Eftertänksamheten blir inte bättre när natten kryper upp och allting tystnar. Saknaden över en förlorad framtid finns fortfarande kvar, hur hårt jag än försöker tvätta bort den. Hösten, den fruktade, är bara lite mindre än två veckor bort. Jag vet att jag måste vara stark och stå på egna ben nu. Trivs ganska bra med att vara ensam igen. Behöver nog det. Har inget problem med att bo själv, det gick fort att vänja sig igen. Att komma över ett förhållande är inte roligt och jag vet inte om jag är klar. Det jobbigast av allt är att bryta löften. Inte bara ändra framtiden utan kasta den. Ett stort tomt svart hål. Ovisshet. Ensam. Stark? Att orka och våga gå vidare är den störrsta utmaningen. Att våga känna tillit igen.
Note to self: Melankoli tar längre tid än man tror.
|
|
This entry was posted on Friday, August 04, 2006 and is filed under . You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
0 comments: