskapande broderier och tatueringar. De negativa formernas kamp om existensberetigande. Ska de få vinna? Vem har egentligen rätt? Fanstasin dör om vi övergöder den och ger all fakta. Tar bort det som bildas mellan raderna. Men om ytan bara är tom, vad är då inne i oss?
Och paniken infinner sig. Inte för att uppgifterna inte är klara, proven måste bli pluggade till eller julpaniken tagit över. Nej, det är för att hur ska jag klara mig utan min skola över hela den förbannade julen. Den kommersiella högtiden jag lärt mig att avsky. När jag vaknar på morronen är det ända jag tänker på att komma så snabbt som möjligt till skolan igen. Rent logiskt sett så borde jag haft idétorka för länge sen men det känns som min kreativitet äntligen tar revanch och ger mig massor mer att göra. Kan inte sluta skapa. Kan inte stänga av min högra hjärnhalva.
Det händer att jag stannar mitt på stan för att teckna ned en idé. Mitt anteckningsblock är fyllt med skisser istället för ord, och de säger mycket mer än ord någonsin kan. Sista veckan har varit helt otrolig. Bara jag får skulptera så kommer jag att bli en lyckligare människa. Tuff vecka med sjukt rolig. Viktig.
Sista månaden har varit ganska omtumlande i stort. Maskspel och Conspirare har varit sjuk kul även om jag inte haft så mycket tid för det som jag velat. Morsan mår bättre och är äntligen hemma igen. Men mest av allt har skolan tagit över mitt liv vilket är helt underbart. Jag ställer mig gärna till skaran med plugghästar, ända skillnaden är att jag inte skriver mina anteckningar.
Dagens lajv: Kollegielajvet Dagens musik: GoGo Bordello - Konsert imorron! Dagens aj!: Kazais rygg som pajat för gott?? (Fotografi på ett av mina projekt, en mask i ståltråd som jag använde under just fotokursen)
Grymt borta i huvudet fortfarande efter helgens lajv. Hade väldigt roligt som Isabelle Hannus, personalchef på AssetBrand. En obehaglig person med svårt att visa känslor, vilket var väldigt knepigt att spela men en rolig utmaning.
Helgen tillbringades alltså på ett kryssningsfartyg till Tallinn men tillhörande stadsvandring och Galleribesök som jag inte kunde låta bli. Säkert tio stycken blev det. Nöjd.
Måndag morron startades av en konsthistorialektion med konstkritikern Jessica Kempe. Hon hade bra argumentationer även om de möjligtvis var något förvirrande uttryckta men såpass självklara att alla borde förstått men de var inte fallet. Föreläsningen idag så även förra måndagen handlade till stor del om att det bara finns en människoras och att vi egentligen inte har en hudfärg eftersom färg inte finns. Mycket filosofisk emellanåt men viktig. Det riktigt riktigt obegagliga var att folk inte fattade det här. De trodde på fullaste allvar att det fanns fler raser, att generna skilde sig åt och var annorlunda. Något som sjävklart inte är fallet. Blev så förbannad och häpen. 2007 och folk har fortfarande inte fattat. Är det möjligt? Är vi som pluggar konst inte emot normen och brottas med samhällsfrågor? Eller är det min naiva vanföreställning av verkligenheten. Ett litet hopp?
Massor snurrar fortfarande omkring efter lajvet. Har sällan spottat så mycket vansiniga meningar utan relevans eller innebörd, i alla fall inte någon som jag förståd. Hoppas att jag hängde med i snacket hursom. Det var grymt svårt. Isabelle bjöd på många skumma situatuioner. Ganska många obehagliga sånna. Inklämnd på lunchen mittemot exet och grälandes om jobbprestationer, utskällning av VDn mitt i natten för underminerande av Regionalchefen (exet Måns Brenner), dumpande/dumpad av Sebastian Svensson, frågorna om hur avklädd man kan vara på dansgolvet (jag hade skjorta, byxor och högklackat - tillknäppt), avskedande av Peter Kovac.
Lösa citat från lajvet:
Isabelle till Josef när jag springer efter Peter Kovac som är ledsen: "Ur min väg, du vet inte din position!"
Sebastian Svensson: "jag gillar dig men..." Isabelle går iväg. Senare på kvällen försöker hon förklara att det är hon som dumpat honom. När han frågar henne vad hon vill säger Isabelle "jag vet vad jag vill men inte om det är med Philip på måndag eller Jonas på onsdag..."
Isabelle: "Jobbet slutar inte bara för att klockan säger det!"
"Vi måste se till personalens nutidkompetens och inte vad de har i sitt CV."
Måns Brenner på dansgolvet till Isabelle. De har haft ögonkontakt ett bra tag, sedan dansat allt närmare och står nu tätt tätt, nästan alldeles för nära: Måns: "Vad gör du med mig?" Isabelle: "Vad?" Måns: "Vad vill du egentligen?" Isabelle: "Vad vill du?" Måns: "hur påverkar det här min karriär?" Isabelle blir förbannad gör "Talk to the hand cause the face wont litsen" och går med ilskna steg därifrån.
Många arbetsmöten och jobbinterjuver senare så slutar fredagkvällen på dansgolvet --> baren --> efterfest i hytten. Där det på något märkligt sätt vid kl 2 på natten övergår till sanning och konke. Mycket bissart. Lördagen spenderades i Tallinn med tillhörade arbetsmöten, lunchgräl, galleribesök och "nej jag råkade inte precis nudda din hand" - flirt med ekonomiassistenten. Även Richard Hanson blev involverad på ett hörn, mycket märkligt. Isabelle avskydde honom som pesten men efter ett tag var han en av dem få som lyssnade, fattade vad det handlade om och visste alla ledningshemligheter. 3 timmar sömn per natt eftersom jag på något mystiskt sätt hade fått väckningsansvaret och vägrade gå o lägga mig tidigt bara pga det.
Isabelles avslutningscitat till Helena Brinkensthål och Ann-Charlotte Järnliden: "Tejer, I´m all in!" Senare på kvällen ångrar hon sig ialla fall och med störrsta sannolikhet kommer hon bli omplacerad på TerraFirma istället för AssetBrand där hon nu jobbar, om det innebär en likvädig lön. Företaget med tjejerna kanske blir ett hobbyprojekt? Sebastian var nog bara en harmlös flört och rädslan för att bli bränd igen, som efter Måns, är alldeles för stor. Hade ögonkontakt under stora delar av lajvet, grymt spel som betydde såväl "kom hit och knulla" som "jag kommer att döda dig långsamt s du hinner lida!".
Bästa avrollningen ever var hursomhelst när jag och aka. Måns Brenner efter lajvet dansade till fånga nittiotals hits med gryma moves. Helt skumt och jävligt skoj. Teaterimprobisarrdans. Energiboost och sjukt roligt. Tack!
Dagens känsla: Disorienterad jetlad och postlajv. Helgens Stad: Tallinn!!! Dagens Youtube fick jag tips om på dansgolvet ombord av aka. Anders Råge med offlajv:
Internet äter timmar lika illa som Tvn men det känns som man får ut något av det mer än total braindead tid hursom. Tiden rullar på. Såren läker inte utan knuffas våldsamt under mattan och glöms bort. Parkeringsplatsen är fortfarande lika ekande tom och löven faller runt omkring mig.
Dagens mest passande låt: Säkert - allt som är ditt
Gårdagens citat: "Nå, hur känns det att vara vuxen då?" - Ale när han ser mig i kostym och högklackat inför "Afterwork". Ett förlajv till nästa helgs Tallin kick-off lajvresa. Kommer bli grymt! Fotokonst på hög nivå: http://www.svenprim.com/ Dagens Youtube: En gammal klassiker som aldrig förlorar sin edge. Pratade om den i skolan i fredags, helt enkelt grym videokonst. Tack Chris Cunningham!
Så var det snart dags att ta steget och börja på en utbildning jag verkligen vill. Tror jag ialla fall. Det är det jag har pratat om i typ 8 år nu. Fan vad läskigt. Fortfarande ingen aning om vad jag vill bli när jag "blir stor" men minst ett år på konstskola är helt klart med i bilden. Och om jag bara biter ihop och blir klar med komvux nu till sommaren så kanske drömmen blir verklighet.Det finns inte heller någon vettig sida med alla skolor på en lång lista utan ett detektivarbete krävs. Tips på konstkolor i Stockholm motages varmt.
Prestationsångesten slår till. Arbetsprover, blanketter, anmälningformulärer. Är det här tillräckligt bra? Hur får jag mina arbetsprover att magiskt föröka sig när de ska vara på flera olika ställen samtidigt?
Och precis som allt det slår till så inser jag att den tio veckors kursen som jag går på nu snart är slut och att jag duktigt undvikit att göra alla läxor. Imorron är det dessutom förta styrelsemötet med det nya folket i stockholmsdistriktet. Mycket jobb helst enkelt. Satt foten på gasen men är det någon som kan hitta bromsen?
Addictions: Travel + Hitch hiking, tea, art, dance, larp, play, cartwheels, my cell phone, music, the road, computers n' internet
Politics: Green-Veggie-Queer-Anarchist-Socialist
Loves: Animals&Nature, dark chocolate, warm hands, Urban Exploration, hitch-hiking, demonstarting, creating stuff/art, dancing, runnin' through the grass bare feet, adventures
Hates: to freeze, winter, autumn, losing control, my conscience, Falling in Love
Scared of: insects, the dark, Pennywise the Clown, Losing control, deep water, meat, freedom of will and not having freedom of will, the entrapment of a "relationship" (I'm a Relationship Anarchist), capitalism
Massive Attack, Queen, AFI, Takida, CombiChrist, Björk, Coheed & Cambria, Lacuna Coil, Deine Lakain, Bush, Pink, Rammstein+Tatu-kombo, Juli, Covenant, VNV Nation, Soulfly, Nine Inch Nails, System of a Down, Silbermond, K-pist, Tool, Stabbing Westward, Within Temptation, Smashing Pumkins, The Used, Skillet, Architecture in Helsinki, Säkert!, Detektivbyrån, Fall out boy, Kate Nash, Freak Kitchen, Hello Saferide, Gwen Stefani, Eskalator, GoGol Bordello, Muse, Fall out boy, Shout Out Louds, Antony and the Johnsons, Blink 182, Rage agains the machine, Skunk Anansie, Arcade Fire, Silverchair, Kent, Dntl, Kora, Minuit, Sidewalk, Ladi 6, Lykke Li, Lamb, Lama, Stay Ali, Dubstep+Drum&bass, Mint Royal, Sigur Rós, Fat Freddy's Drop, Katchafire, The Black Seeds, Sidewalk, Joel&Joakim... and much more.
Going back in time, specifically 2 weeks and 10 years back in time. I was at a Kendo or Naginata lesson and you were there, hanging out. Watching. Wanting to participate. I said "sure, come along next time." And even though you lived in the complete opposite of town you followed me home, said that you liked me and I... I said I though that you were sweet but I did't "like you". I think I must have tried so hard to extinguish this part of the story, so hard, cause its all "milky" and almost to faint to grasp a hold of at all. However I do remember not being able to stop thinking about you and saying to myself that the next time you'd call, I'd say that I'd like you too. But you never did call me again.
