isobelll - with 3 l

Klarade mig inte ensam, klarar inte av att inte ha något att krama på. Alltid med händerna i första bästa pälsliknande yta med fingrarna. Ok, jag har gett mig. Efter medeltidsveckan åkte jag och köpte mig två små kamrater som ska få mig genom vintern. Även om jag har funderat och velat ha en iller längre så har jag varken råd eller tid. Inte heller vill jag vara bunden vid en katt i mer än tio år för jag vet att jag aldrig skulle kunna lämna bort den. Det fick bli två små underbara råttor igen. Har haft mycket glädje med råttor tidigare och saknar fortfarande de som gått bort. Bilden på min blogg föreställer Keneda, min första råtta, som jag ritade av och har numera intattuerad i min svank.

Favorit i repris är att de får mytologiska japanska namn. Yomi efter Tsuki-Yomi och Nanowo efter Susanowo. Det var inte helt enkelt att få de små yra bollarna att fastna på kort. (Födda vecka 23)

Från världen. Hösten är här. Alldeles för nära. Vill inte. Gömmer mig här inne och hoppas på att det går bort. Låser in mig. Försöker glömma allt jag egentligen måste göra. Rutinerna har inte kommit igång och därför blir allt liggande. I helgen är det lajv. Jag borde gjort så vansinigt mycket den här veckan. Orka.

Kom hem ifrån småland igår där jag som vanligt hälsat på morsan. Haft mysigt och hon har klippt håret på mig. Jättenöjd! Kortare än axellångt och en liten snelugg + färgat rött. Har nog aldrig varit så här glad i mitt hår.

Så blev jag utbjuden på date igår. Bio (Huset vid sjön, förtidspremiär. Vi hade fått biljetter av min syster, tack!) + middag på en mysig china resturang. Ser rosa sopbubblor överallt. Fick en urmysig parfym och en otroligt romantisk kväll. Och ja, jag och bästisen är väl typ tillsammans sen ett par veckor. Det har ju gått fram och tillbaka under större delen av sommaren. Kanske dags att berätta lite mer vad det var som hände med exet men det tar jag någon annan gång.

Medeltidsveckan var helt underbar! Har mullbär i botaniska, festat hela nätterna, gått nattvakt (för att se till att andra inte blir så fulla som vi blev), myst runt på marknaden, bott på norderstrands en sista gång innan de stänger, gått, gått och gått. Hade extremt ont i fötterna. Medeltidsskor har inga bekväma sulor.

Så, nu sitter jag i full packstress och är på väg till medeltidsveckan. Ska bli så roligt! Spriten är nedpackad, alla kläder, lite färdkost, sysaker så att ajg har något att göra på tåget till nynäshamn. Inatt bär det av!

Så var det dags igen, var hos läkaren imorse mne det visade sig att jag kommit helt fel. Han kunde inte alls hjälpa mig utan sa bara att jag skulle vända mig till akuten. Hade inte så mycket val utan spenderade resten av dagen med att sitta på akuten och pynta i mer och mer pengar i parkeringsautomaten. De tar fan tio spänn per timma, automaten vägrar ta något annat än Visa (som jag inte har eftersom jag är fattig) och sen är hela sjukhuset allmänt grinigt inställda till att växla till mynt. Villket genidrag!

Så sex timmar senare har jag en remiss, lite mediciner och mår inte ett dugg bättre än när jag gick dit. Och varför ska de promt göra alla undersökningar igen? Varför inte ta del av journalen som finns i västervik? När jag frågade om det så tittade läkaren bara på mig och undrade om jag var rädd för nålar. Och nej, jag har alldeles för många piercingar för att vara rädd för sprutor.

Jag vill verkligen aldrig behöva bryta något och tvingas åka in akut till Danderyds sjukhus, inte nog med att det kostar 260kr, om du har det kontant på dig annars blir det femton spänn till, utan om du nu mor förmodan skulle behöva röntgas så kostar det 100kr extra! Det är riktigt fullt. Det är ju knappast som man har något val?

Och sen den här fasinationen av prov som finns överallt. Om du går in hos din lokala läkare och säger vad fan som helst så kommer de vilja ha blod och urin prov, du kan ha ont i fingret, blåtira eller brutit ett ben. Samma resultat. Och precis som vanligt så kommer läkaren att säga "Men proverna visade att du var helt frisk" och i ditt stilla huvud tänker du "mitt ben är fortfarande brutet även om mitt blod inte har fattat det" alternativt " hur fan ska mitt piss veta att jag har en blåtira?"

Note to self: Bara för att vårdguiden tycker att du ska gå till en läkare betyder det inte nödvändigtvis att han överhuvetaget kan/vill eller ska hjälpa dig. Även om han kallas specialist.

Eftertänksamheten blir inte bättre när natten kryper upp och allting tystnar. Saknaden över en förlorad framtid finns fortfarande kvar, hur hårt jag än försöker tvätta bort den. Hösten, den fruktade, är bara lite mindre än två veckor bort. Jag vet att jag måste vara stark och stå på egna ben nu. Trivs ganska bra med att vara ensam igen. Behöver nog det. Har inget problem med att bo själv, det gick fort att vänja sig igen. Att komma över ett förhållande är inte roligt och jag vet inte om jag är klar. Det jobbigast av allt är att bryta löften. Inte bara ändra framtiden utan kasta den. Ett stort tomt svart hål. Ovisshet. Ensam. Stark? Att orka och våga gå vidare är den störrsta utmaningen. Att våga känna tillit igen.

Note to self: Melankoli tar längre tid än man tror.

När man är hemma och det är relativt tyst en hel dag drabbas vi alla av tankar, det händer även då vi inte vill eller orkar bry oss. Idag är en sån dag.

Dagens irriterande saker:
- Att trots att jag visste att accetonet inte skulle räcka så försökte jag ta brot nagellacket och det tog slut
- Att det tog sju telefonköer tills jag kom fram till rätt plats
- Att inte orka vara social trots att man bryr som om sina vänner
- Att inte hinna klart trots att man inte gör något speciellt egentligen

Dagens bra saker:
- Jag mår tillräkligt bra för att kunna gå och handla
- Jag fick tid hos special läkare imorron bitti
- Sms-krig
- L Word maraton

Tror det verkligen är dags för mig att skaffa husdjur igen, känner mig lite småfånig som kliar alla jag kan komma åt i hårbotten eller klappar en pälsad kudde. Det blir nog råttor igen. Trots allt. Jag har inte tid för något som kräver mer, även om jag vill ha något som inte ska vara i bur alls. Men råttorna är visseligen mest med mig ändå. Och de kan vara ensamma en helg utan större problem. Känner mig fortfarande osäker. Keneda och Taji är fortfarande ömma punkter.

När jag hittade min hemliga chocklad förråd igen. Tänk vad lycklig man blir av lite glömska och snillrik kurragömma! I mina naiva stunder så tror jag att världsproblemen skulle lösas om alla fick lite chocklad. Ialla fall om det är vit chocklad för då är man nog för tjock för att kriga mer.

Fortfarande sjuk men orkar inte gnälla mer. Ska sy färdigt en ny struthätta idag och lite annat som behöver fixas till medeltidsveckan. Som tur var har jag sällskap av andra sesången till L Word. Väldigt mycket intriger och söta tjejer, vad mer kan man begära? Som bekant sen tidigare så är jag alltid på jakt efter inspiration till bra intriger för lajv och rollspel.

För att bli frisk finns egentligen bara en ända sak jag kan göra, som kommer vara tio gånger bättre än alla d mediciner som ialla fall knappt hjälper, äta nyttigt. Jag tog en paus från min nyttiga diet nu över sommaren villket resulterade i sjukhusvistelse. Ok, jag ger mig. Om det betyder att jag inte får äta pizza eller kakor så är det värt det. Funderar på om jag dessutom är laktosintollerant. Har bara ignorerat att jag måste till läkaren de senaste dagarna, orkar inte ta itu med vårdcentralen här. De tittar på en om man har turen att komma dit och säger, gå hem och ta en alvedon. Till allt! Gnällig igen, måste hitta chockladen igen! (Och ja, den är 70% så det är inte så onyttigt...) Undra var jag la den?

Äntligen hemma. Kom hem sent igår kväll ifrån småland. Det var mysigt men inte alls som jag väntat mig. Tillbringade lördagsnatten och söndagen på sjukhuset i västervik. 21 timmar och 4 nålstick senare, ( en dropp, två blodprov och en spruta), tjatade jag till mig en utskrivning. Satt bara av tid nu. Mår visseligen fortfarande inte bra men kunde köra hem igår och har sovit massvis idag.

Läkare precis som poliser har på sig uniformer. Det ger med dig en viss känsla av auktoritet och trygghet. De vet helt enkelt vad de pysslar med, tror man. Brandmänn ska automagiskt kunna släcka en eld, poliser ska ta fast brottlingen och läkare ska bara genom att peta på en få det att sluta göra ont. Så fungerar det i min naiva värld men tydligen inte i verkligheten. Polisen tar sällan fast någon eftersom de sällan hinner fram på plats, brandmännen i mitt liv har gjort bra ifrån sig men läkarna lämnar desto mer att önska.

Jag blev, som alltid, mot min vilja övertalad att åka in till sjukhuset och argumentet var som alltid för mig själv att då slipper jag ialla fall ha ont mer. Men nej, så är inte fallet. Akutsyrrorna och läkaren därnere var väldigt snälla och lät till och med bästisen sova i väntrummet då sjuksystern på min avdelning inte ville att han skulle vara i korridoren ens. De hade även ordinerat morfin för mig på natten men nattpersonalen på avdelningen var så virrig att de glömde av det totalt. Vilken tur att jag är så lättlurad och trodde helt och fast på att den droppen de gav mig innehöll smärstillande. På dagen var jag tvungen att tjata mig till en tid med läkaren och även smärtstillande. Den första läkaren var en äldre gubbe som helt missade att lyssna på mig eller vara trevlig alls, det behövs ju inte. Och varför ska man inte klämma lite extra hårt på fel ställe så att det kan göra lite mer ont? Den andra läkaren som jag fick senare på dagen var ialla all mycket bättre. En annan intressant observation är att sjukhuspersonalen inte alls verkar prata med varandra. Alla frågar ut en om allt och de har inte tid att skriva ned något eller säga till varandra vad det är för fel på patienten, de förväntas man komma ihåg själv. Men det är kanske inte så konstigt för när de väl skriver något så är det ingen annan än de själva som kan tyda det då är patienten ialla fall tvungen att komma ihåg vad läkaren sa. Mitt förtroende för sjukhus som fenomen har alltså sjunkit regält.

De måste hur som helst trott att jag var långt mycket sjukare än vad jag var. Sov nämligen väldigt mycket. Precis som jag gör när jag har tråkigt eller när jag försöker läsa något, jag är glad om jag lyckas läsa titeln ibland. Tillvaron förgylldes av min bästis, mamma som kom på besök och ett Nemi seriealbum. Håller också på att läsa om Niel Gaimans Stardust. En av mina absoluta favoritböcker, då kan jag faktiskt hålla mig vaken i ett par sidor.