Läkare precis som poliser har på sig uniformer. Det ger med dig en viss känsla av auktoritet och trygghet. De vet helt enkelt vad de pysslar med, tror man. Brandmänn ska automagiskt kunna släcka en eld, poliser ska ta fast brottlingen och läkare ska bara genom att peta på en få det att sluta göra ont. Så fungerar det i min naiva värld men tydligen inte i verkligheten. Polisen tar sällan fast någon eftersom de sällan hinner fram på plats, brandmännen i mitt liv har gjort bra ifrån sig men läkarna lämnar desto mer att önska.
Jag blev, som alltid, mot min vilja övertalad att åka in till sjukhuset och argumentet var som alltid för mig själv att då slipper jag ialla fall ha ont mer. Men nej, så är inte fallet. Akutsyrrorna och läkaren därnere var väldigt snälla och lät till och med bästisen sova i väntrummet då sjuksystern på min avdelning inte ville att han skulle vara i korridoren ens. De hade även ordinerat morfin för mig på natten men nattpersonalen på avdelningen var så virrig att de glömde av det totalt. Vilken tur att jag är så lättlurad och trodde helt och fast på att den droppen de gav mig innehöll smärstillande. På dagen var jag tvungen att tjata mig till en tid med läkaren och även smärtstillande. Den första läkaren var en äldre gubbe som helt missade att lyssna på mig eller vara trevlig alls, det behövs ju inte. Och varför ska man inte klämma lite extra hårt på fel ställe så att det kan göra lite mer ont? Den andra läkaren som jag fick senare på dagen var ialla all mycket bättre. En annan intressant observation är att sjukhuspersonalen inte alls verkar prata med varandra. Alla frågar ut en om allt och de har inte tid att skriva ned något eller säga till varandra vad det är för fel på patienten, de förväntas man komma ihåg själv. Men det är kanske inte så konstigt för när de väl skriver något så är det ingen annan än de själva som kan tyda det då är patienten ialla fall tvungen att komma ihåg vad läkaren sa. Mitt förtroende för sjukhus som fenomen har alltså sjunkit regält.
De måste hur som helst trott att jag var långt mycket sjukare än vad jag
var. Sov nämligen väldigt mycket. Precis som jag gör när jag har tråkigt eller när jag försöker läsa något, jag är glad om jag lyckas läsa titeln ibland. Tillvaron förgylldes av min bästis, mamma som kom på besök och ett Nemi seriealbum. Håller också på att läsa om Niel Gaimans Stardust. En av mina absoluta favoritböcker, då kan jag faktiskt hålla mig vaken i ett par sidor.
1 comments:
Cheesus christ, vad är det som har hänt!? *orolig jue*