Ett fenomen i mitt liv är väntetider. Då jag bor långt ifrån stan och tågen aldrig klarar av att hålla täckning eller tidtabellen så står man på perrongen och väntar. Sällskap är då mysigt. Men framförallt när jag ska gå nånstans, oftast från skolan. När man umgåtts med folk hela dagen, är överlycklig över lite tystnad och ro runt omkring sig så smyger sig känslan av ensamhet på. Så runt fyra snåret varje dag drabbas jag av en lust att vara social, helst via mobilen. Men vem har ledigt då? Vem kan tänka sig att vara min promenadhora? Eller framförallt när man går till och från stationen, affären och allmäna transportstäckor. Någon frivillig? Den här positionen brukar Kazai få tillsätta men pga av omständigheterna är han tyvärr inte alltid rätt person.SMS. Denna fantastiska uppfinning som jag kan tillbringa timmar med. Mobilen är inställd på en liten pipsignal och varje gång den hörs får man ett litet litet lyckorus. Något av det bästa som finns är att hålla långa och utdragna samtal via sms. Gärna om onödiga saker och mer än de tecken man får använda. Det spelar egentligen ingen roll vad man pratar om bara man håller kontakten. Men det här verkar vara en färdighet som inte alla behärskar. Visst, det är inte alltid man hinner svara inom en kvart eller kanske samma dag men sms skall i vanliga fall svaras på så snabbt man kan. Och till en konversation behövs det två deltagare. Bland folket runtomkring mig är det fattigt med sms kunniga personer. Så även här utlyser jag en allmän förfrågan till sällskap via sms. =)
På konsthistoria lektionen idag hade vi ett nytt tillskott. Det visas alltid diabilder och problemet med mörkläggning har varit jobbigt under hela förra terminen. Men nu skulle lösningen vara hittad. Våran räddning var här, färgerna på målningarna skulle vara klara och vackra. Men nej, ack och ve! Persienerna som det tagit ett halvår för skolan att installera är alldeles för hitech, det är ingen på i de tre klasserna som förstår hur man får dem att vara persieniga framför ett fönster. Suck.
Frustrerad som jag var skickade jag ut ett sms till fem noga utvalda människor som jag trodde skulle svara. Jag fick tre svar, bevisar min tes ovan. För att säkerställa de hemliga informatörernas identitet så har jag tagit bort deras namn.
Min fråga:
"Varför skaffar an så hitech persiener så man inte kan använda dem?"
Svar nr 1:
"För att det är balt. Dessutom så går dom säkert att använda som rymdskepp om ninjorna skulle anfalla"
Svar nr 2:
"Hehe, du eller skolan? Ni kulturare förstår er inte på tecknik :)"
Svar nr3:
"Varför måste livet vara så svårt?"
Den fjärde personen förståd inte frågan vid senare förhör. Nr 5 har inte svarat. Min teori är att man kommer kunna använda dem som radioaktivt skydd om skolan skulle bli anfallen av Amerika vilket inte är så otroligt som det låter med tanke på den samhällskritiska konsten som skapas i huset så kommer vi utses vara terrorister och skeppas till egypten.
En av livets stora mysterier är vart tiden tar vägen. Vi har sedan länge räknat ut att den inte går jämt fördelad överallt på jorden och inte är linjär. Det finns ställen som samlar på sig tid, där har man mer att använda och andra ställen när det är ont om tid. Precis som det är i tecknade filmer, jag skulle inte vilja vara den som måste teckna en slagsmålsscen. Tänk dig vad fort det måste gå för att kunna spelas upp i bra tempo?! ;)
Men det är ett universiellt tidshål när man svarar på mail. Tanken går alltid såhär: "jag ska bara kolla min mail". Fördyligande: "jag ska bara kolla min mail, alla communityn, några standard sidor och kanske nyheterna plus blogga om jag har något att skriva om". Det är allmänt känd fakta att det här alltid tar mer tid än man trott. Gärna två och en halv timme innan man är klar. Och ändå skriker mina mailboxar "53 olästa mail". Så vart tar tiden vägen? Är det så att internet faktiskt livnär sig på tid och det är därför vi inte känner av det när den suger tiden i ett fält runtomkring datorn?
En sista upplysning jag vill dela med mig av idag är ordet svampinjoner. Jag var nämligen tvungen att förklara för Kazai hur det här fungerade när jag agerade hans promenadhora per telefon då han gick till affären alldeles nyss. Då det finns två kända svampar i världen, den välkända champinjonen och den märkliga dyra och för mig personliga inte så goda kantarellen. Eftersom champinjonernas riktiga namn är svampinjoner är det brukligt och korrekt att använda även det som ett samlingsnamn för alla två svampar då folk lätt kan få fel uppfattning och tro att man menar en klasskamrat. Kazais reaktion var naturligtvis "Men Karl-Johan då?" Men vi alla vet ju att det är för att han inte använde svampinjoner och istället försöker framställa sin polare som en svamp. Kanske är han lite mossig, det måste jag erkänna.
Dagens pryl: persiener
Dagens två ord: Svampinjoner och Promenadhora
Dagens musik: Princess Mononoke soundtrack
0 comments: