Äntligen är du vid liv igen min gamle vän! Vad jag har saknat dig! Jo, jag vet att jag inte använder mig utav dig speciellt ofta och att det är väldigt dyrt att ha dig men det är värt det. När jag hör sig purra under mig och känner hur hjärtslagen ifrån gången tid återupplevs så vet jag att det är rätt. När jag känner hur morfar finns med mig än idag pga av dig, när jag inser vilken frihet jag har tack vare dig så vet jag att det är rätt.
Även maskiner har små hjärtan, placebo eller inte skiter jag i, men alla mina maskiner har namn. Min diskmaskin fungerar bättre när jag pratar med henne, hon heter för övrigt Doris, min dator heter Herman och min bil heter Seppel.
Note to self: Det är kallt att stå o mecka med bilen, ett lager till är aldrig fel.
Dagens hjälte: Pojkvännens pappa som fick bilen att fungera igen Dagens hjälte: Pojkvännen som hade den perfekta julklappen
Illutionen har spruckit, jag har sett bakom garinderna. Julafton är bara en vanlig dag, precis som alla andra. Inget magiskt, inget speciellt. Och jag har precis haft den bästa julafton någonsin! Var bara hemma o latade mig. Firade inte jul och det passar mig alldeles utmärkt. Sov bort större delen av dagen, trött mest hela tiden pga av de nya pillrena. Det var bara en sak som fattades - Kasai!
Det bästa med Julafton är att nu kanske den här förbannade julhysterin kan försvinna. Är så trött på allt "bling-bling" och julsånger. Gah!
Note to self: När det står att "nästa film rekomenderas från 16 år" kan det även betyda "nästa film rekomenderas bara i sällskap".
Har alltid varit förtjust i skräckfilmer men sen jag bor själv igen gör jag allt för att undvika dem, tack vare min förbannade mörkrädlsa. (My ass att den ska växa bort med åren.) Självklart fick de för sig att visa en "riktig" skräckfilm, en som jag tidigare också undvikit och aldrig sett klart. Vet inte vad den heter eller hur den är egentligen men vet att den skrämmer skiten ur mig. Väggen tänjer sig och försöker grabba tag i en. Usch!
Måste bara "oppta" lite till! Så nu lite bättre färg. Fan vilken tid det tar. Skulle ändra lite på några färger men för att allt ska stämma så är det tusen saker som ska ändras samtidigt. Suck.
Dagens läxa: Om läkaren säger att du ska ta en halv dos av den nya medicinen för att trappa upp skall man lyssna.
Tänkte att det kunde väl inte vara sånna skillnader och tog hela pillret, vilket gjorde att jag fick massiva bivekningar. Inte så allvarliga förståss, bara att jag är få förbannat trött! Har nog aldrig nannat kudden så hårt förut, inte ens efter en fet fest med tillhörande mängd alkehol. Jösses. Fortfarande alldeles vimelkantig. När jag till slut tog mig ur sängen så kröp jag till soffan, försökte äta frukost o sov bort resten av dagen där. Effektivaste botemedlet: koffeintablett!
Förbereder mig på en ensam jul hemma. Orkar inte ens tänka på att det är julafton imorron. Vill inte. Planen för tillfället är att bojkotta jul och låtsas som om det regna, eller nja det kommer det väl göra ialla fall?! Det brukar ju vara så på julafton. Har ingen berömd "julkänsla" kvar heller. Bara trött på skiten eller bara trött, vet inte vilket. Men jag kanske kan göra om bloggen lite mer imorron kväll, det ätar tid! Då glömmer jag omvärlden.
Svar på comments: Tack, Daniel! Japp, det är bilderna till P19. Fan vad jag saknar det arret! Har du något tips om ett bra webbprogram där jag kan se vad fan jag sysslar med istället för bara kod så är det välkommet! Massa kramar på dig vännen!
Så nu var ett äntligen min tur att göra om min blogg lite ialla fall. Och titta inte på när jag postade detta. Hur trött som helst men kunde inte sluta. Fan vad tid det tog. Hade egentligen tänkt göra om hela designen men hittade inga lämpliga verktyg eftersom alla webprogram numera verkar tycka att alla kan förstå html hur lätt som helst! Men nej, så är inte fallet. Det tar lång tid. Men i Photoshop känner jag mig hyffsat hemma.
Det segaste är den förbannade felsökningen, när något inte alls ser ut som du tänkt dig och du måste gå igenom koden för att leta o leta igen. I Internet Explorer ser sidan fortfarande skit ut men jag orkar inte bry mig, ialla fall inte så här dags på dygnet.
Förklaringen till färgvalet är väl "ganska" enkel. För lite mer än ett halvår sedan vågade jag för första gången färga håret rött. Stort steg. Alltid färgat svart innan. Och när jag målar har jag försökt att börja vänja mig vid den rött. Har alltid tyckt att den väsnas så mycket och är omöjlig att jobba med och då måste jag självklart utmana ödet. Mitt sinne för färg, eller min orimliga fåfänga, gör att jag sällan har på mig rosa kläder längre eftersom det inte går så jättebra ihop med det röda håret. Alltså har det blivit mer och mer bruna, jordnära, gröna, röda och varma färger i garderoben. Inte helt fel faktiskt.
Och ja, det var väldigt klassiskt att färga håret rött när mitt förra förhållande började ta slut. Har ni inte också tänkt på det? Att många nyskillda kvinnor byter klädstil, hårfärg och umgänge? Min "förvandling" var väl mer smygande men ändå. Rosa är fortfarande, sen två år tillbaka (något måste ha slagit mig hårt i huvudet för jag har alltid hatat den innan) en av mina favo färger men har fått stor konkurans! Jag måste erkänna att jag är mäkta stolt över att ha vågat ta steget från "bara-stora-svarta-kläder" till "kvinnlig&färg" stil. Det låter säkert jättelöjligt men det är inte det lättaste när man haft samma kläder i mer än tio år.
Så, komentarer på den "nya" bloggen?
Dagens prov: Powerpoint - nu är den förbannade kursen äntligen slut! (och jag slipper de skoldatorerna med program på svenska, IE och tangentbord där man behöver hammare & mejsel för att bemästra) Veckans skratt: Morsans förra sotare som utbrister att hon minsan har eldförbud på samtliga av sina 9 kakelugnar sen ett år tillbaka då hon påminner honom om att det är hans uppgift att hålla koll på reglerna. Det är meningen att sotaren automagiskt ska komma hem till en och ta hand om sånt när tiden är inne. Och nej, det är inte en undersökning av skorstenen, som är ca 8 meter djup, att lysna ned med ficklampan i den.
Fan vad jag är trött på kvinnokroppen! Inte nog med att vi har lingonvecka en gång i månaden antalet saker som kan gå fel i våran kropp är vessentligt mycket mer än på en man. Missförstå mig rätt, jag är väldigt nöjd i mig själv som kvinna, har inga absitioner att byta kön och känner mig säker i min sexuallitet men ibland tröttnar jag helt enkelt. Ibland känns det som om vi fått den sämre "dealen". Visst, vi kan göra två saker samtidigt men nog fan kan vi vara sjuka på fler sätt samtidigt också!
Gnäll, tjat och mer spott o fräs. Allt detta beror på att jag sen en vecka tillbaka har fått på besök en är gammal vintergäst. En som kommer varje år och ger mig väldiga magsmärtor. Det är inte trevligt att säga det men jag gör det ändå, urinvägsinfektion. Jippi?! Och när jag fick det i sommras så gjorde det så ont att jag var tvungen att åka in till akuten, då hade jag stått ut med solsting (pojkvännen räddade mitt liv eftersom jag trodde det var förkyldning och ville hålla mig varm men han la kalla omslag på mig + vakade i ett par dygn men nej, jag tyckte inte jag behövde sjukhus!) och när det välkända magknipet kom gav jag mig. Det sticker liksom till och ilar, som tandvärk av värsta slag fast i magen.
Och nu detta moment 22. Min tandläkare fårgade mig för några år sen om jag möjligtvis var bulimiker. Öh, nej, absolut inte svarade jag förvånat. Jag har nästintill en fobi för att kräkas och gör allt för att slippa det. Jo, jag hade frätt sönder mina tänder. Varit för noga med tandborstingen och inte tänkt på att jag ätit surt innan vilket gjorde att jag nötte in syran i tänderna. För jag åt väldiga mängder av clementiner då jag nästan konstant led av samma vintergäst. Ringde vårdguiden nu efter att jag haft ont i en vecka men ändå så att jag står ut, det ilar men inte så att jag inte kan stå upp. De sa ring läkare och jag lydde. Herr doktorn sa sedan snällt att "lindriga-ofarliga" urinvägsinfektioner bör man låta gå över av sig själv och visst har han alldeles rätt i det. Jag har ju väntat i en vecka nu. Sen tipsade han om att äta så mycket surt jag kan, dricka citronvatten i mängder och avvakta. Toppen. Moment 22. Antiobiotikaresistens, sönderfrätta tänder eller vintergästen? Yeaih, vilka roliga val man ställs inför. Gnäller lite till.
Note to self: 5 min med tåg tar ca 90 min till fots. Ha inte en tung väska att släpa på.
Julen Detta fenomen som drabbar alla en gång om året. Jag begriper mig inte på all den här hysterin. Alla feta kaloribomber, mat-"glädjen", prylhypen och alla dessa förbannade julsånger överallt. Blir upriktigt förbannad på alla med alldeles för mycket onödig julpynt som står på dygnet runt, blinkar i alla färger, och fullkomligen äter upp energi. Deras egen elräkning skulle jag inte kunna bry mig mindre om men är det inte meningen att vi ska tänka på miljön? På att inte göra av med allt för mycket energiresucher överhuvetaget för att minska på den redan hårt överbelastade stakars naturen?
Sen det här med klappar. Visst är det mysigt att tala om för dem i ens närhet att man tycker om dem med något fint men ibland känns det mer som pengabyte. Rakt och rent. Jag köper en onödig pryl till dig som du inte vill ha, (och jag kommer tvinga dig använda den så fort jag ser på), och du ger mig en lika hemsk sak tillbaka. Och jag det finns presenter med tanke men de ser man ofta alldeles för sällan. Jag faller tillbaka på det gamla knepet "Ärad vare (insert random name of religius icon) i höjden, denna har jag gjort i slöjden". Pga av allt hantverk jag ialla fall pysslar med så är det något med omtanke och som jag speciellt tar fram för dem. Mysigt men ibland kan det kännas lite fattigt och det är svårt att tillverka något annat än prydnadssaker.
Om ni inte visste det så finns det en: lista på saker som man inte får ge till folk i julklapp, här följer en påminnelse utan inbördes ordning: 1. Julpynt (Vafan är det för sätt, ge mig sånt som jag ialla fall kommer städa undan inom en vecka?) 2. Prydnadsföremål (Om det inte är en människa med extremt bra smak vilket sällan är fallet.) 3. Saker du egentligen själv vill ha (Ja, jag har råkat ut för det både en och femton gånger. Exempel som Rammstein DVDn, sure jag tycker om dem men det är hyffsat lätt att ladda ned videos på indernet numera. Nightwish cd, hallå?! Vemfan ger CD numera? Jag har inte ens en cd spelare, allt är omvandlat till mp3 och för att överhuvetaget kunna lyssna på musik så måste jag starta datorn.) 4. Böcker du bara valt ut pga av titeln (Om du vill ge en bok, ta reda på vad människan i fråga tycker om att läsa eller ge någon du själv har läst och tycker väldigt mycket om, alt fått rekommenderad. Detta gäller också seriealbum!)
Det finns även regler på vad som är skillnaden på presenter till jul och födelsedagen. Kanske inte alla är medvetna om så jag passar på att ta upp den här också. Om man specifikt har önskat sig något gäller naturligtvis inte detta men annars så är födelsedagspresenten en "ego-present". En sak som personen inte skulle köpt till sig själv trots att han/hon är värd det. Till julen är det frmförallt nyttoföremål som gäller, hjälp ungarna att förbättra på deras kökgsredskap o likannde är helt ok. Självklart skall partners välja presenter med speciell hänsyn till romantik faktorn.
Själv planerar jag presenter hela året om. Har en lista, undangömd naturligtvis, där jag skriver upp bra idéer. Brukar tänka ur nyttosynpunkten och alltid investera lite kärlek i allt man ger. ibland är det bästa ett enkelt löfte om en mysig teaterhelg inom snar framtid. Upplevelser kan inte gå sönder på samma sätt som prylar. En viktig sak som folk gärna glömmer.
I år har jag kämpat med att försöka bojkotta julen totalt. Inte ens varit väder för det ju! Precis som förra året har jag även vägrat ta fram juldeko förens snön har kommit och det lilla som finns därute nu räknas inte riktigt i mina ögon. Plus att jag fortfarande inte är säker på att jag överhuvudtaget vill fira jul. Den här högtiden har alltid kännts lite krystad. När jag fortfarande bodde "hemma"(varför heter det så egentligen, jag bor ju hemma nu också bara att det råkar vara mitt eget hem och inte mitt föräldrarhem?) så var det ju bara jag och morsan där och visst, vi hade julgran, julmat och terroriserades av Kalle Anka kl 15. (Ett hett tips till alla er därute, spela inte in Kalle Ankas jul och låt ungarna titta på den året runt som i gjorde när vi precis flyttat hit, behöver jag säga att jag få kväljningar av skiten varje år nu?) Men det här med att samla all familj, som bara är jag och morsan, för att ha det ruskigt mysigt blev liksom inte. Vi har alltid haft mer av en vännskapsrelation, på både gott och ont. Och släkten känner jag knappt, inte firat med sen jag kan minnas plus att de bor i Tyskland.
Men för ett par år sen begrep jag allt. Alla de mysiga stundera, morgonklapparna, julpysslet, till och med rimmen började kännas som en naturlig sak. Långsamt vaggades jag in i en stor familj som jag till en början hade väldigt svårt att vänja mig vid men efter bröllopet så accepterade jag mer och mer att julfiranden inte behöver vara så hemska som jag alltid tyckt. Firat med samma familj i fyra eller fem år nu och det här är första julen utan. Skiljsmässan är igenom. Honom kan jag inte förlåta och jag sitter djupt besviken över min förlorade nyvunna släkt. Trodde inte att jag skulle sakna dem så mycket, sakna de traditioner jag gjorde allt för att undvika. Jag vet inte heller riktigt hur jag ska reagera på att jag faktiskt fått en julklapp av mina forna svärföreldrar. Urmysigt, jag blev först jätteglad! Saknar dem massor. Men i nästa stund grep sorgen tag i mig, jag har förlorat dem. Och sen kom misstänksamheten, erkänner de inte att han gjort fel? Är det här deras sätt att säga "Vi är ledsna över vad vår son gjort mot dig?" eller "Synd att ni skillde er, ni var ju så fina tillsammans."- i total ignorans anda över hur illa han gjorde mig? Eller så överannalyserar jag bara.
Hur som helst så står jag nu inför ett nytt val. En ny familj. En ny pojkvän som inget hellre vill än att jag dansar runt granen med honom. Och hans familj är väldigt snälla. (Till och med, hör och häpna, varit på seglingssemester i sommras med dem!) Men orkar jag verkligen släppa in dem i mitt hjärta när jag vet att de när som helst kan rivas ut igen eller borde jag starta min egen tradition som jag kan göra oavsett vem jag är tillsammans med eller inte? Ska jag verkligen fira en högtid som jag inte tror på? Det är mycket möjligt att bibeln bara är en väldigt gammal roman, hörsägner som sedan skrevs ned eller allmänt bara ett moralkodex. Varför ska jag fira en födelsedag på en gammal romanfigur som jag tror aldrig existerat? Då bilen hatar kylan lika mycket som jag har den gett upp och ser väldigt ledsen ut så småland blir lite svårt. Det finns ju alltid buss men jag vet inte. Har ju inte firat med morsan på så många år och hon tycker precis som jag att hela julen är väldigt överskattad. Jag vet bara inte om jag vågar vara här ensam hemma på julafton. Är inte det något av det värsta som kan hända en? Där har man beviset för att man står ensam i livet utan familj?
För att komma till ett helt annat ämne. Hörde på TV igår att Bush håller på att väljas till USAs sämsta president någonsin. Och vad mer kan jag tilllägga än, Vad va det jag sa?! Det är däremot väldigt synd om mitt gamla favoband Bush som måste dela namn med en sån idiot till människa. Pink brukar inte vara min typ av musik men hon har gjort en del bra låtar och jag gillar hennes budskap i de flesta texterna. Framförallt, "Dear mr President". Så lyssna noga och njut. (Och visst är det härligt att höra något annat än de förbannade julsångerna hela tiden?)
Vet att det finns folk, bland annat släktingarna nere i tyskland som inte kan läsa det här skumma språket som heter svenska. Så jag rekommenderar varmt Babelfish som översätter så att det blir någelunda läsligt. Eller, nja. Nästan läsligt.
Veckans citat: "Tomtarna på loftet måste haft storstädning för allt sågspon har trillat ut hur de hålen där skruvarna skulle suttit." - pojkvännen Dagens nyhet: Eller nja, det är ju knappast en nyhet men nu är det bekräftat ialla fall. Moderaterna är helt dumma i huvudet! Höjningen på SL biljetterna kommer ruinera oss! Veckans filmtips: "Finding Neverland" med Jonny Depp. Fan vilken bra film! Grät ögonen ur mig men den var så grymt snygg. Hamnar direkt på listan över bästa filmer nånsin.
Svar på kommentererna i förra inlägget: Va?! För mig är det svårt att förstå att inte alla ser färger, former och liknande fenomen när vi hör musik eller hör saker när vi tittar på bilder. Det kan bli så intensivt ibland när jag lyssnar på musik att jag måste stänga av den. Och när jag skapar så måste jag alltid ta hänsyn till vilken färg musiken har, om tex målar med blå färg är det svårt att få inspiration eller få allt rätt om jag lyssnar på röd musik och liknande. (Skitskumt men sant!) Just när det gäller måleri så måste musiken övernestämma med motivet också vilket inte alltid är helt lätt. Överhuvetaget påverkas vi väl alla väldigt starkt av musik? Jag gör ialla fall det. Kan slå om fullkomligen i känslorna pga av vissa låtar eller börja skutta av lycka då jag hör vissa toner.
Funderade på det här när jag promenerade hem, vilket tog lite längre tid än planerat, samtidigt som jag lyssnade på musik. Och det märktes en tydlig skillnad i vad jag la märke till för färger, vad som fastnade på näthinnan och hur starkt intrycket av naturen runtomkring mig var beroende på vilken låt som spelades. När en riktigt glad låt spelades hade jag till och med svårt att gå rakt, blinkade väldigt häfftigt och nästan slogs omkull av all inspiration som kombon musik + solnedgång med dimma i skog med liten bäck. Fast för mig är et lite så i övrigt också, inspirationen kommer inte alltid lugnt och stilla som en idé utan den kan även "draba" mig. Så starka intryck att jag inte annat kan än låta händerna skapa. Trots att jag varken har tid eller lust så kan min kreativitet ta över. På både gott och ont. Men o andra sidan är det väl i slutändan den som är min drivkraft.
Och nej jag begriper dem inte. Alla dessa förbannade prov där man har början av en mening sen en välplaserad lucka och slutet av meningen. Det fungerar aldrig. Nog för att jag har fantasi men här förväntas man sitta helt tyst och komma på ord som någon författare tyckte var roligt att slarva bort. Om jag inte ens kan testa hur det låter högt hur ska jag då kunna avgöra vad som är fel och vad som är rätt? Min hjärna funkar inte så. Kan inte räkna matte, begriper mig inte på kemi o sånt. Kan inte stava eller säga varför det ska vara sig eller så i gramatiken. Förstår ju inte ens vad imperfekt betyder, men jag kan prata skriva och läsa på tre språk. (Felfritt om man inte räknar stavningen).
Mitt huvud fungerar på ett annat sätt. Jag fyller mina luckor med annat innehåll än meningslösa ord på dumma prov. (Och vem kom på den brillianta iden att sätta 20 pers, innan de vaknat, i en stressig situation och säga saker som "Om ni inte klarar det här så är det kört?")
Nej mitt huvud fylls av kreativa tankar. Så fort jag inte aktivt låter bli sitter jag och ritar mönster, oftast med den ena nageln mot den andra. Fånigt. Sant. Jag ser bilder, hör bilder. Ser musik, ser hur tonerna har olika form, färg och substans. Jag kan vrida och vända på kläder och veta hur olika tyg faller med olika sömmar. Kan många typer av hantverk och har lätt att lära mig sånt. Nålbindning är en av mina hemliga passioner. (En typ av stickning som man använda innan stickningen uppfanns). Men det spelar ingen roll att jag mer än gärna handsyr kompliserade plagg, älskar att brodera (allergisk mot korrstrygn) och fortfarande tycker att en av de bästa julklapparna jag fått var en sticksåg. Nej, det kvittar fullständigen. För sånt syns inte i luckor på prov. Det finns inte med i mina betyg och pga det kommer jag inte in på de skolor där jag kan fylla i de kunskapsluckor inom de områden som jag vill. Behöver jag säga att jag är frustrerad?
Dagens prov: Engelska A+B Nationella (Går på komvux)Dagens panik: Måste fixa pass pronto! Dyrt!
Tysnaden på min blogg beror ofta på två saker. Antingen att jag har för mycket att göra eller att jag inte mår så pass bra att jag orkar skriva. Men saker att skriva om finns det nästan jämt.
Hänt sen sist är att jag hade en jobbig undersökning, de konstaterade den sdiagnosen de misstänkt i flera år, IBS, och de förra läkarna har satt mig på helt fel diet. Jag får inte så mycket som titta på fibrer numera. Bara vitt bröd vilket inte alls är bra för min vikt minskning. Gah!
Man vet att man har alldeles för många vuxenpåäng när man går upp kl 8 på morognen efter läkarens ordinationer för att ta en medicin som smakar galla helt frivilligt utan att någon annan står och skäller på en.
Fick höra ett bra koncept på livet häromdagen. Ala får en viss mängd lycka som vi får uppleva i livet. Vi fördelar den bara olika. Droger gör oss lyckliga men bara en kort stund och det är ganska säkert att om man tar för mycket så dör man av det, alltså då är ens "pot" slut. Lika så med alldeles för fet mat, eller hoppa fallskärm eller köra väldigt fort på motorvägen. Visst kan det gå bra ett tag emn gör du det för ofta och har riktigt roligt så tar din pot slut. Det är bara att välja hur du vill fördela den. Om du lägger allt på ett kort så är det nsätan en garanterad gravsten som följer.
Dagens spel: Sims 2 Djurliv Dagens dåliga samvete: Allt jag borde göra istället för att spela sims 2 djurliv
Strömavbrott under tidigare blogginlägg, resultat att jag surnar till och inte orkar skriva om det.
Pga läkarbesök är jag satt på fasta. Hemskt. Visst har jag tidigare i mitt liv gått lång tid utan att äta men då har jag bestämt det själv eller inte haft tid. När man inte får något så blir det alltid extra spänande. Visste inte riktigt hur mycket jag tyckte om mat. All mat. Vad som helst. Fooood.
Note so self: Nästa gång du fastar, stäng av all form av kommunication till omvärlden. Framförallt nära och kära, du blir på fördjävligt humör.
Det borde seriöst finnas lås på mobiler och annat som inte bara kan känna av o du är full och kommer att säga något dumt (vilket faktist inte hänt mig än) eller om du är på pissdåligt humör och bara vill säga rent elaka saker.
Needless to say att jag inte pluggat speciellt bra de senaste dagarna. Dessutom var jag i Gävle, av alla ställen, i helgen på distriktsträff mellan Sverok Stockholm och Sverok Gävledala. Rätt mysigt även om det kunde varit mer folk där.
Det finns få saker som är så deprimerande som när du går upp mitt på dagen och inser att nej, det blir inte bättre än såhär. Kl är 11 på förmiddagen och du kan inte skylla på att solen inte gått upp helt än. Inte konstigt att elräkningarna går upp på vintern. Alla lamporna måste ju vara tända ifall man vill hitta runt i lägenheten även på dagen. Kan någon tala om för mig vem som hade den brillianta idén med vinterhalvåret? Varför kan vi inte bara göra som de interligenta djuren, sova!
Tror fan jag är en av de få studenterna som faktiskt lyckas spara bufferten vi fick i sommras för december. Vet att jag står utan skyddsnät. Utan rika svärföreldrar som jag kan luta mig på i västa nödfall. Utan rika föräldrar eller släktingar. Men hur jag än vrider och vänder på slantarna så äter räkningarna upp allt. Måste hitta billigare boende. Kan få panik av att bara tänka på ekonomin. Känns som det är en röd och väldigt lång tråd i mitt liv, alltid pengaproblem. Tänk om jag någon gång kunde få slippa dem. Om ekonomin bara kunde få lösa sig automagiskt. Finns det ett piller jag kan ta för mer pengar?
Dagens mat: Allting som man kan stoppa i magen Dagens drömresemål: Thailand eller vilket annat ställe som helst med mer sol än här
Piggare, pyssligare, på bättre humör och kapabel till att göra saker. Tre ljusbehandlingar senare är det redan bättre och inte ens halvvägs genom behandlingen. I år ska det funka, i år ska jag vara människa även under den mörka tiden. Hoppas jag.
Sen hjälper det ju att jag orkar vara social igen, tränar regelbundet och häller i mig enorma mängder vatten. Känner sig duktig.
Har allvarligt funderat på att skita i jul däremot, tror ju inte på bakgrunden och vet inte om jag har lust eller ork att skaffa mig nya traditioner. Firat de senaste åren och kommit att tycka om julen med en stor familj men när den precis som min dovarande nu slitits ut ur mitt liv vet jag inte om det är så roligt att skaffa mig nya traditioner. Trots lockande erbjudande om familjejul hos min pojkvän. Orkar jag lära mig något nytt? Eller ska jag försöka hitta hemlösa att ge mat till, vara solidarisk eller hitta en krog att supa på? Jag hade i princip bestämt mig för något av de senare alternativen ända tills han frågade och så kom det. Mitt under snöstormen, den frukdade känslan. Den som jag bekämpar varje år, föraktar och avskyr. Den som ruinerar folk, får dem som stor ensamma den 24/12 att allvarligt överväga drastiska åtgärder, den som skapat ett köpkaos av enorma propotioner. Julkänslan. Fan. Jag trodde jag kunde ducka i år men nej. Här igen. Fasen. Men det finns inget som regn, rusk och gråa moln om kan tvätta bort det där obehagligt tillfreställande sinnestillståndet.
För övrigt en väldigt lyckad fest och allmänt bra födelsedagsfirande. Många glada människor som jag inte alls hade räknat med och en smidig duckning av den egentligen väntade, och verkligen förtjänade, baksmällan dagen efter som retade gallfeber på folket runt omkring mig.
Note to self: Även gamla hundar kan lära sig sitta. Min far har skaffat skype!
Dagens träning: Friskisosvettis Dagens frågetecken: Personen som inte kunde lämna sin 12 åriga son hemma utan tog med honom för att sitta utanför och vänta två timmar medans päronet var på terapi för att ingen barnvakt kunde hittas. (Hallå? Elva? Då borde man väl kunna vara hemma själv?) Dagens YouTube: Pony!
Imorse försökte jag väcka pojkvännen genom att buffa med min näsa mot hans hans.
"Det är bra, det går bra..." Mumlar han trött. " Vad går bra?" frågar jag. "Det svenska igelkottsällskapet" Jag kväver ett gapskratt och frågar "Vad är det som är bra med det svenska igelkottsällskapet?" "De har spännande uppbyggnad" säger han övertygande. Skrattar så jag kvider.
Någon minut senare frågar han "Har du en bit tyg?" "Ja, vad ska du med tyg till?" Han svarar i en lömsk Horny ton "Det vet du nog mycket väl!" "Va? Nä, vad ska du med tyg till?" Tystnad. "Vad ska du med tyg till?" "58" "Va? Vad ska du med tyg till?" "Japan" "Vad ska Japan med tyg till? "Sch, ingen tycker om en besserwisser" (säger han och håller en hand över min mun.)
Jag ger upp och han får fortsätta studera det svenska igelkottssällskapets spännande uppbyggnad.
Har aldrig tidigare hört om ett igelkottsällskap och bestämmer mig för att googla på det och självklart men jag undrar om deras uppbyggnad verkligen är så spännande!
Då var den bästa månaden i mitt liv slut. Spelet är slut och den grå verkligheten blir hotet istället för de grå. Sitter inte längre klistrad i EVP riggen (bilden visar britsen längst nere i gropen) för att göra episka beslut och tyda meddelanden från andra sidan. Räddar inte längre världen genom Henrik von Zeipels blotta existens, enligt honom var det ialla fall så.
Det är bara jag här i mitt huvud. Minnen snurrar runt och verkligheten känns absurd. Kanske är det nu den riktiga kampen börjar. Kampen mot den grå vardagen istälet för den grå fienden. Mörkret har stridigt väl men motangreppet kommer nu, ljusterapi!
Har upplevt, sett, varit med om så vansinigt mycket på så kort tid. Gråtit, skrikit, skrattat. Lajvat mer än någonsin tidigare. Dessutom har jag spenderat (ohälsosamt?) mycket tid nere i R1, kärnreaktorn under tekniska högskolan där vårat väldigt hemliga högkvarter låg. Bättre stämningsförhöjare är nog svårt att hitta. SVD skrev till och med en artikel om oss!
Årets spel: Prosopopeia Veckans nya musik: AFI - Decemberunderground Dagens tanke: Vart tog solen vägen? (Låter mig inspireras, snor och härmar. Men det är ett snyggt sätt att avrunda ett inlägg på)
Det känndes som om hela jag frös till när stormen härjade som värst igår. Snön yrde runt mig och flera timmar senare i varma torra kläder så var fortfarande känslan av frost kvar på insidan. Kalla händer och fötter. Hela året brukar jag alltid gnälla lite på att jag fryser, vilket jag ofta gör, men på vintern blir det naturligtvis ännu värre.
Jag lyckades för övrigt aktivera min bankkort efter att jag åkt till ett tredje kontor där de dels sa att "Sparbanekn i Enköping" som ligger i Kungsängen ska kunna hjälpa mig med sånna här saker och att jag bara kunde ha ringt telefonbanken så hade de hjälpt mig med allting. Men ha! Jag fick rätt!
När jag kom till min första men klassens andra veckas lektion igår så visade det sig att de hade prov, eek! Men eftersom den här kursen bara är en repitering utav den förra, i alla fall enligt mig, så var provet ganska enkelt. Gällde bara att komma ihåg alla funktioner i word. Går något så tråkigt som programhantering men hur brukar man säga? Pengar luktar inte och kanske inte påäng gör det heller.
Dagens första äventyr blir att byta däck på bilen i minusgrader. Och hur glad gör det mig på en skala?
Hade tvätt tid men eftersom allt höll på at torka kände jag mig duktig och utnyttjade tiden. Alltså, jag åkte till skolan, hyrsesvärden och baken. Men banken i kungsängen är inte en föreningssparbak fick jag svar på idag igen. Trotts att de har den fula kronan som symbol, nej baken i kungsägen heter klyftigt nog "Sparbaken i Enköping". Mycket intressant.
Så jag satte gasen i botten och körde till Jakobsberg. Där har de en bank med rätt namn, ja till och med det nya fula namnet. Men se deras bankomater var trasiga och eftersom jag i min enfald lyckats skaffa mig ett visa kort och nu, tre vekor senare, äntligen kommer iväg till baken så kan de alltså inte hjälpa mig. Går därifrån efter att jag rykt åt mig korten och skällt ut dem ordentligt. Inte mitt fel att deras teknik är trasig och att de har dåliga öppentider, på det svarade han att de faktiskt hade öppet till sex en dag i veckan. Wow!
Så, nu är det alltså avklartat. Färdigt. Slut. Håller papprena i handen och läser långsamt. Tron på Kärleken försvinner sakta bort. Så varför ska jag orka bry mig? Bedövat läser jag skilsmässobeviset igen. Jag borde fira, nu är det över. Varför är jag inte glad? Jag är inte ens ledsen bara trött. Höst.
Sett alla avsnitt nu, klar med alla sju sesånger. Mer än hundra timmar Buffy bakom mig. Favortiavsnitten är "Once more with feeling" (Självklart!) och det när Buffy tror att hon är psykiskt störd och bor på ett mentalsjukhus. Läskigaste var "Hush" och "The Body". Slutet var fantastiskt bra. Men vad ska jag hitta på nu? Någon som kan tipsa mig om en serie som måste ses? L word har inga nya avsnitt ute, Prisonbreak tittar jag på, Gilmore Girls finns det ett nytt varje vecka precis som Desperate Housewives. Jag vill naturligtvis helst se en som är klar, så jag slipper vänta på nya avsnitt hela tiden. Har även sett hela Futurama och Red Dwarf.
Saker som gör serier bra är humor, rätt sorts humor. Viktigt. Karaktärer som är väl utarbetade så att man kan följa deras tankar. Spänning på nästa avsnitt, något som gör att man vill se vidare och härliga intriger.
Har börjat titta lite på Weeds men har nog inte riktigt kommit in i den än.
Annars har jag alldeles för mycket att göra och alldeles för lite angasemang och tid för något egentligen. Känns som det inte är jag som har kontrollen över stora delar av min tid. Har många minnesluckor och klockan kan plötsligt rinna iväg utan att jag vet vad jag gjort.
Varit på total detox förra veckan, tar en lite break nu igår och idag, går på imorron igen. Och fan det ger resultat. Tränat och känner mig hyffsat duktig. Och har hittat ett nytt favorit godis, cashew nötter i yogurt. Mums!
Det går bättre o bättre, tack vare att jag är så sällan hemma så hinner jag knappt träna. Men jag är tillräkligt dissiplinerad så att jag tar varje chans jag har. Och det börjar märkas en skillnad. Baspasset idag var lite lamt, medelpasset igår var bättre men jag borde tagit i mer tror jag. Hmm, om jag har tid imorron så kanske det fanns ett till pass. Nöjd.
Som märkts så har jag knappt tid att skriva just nu. Allt för mycket händer. Jag vill sova mer. Den lilla tid jag har för mig själv spenderas framför Buffy och med att sova lite till. Sällan nåbar, sällan tid för något. Det kommer att bli bättre i november. Tror jag. Det måste bli bättre då. Trött. Men såhär roligt har jag nog sällan haft.
Note to self: Jag är jättemörkrädd, det är inte en bra idé att titta på Buffy ensam när det är mörkt. Och nej det spelar ingen roll hur många lampor man tänder det är lika läskigt ändå. Att jag aldrig lär mig!
Var tvungen att ringa någon som kunde sitta och hålla handen genom resten av avsnittet. Ska titta på något avdramatiserande nu och låta personen i andra luren sova mot att jag lovar att inte titta på mer Buffy inatt.
Jobbat sex timmar idag, först krokimodell 3 timmar och sen skulpturmodell 3 timmar. Alltså sex timmar stillasittande, sex timmars tid att fördriva i huvudet och koffeintabletter som håller mig vaken. Sex timmars medidation och design tid. Överkreativ var resultatet efteråt. Vill göra allt samtidigt, det var länge jag såg former och färger i allt. Vill måla av hela världen, träden har aldrig varit så vackra förut. Färger är intensiva, formerna ger ingen ro. Huvudet är på högvarv. Musiken pumpar in i mitt huvud och hotar att spränga kroppen om jag inte får dansa, inte får sjunga, inte får skutta hem genom natten och skrika av glädje. Rus.
Vill göra allt, vill dansa, sjunga, skutta, hoppa, leka, brodera, sy, designa, skapa, måla, teckna, rita, kriera... Allt! Det snurrar runt runt i huvudet. Har inget tålamod kvar. Satt och ritade på tåget hem. Blev faktiskt nöjd. Då vet jag att jag har jobbat, för då är självkänslan lite bättre än innan. Då är hela världen ett bättre ställe att vara på. När jag blir stor vill jag skapa.
Fantasin spinner vidare. Jag sitter tyst och stilla hemma för att njuta av mitt rus. Vill inte släppa taget. Måste le, skratta och tindra med ögonen. Om jag får känna såhär en gång i veckan i vinter så slipper jag medicinen. Då har jag motivation nog att orka med allt och med tabletter i systemet så får jag inte de här topparna. Håller alla tummar. Pirrar. Det känns som när man är nykär, fast i konsten. Går inte att beskriva. Tror det är dags att börja måla nu. Lycklig.
Var på en mysig fest igår, skönt att komma ut. Och eftersom det var så vart så kunde jag ha en sommarklänning och ballerinaskor. (Självklart en stickad tröja, extra tjocka knästrumpor och vantar men ändå!) Problemet var bara när vi gick hem, himmelen öppnade sig och vattnet brakade ned. Efter bara 20 meter var jag redan dygnsur. Så när man redan är blöt och ialla fall kommer hem ganska snart så finns det bara en vettig sak att göra. Hoppa i alla vattenpölar du kan hitta!
Vart finns posten när man behöver den? Idag skulle jag som en god kamrat köpa tyg och posta det till norrland. För det billigaste tycket i landet är fortfarande i Sundbyberg. Sagt och gjort. Ingen fara tänkte jag, fick efter lite fifflande till och med tag i rätt tyg. Väl ute ur butiken slog det mig, vart har posten tagit vägen? Jag gick snällt och frågade en hemköpsexpidit och han tittade bekymrat på mig. Svensk kassasurvice? Nä, posten. Skicka post?! Jo, det fanns längre upp på gatan i en tobakts butik. Varför kom inte jag på det tidigare. Så 20 minuter senare hade jag pressat in tyget i paketet och skulle precis posta det när försäljaren inte tar mitt kort. Gah, fel märke igen. Surt skäller jag ut honom och säger att det är 2006, att vi ska kunna betala med alla kort idag. Tog nog i lite väl mycket och var ialla fall duktig nog att be om ursäkt innan jag gick. Med bestämda steg hittade jag närmsta bank, hivade fram mitt nya csn kort och sa, Ge mig ett kort jag kan använda!
Brevlådorna är också hopplöst gömnda nuförtiden. Inte allt för ofta jag skickar brev men ibland händer det att någon myndighet promt kräver en underskrift.
Borde verkligen ha hemsk träningsvärk nu men den har inte kommit än. Väntar med obehag.
Det sägs att man ska dricka 2-3 liter vatten om dagen för att kunna fungera. Det här har jag aldrig förtått. Jag blir nästintill aldrig törstig och har svårt attt få i mig ens ett glas vätska per dag. Men har genom åren försökt att ändra på det. Så nu var det dags igen. Bli mer hälsosam, träna oftare, inte äta dåligt och få i sig över två liter vatten om dagen. Men igår gick det riktigt bra. Jag hade varit förutseende och visste att jag inte kunde träna på kvällen, så jag simmade på morgonen istället. Sen blev rollspelet inställt och jag hade tid att träna då med, behöver jag säga att jag var helt slut när jag kom hem igår kväll?
Men det känns befriande, kanske man kan lära kroppen att ta till sig vätska och använda den. Kanske jag kan få tillbaka känslan av törst.
Har varit upptagen som syns då min morsa och hennes nya pojkvän var här på besök. Det var jättemysigt och framförallt skönt att för första gången kunna se henne med en man vid sin sida och inte automatiskt bli rädd. Toppen! Han är dessutom trevlig och väldigt snäll. För en liten liten stund så kändes det som vi redan var en riktig familj. Tror det var en av de första tillfällerna i mitt liv som jag har känt så, annars har det alltid varit jag och morsan mot världen om vi inte grälat just då. Och vi har dessutom mest haft en kompisrelation, vilket iofs inte är negativt men det är en annan sorts känsla helt enkelt. Nu har jag inte direkt anamat honom som far, det är jag för gammal för och känner honom inte tillräkligt bra men det är tryggt att veta att det finns någon annan som är där är morsan inte mår bra och att jag kan lita på honom. Är väldigt nöjd helt enkelt.
När de kom så hade han tagit med sig en väldigt häfftig säng, en uppblåsbar jättemadrass som var 50 cm tjock och 180cm bred med inbyggd pump. Detta för att jag sagt att de kunde ta min säng och att jag gärna sov på soffan. Nu blev det säng delux vilket jag var mer än nöjd med. (Det är jag som sover på den stora sängen tillsammans med morsans hund Emil, morsan som smygfottat, fy!)
Igår så var jag på dramaövningskurs, mycket intressant och väldigt givande. Idag var det modelljobb, satt i samma position igen vilket är ganska ansträngande men ändå rogivande. Efteråt en kort men mysig pubträff. Fått lite mer klarhet i saker, massvis med inspiration och saker börjar falla på plats. Känner mig säkrare nu.
Avskyr när folk frågar saker som "Vad gör du nästa torsdag?" De är ialla fall inte intresserade av vad jag tänker göra då utan om jag har tid med dem. Hatar det. Kan de inte säga vad de vill att jag ska hinna med? Jag kanske hade planerat något, kanske till och med så fånigt som att titta på när färg torkar för att jag trodde att jag ville göra det och om de har något viktigare att erbjuda så är det väl bra men annars låt mig göra det jag vill. Utan att behöva förklara vad jag ska göra istället.
Dessutom är jag väldigt anti numera till att ta en faktiskt fika, visst idén låter mysig men för det första är det svindyrt. För det andra så finns det inget som jag kan äta och antagligen inget jag kan dricka, om jag inte tar med mig egna tepåsar eftersom jag ryser av allt annat té än nyponté och tycker inte om kaffe. Samma problematik gäller när man ska hitta käk på stan.
Note so self: Spindlar dör inte i dammsugaren, de frodas därinne istället. Iak!
Varför kommer de alltid till mig? Fattar de inte att jag är rädd för dem? Grälat med två monster idag. Hemskt. Jag vill inte alls på på bottenvåningen. Visst min lilla trädgård är söt men det är inte alls värt det och jag valde ju inte att bo här utan den var den första som var ledig. Annars har jag storstädat idag, min morsa och hennes nya pojkvän kommer på besök om bara ett litet tag. Står egentligen i köket och lagar mat. Jag vet det är väldigt avancerat, fler ingridienser än två är kockstatus. Har redan ringt min livlina för att veta hur fasiken man gör wok. Har sett andra göra men aldrig gjort själv.
Det märks att det är söndag, otroligt trist dag i övrigt. Pumoat huvudet fullt med musik för att orka hela dagen. Hoppas inte grannarna börjar klaga.
Ja, lyssna nu roat på min underbara dag. Jag vaknade två timmar in i min tvätttid eftersom jag glömt att ställa klockan. Skyndar mig och får allt tvättat men hela lägenheten är full med torkande tvätt. Hur roligt är det på en skala? Är sedan oförskämt sur hela dagen, även mot min söta pojkvän som verkligen förtjänar bättre. Sen mailar jag mitt ex om han har fått skiljsmässopapprena jag skickat honom och om han pratat med sin nya om det hon sagt (påpekar även at hon kränkte mig och hela den kvinnliga delen av männskligheten med hennes komentar, se tidigare inlägg). De båda puttar hans våldsamma problem lite gulligt under mattan, han erkänner visseligen men i samma mening så säger han fint att vi faktiskt hade andra problem också. Visst, men de hade vi klarat. Sur.
Jag skulle på en "fest" ikväll och förbrett mig i ett par veckor, spännande att träffa helt nya människor som har samma inställning till livet som jag. Men när jag ringer bara för att kolla om det är någon speciell klädsel så visar det sig att de redan börjat och att det inte är någon mening med att jag kommer. Alltså har jag avsagt mig massvis med annan aktivitet idag för att gå på något som inte blev av. Se hur lycklig jag är! Förbannad så ringer jag pojkvännen men hans mobil får hela tiden för sig att lägga på. Jag ger upp och går och handlar. Utanför på ängen har de ställt upp ett tivoli, surt går jag förbi och vet att jag varken har råd eller tid att åka fritt fall innan de sticker på söndag. Är det för mycket begärt att jag får ta del av lite gastkramande skräck?
Nåja, jag hade kommit ihåg att ta med mig mp3 spelaren och satte på hög volym för att stänga ute världen. Väl på affären så hukar jag mig för att titta efter den billigaste lingonsylten då mina känner att mina byxor fint spricker i baken. En stor reva. Jippi! Kan dagen bli bättre? Fan, det är inte sant tänker jag och knyter snabbt min jacka runt midjan. Usch, slå den dagen om ni kan! Gnäller surt vidare medans jag under tårar äter min chockladglass, tycker synd om mig själv och tittar vidare på s 4 av Buffy.
Är det någon annan än jag som aldrig hittar rätt bokstavskompinationer på "Word verification"? Hittar bara inte vart jag kan stänga av det.
Jag sitter med huvudet i böckerna för jämnan nu. Borde gjort det mer igår också men då ägnade jag istället dagen åt att ta hand om mitt yttre lite. Färgade håret, vilket råkade bli en nyans för mörkt, och målade naglarna till Buffy s 3. Eftersom det var dag så kunde jag avverka en del avsnitt utan att bli rädd, för ja jag erkänner, jag är idiotiskt nog mörkrädd och vågar inte ens titta på Buffy när det är mörkt och jag är ensam. På lajv brukar det vara en annan femma, då vet jag ju att det finns monster ute i skogen.
Mycket att göra som vanligt och alltid det dåliga samvetet för att jag inte alltid gör det jag ska. Men det går lite bättre nu ialla fall. Jobbet i onsdags gick bra men det var inte kroki som jag trodde utan skulptur. Vilket är mycket mer ansträngande. Där sitter man nämligen stilla i en och samma position i 35 minuter! Aj, jag säger bara aj! Och jag vill inte alls sitta så längre... Men jag har två gånger tre timmar kvar i den positionen.
Och sen hade vi rollspel i torsdags, återuppväkte den gamla Buffy kampanjen (därav tittade jag på Buffy igår). Grymt kul men en lite seg spelstart. Som vanligt på ett härligt friforms sett men jag hade till och med tappat bort mina anteckningar som jag känner mig smått handikappad utan eftersom jag har så dåligt minne.
Håller tummarna inför kvällen, förhoppningvis blir den så pass bra som jag behöver.
I lördags var jag på sångkurs, otroligt roligt med Maria Misgeld som lärare. Vi lärde oss väldigt många nya sånger. De har alla spelats in och kommer förhoppningsvis komma upp på sverok stockholms hemsida som mp3. Jippi!
Idag var jag duktig nog för att fantksitk ta mig upp kl 7 och gå till datorkunskapen. Piss enkelt men jag måste ändå plugga för att klara av provet. Inte fan vet jag hur man skuggar en figur, det kommer ialla fall att ta mig någon minut innan jag hittat det i word. Nåja, det lär nog gå ganska enkelt. Och så är en utav mina gamla spel ledare läraren. Kändes inte helt rätt att höra honom prata om datorer när jag annars hört honom prata om lummiga skogar. Ska försöka börja plugga på en gång. Ikväll så är det jobb. Länge sen sist men det är som betald meditation, sitter nämligen som krokimodell. Inte så svårt som folk brukar tycka så länge som man klarar av att sitta helst stilla under ganska långa perioder.
Tar ett steg i taget men tack vare min ex nyas underbara komentar så har jag fallit in i mörker igen. Gah! Fan, så otroligt sur på henne. Visst, jag skulle väl också vilja försvara min pojkvän men det får ju finnas en gräns. Någonstans ialla fall?!
Jag har haft en helt underbar dag. Gick upp tidigt och åkte med röstsedlar, kände mig nyttig och smått irriterad över hur svårt det var att hitta en vallokal som vars gata inte hade något namn när man knappt vaknat.
Under hela dagen har jag sedan varit på ett seminarium som var extremt intressant och givande. Hade hur kul som helst, huvudet är helt slut nu och jag är väldigt peppad.
Träffade även mitt ex nya flickvän. Undvek henne först eftersom jag inte visste vad jag skulle säga till henne. Men unde sen inte längre hålla käften och sa till henne att jag inte kunde lita på att mitt ex verkligen talade om allt för henne och sa att han har varit våldsam mot mig. Och varna henne för honom. Hon svarar kaxigt att det inte kommer hända henne, att hon inte alls ser den sidan av honom och när jag säger att jag inte hade sett det heller förens det hände och att jag aldrig skulle gift mig med honom om jag hade gjort det färser hon bara ifrån och säger "Ja, som jag har förstått det så var det ju inte bara hans fel". Du kan ju tycka det, säger jag tillbaka. Ledsen, nedgjort och bruten. Jag blev så paff och så ledsen. föreläsningarna började igen och jag fick en kram av en bekant. Om inte lektionen hade börjat där så hade jag brutit ihop. Hur man kan hon säga så? Jag har kämpat i över ett halvår med att övertyga mig själv om att det inte var mitt fel, att inget jag gör eller kan ha gjort för att råka provosera honom förtjänar våld som respons. Inget någon gör förtjänar ett våldsamt svar, även om man i talesätt gärna säger sånt eller känner en kort impuls så får man ju aldrig agera på den. Eller? Jag blir så förbannad. Det känns som jag börjar om från början, det kanske var mitt fel. Jag kanske gav upp för tidigt, jag bröt mitt löfte som jag gav när vi gifte oss. Tankarna snurrar och det känns som hon gav en pungspark till alla feminister ute i världen, till alla som blivit utsatta för våld. Jag mår illa. Vilse.
Sen är det vidrigt att alliansen typ har vunnit, arg och sur över det med. Iofs så tycker jag verkligen inte om Göran Person men vad som helst är bättre än en jätteblå regering. miljöpartiet har det åtmindstånde gott väldigt bra för, det gör mig glad. Det ska bli väldigt intressant hur det går för piratpartiet.
Jo, jag erkänner. Kanske lite. Men för att motverka det så har jag den här veckan vägrat sätta på TVn och jösses vad saker har blivit gjort. Nja, helt tillfredställd är jag givligtvis inte men mycket mer än jag kunnat vänta mig ialla fall. Lägenheten är helt renstädad och jag pluggar på duktigt. Ska på fest ikväll med 90-tals tema. Kommer att bli roligt.
Gårdagens träning känns i hela kroppen fortfarande. Medel på friskis&svettis är inte att leka med, eller jo det kanske är precis det man ska göra.
Hade en mycket underlig dröm om mitt ex (ett väldigt gammalt ex) inatt, vi träffades på ett spelkonvent (där han aldrig skulle vara) och pratade lite löst. Messade honom det imorse och spenderade sedan någon timma i telefon med honom pratandes om gamla minnen. Mycket trevligt.
Note to self: Torsdags passet var mycket bättre än de andra eftersom det är en ung istruktör som spelar bland annat metallica, det är betydligt lättare att ta i då.
Överlevt mötet med mitt ex. Tänk att jag fortfarande ryser, jag tycker verkligen synd om hans nya. Jag skulle verkligen inte vilja bli tillsammans med någon som har varit våldsam mot sitt ex vid upprepade tillfällen. Gick hyfsat smärtfritt att plocka reda på hans prylar men det brast för mig när han bara var nonchalant och inte alls ville prata om våra problem. jag har lämnat honom i fred ända sen mars, jag kommer inte längre i mitt "arbete" att komma över allt skit utan honom. Nu måste jag få prata om vad som hänt och hur mycket han har sårat mig, att det känns som om jag inte vill lita på någon man igen. Att han förstörde vårat äktenskap. Nog gnällt.
Skjutsade honom in till stan och hämtade ett gammalt databord som han inte behövde längre. Ironiskt nog till nya pojkvännen. På vägen hem fllde jag på nudelförådet och svägde förbi Ikea för att köpa en klocka. Min förra hade gått sönder. Jag förstår inte, måste vara väldigt dålig kvalitet. Jag tycker att klockor borde hålla för allehanda raseriutbrott. När ingen klocka visade rätt tid någon gång i sommras så brast allt och jag kastade den första bästa i marken. Stampade på den ett par gånger och innan jag gick hemifrån blänge jag lite surt på den, hoppade jämfota på liket och lät den ligga kall och ensam på köksgolvet. Det borde väl alla klockor hålla för?
Tar en liten paus i pluggandet, fast något skolarbete är det inte utan rollförberedelse. Något som känns mycket viktigare för mig. Prioriteringslistan är som vanligt Lajv, räkningar, busskort, sprit och om något blir över så går det till mat.
Note to self: Räkna inte med att prylar håller när man blir arg.
Gnäll, tvi och blä. Har inte alls gjort allt jag ska idag men kvällen var trevlig och snart är det dags att sova. Förhoppningsvis blir jag bättre på att hålla tider. Imorron kommer mitt ex hit och jag får det "underbara nöjet" att spendera ett par timmar på en trång vind med att sortera prylar. Ser verkligen inte fram emot det, dels för att jag fortfarande är rädd för honom och dels för att jag bara vill glömma allt som har med "oss" att göra.
Allt har varit supersegt eftersom jag egentligen inte har några tider att hålla. Men nu ska det bli ändring. Skolan har börjat, även om det är de mest trista kurserna någonsin. Och resten börjar också rulla på. Nu behöver jag bara lite pengar till busskort och Friskis&Svettis kort så är jag nöjd och glad.
Det är för övrigt hopplöst tråkigt att fylla i blanketter så att man kan få pengar. Jag slår vad om att de vill veta hur många gånger jag hade tänkt att nysa per år! Gah!
Note to self: De obehagliga med papper försvinner inte bara för att du ignorerar dem, det kan till och med bli värre.
Det var en väldigt rolig helg men sovit alldeles för lite. Sunkar framför filmer idag. Använder måndagen som söndag och sparkar igång allt imorron. Pluggandet när det gäller fritidsintressen går jättebra, skolan är betydligt mer trög. Var på fest i lördags och hade väldigt trevligt. Sov en timma till söndagen och gick upp kl 5.30 för att börja jobba. Och eftersom det var konvent så sov vi på golvet i en dubbelsovsäck. Men det var kul i alla fall.
På vägen hem träffade jag en före detta klasskamrat som berättade att han skulle flytta till Thailand och att allt var mycket bätre där. Jag drabbades självklart åter igen av den stora frågan, "Vad fan gör jag här? Det är mörkt tre fjärdedelar av året och till skillnad från alla andra så tycker jag inte naturen är så specielt vacker. Eller snarare jag har sett betydligt bättre". Men jag kom fram till att det ända som egentligen håller mig här är lajv. Vännerna är helt underbara men lets face it, vänner som är riktigt bra stannar kvar som vänner och nya bekanta träffar man överallt. Den ända familjen jag har i Sverige är min morsa som bor fem timmar bort och skulle vara hyffsat lättövertalad till att komma på ersor eller någon gång flytta om det är så att jag hittar paradiet. Jag vill verkligen ut och resa och hitta vart jag hör hemma någonstans. Känner mig inte hemma här i Sverige eller i Tyskland. Men är för fattig för att resa. En vacker dag. Ett mål i taget. Och tusen lajv till om jag får bestämma!
Så var det dags, mitt första konvent. Hoppas att allt går bra och att ajg står ut med att vara där hela helgen. Ska smita på lördag och gå på fest istället. Borde egentligen råplugga hela helgen. Kommer att pyssla väldigt mycket med sverok och resten av tiden jobba för konventet. Kommer nog gå bra. Kommer att ha trevligt sällskap i alla fall. Nu ska här packas och städas! Saknar redan råttorna och hoppas innerligt på att jag slipper sova där två nätter. Note to self: Bara för att det står att det ska vara annanas i salladen så betyder inte det att det verkligen finns annanas i, det kan lika gärna bli ost. Varm sallad som transporterats i pizzaväskan är inte gott framförallt inte när de inte beställda osten har smält.
Jag går inte särskilt ofta till mitt lokala bibliotek, till och med nästan aldrig. Läser sällan böker som skulle kunna finnas där och har i övrigt inte mycket behov av dem. Går överhuvetaget sällan på bibliotek men när jag väl behöver dem så förväntar jag mig att de är där, har öppet och finns tillgängliga framförallt på en torsdag mitt på dagen men ack sånt kan man inte förvänta sig! Kom precis hem ifrån bibblan, som ligger drygt 400 m bort, och de har stängt idag. Förröstningsstället har alltså också stängt eftersom det finns inne på bibblan. Jag hade för ovanlighetens skull tre ärenden där idag och biblioteket i "grannbyn" har också stängt. Suck.Vad är oddsen? Och är det verkligen ok att stänga en vallokal sådär?
Spenderades med glad min på väg hem ifrån tåget med Coheed and Cambria som sång i hörlurarna. Lycklig och fnittrig efter en bra kväll. Dagen var inte lika rolig men när lyckorusen väl kommer så är det värt att vara utan medicin bara för att att uppleva dem.
Efter mötet så gick vi, jag och pojkvännen, för att köpa lite mat som vi åt på centralen. Mitt i så hade de smällt upp ett jätteligt socialdemokratiskt stond som med sin röda fyrkantiga mattbeklädda låda var ett utmärkt oicknikställe, tyckte vi. Vakten var inte lika överlycklig men jag började gräla och säga att om socarna har så mycket pengar att de som ända parti kan smälla upp ett såhär stor valkampanjs ställe mitt i centralhallen då får de fan bjuda på sittplatser också! Efter att vi mumst färdigt på maten började vi mumsa på varandra istället men det tyckte inte den propra vakten om alls. Och när jag började gräla igen så drogs jag undan av mitt sällskap som inte alls hade någon lust att hamna i något gräl. Men vafan! Det var inte som om mina händer var innanför hans kläder och det står väl ingenstans att man inte får hångla på offentlig plats? Eller? vill socarna att vi inte ska hångla där? Men nej det hade med honom personligen att göra, för att han inte hade någon lust att ha oss där medans han jobbade. Fräckt! Jag var så nära att ställa mig vid mattkanten och hångla där istället. Fan! Vi behöver väl mer kärlek, eller hur var det? Han är säkert bara sur för att han inte fått något på länge. isobelll som kan bli riktigt vidrig när hon är arg.
Deras politik i grunden har jag inte så mycket emot. Uppvuxen i ett närmst socialdemokratiskt hem men det händer ju ingenting med sverige. Göran Person är inte direkt representativ för arbetarklassen där han sitter på sitt gods, nej inte ens en villa utan ett helt jävla gods! Och sen har de tagit massvis med blåa beslut. Det är helt enkelt en lila röra i mitten och de blåa blocket är numera arbetarpartiet. Men blått, i alla fall moderaterna, säger att miljön inte kommer först. Alltså blir det inget blått för mig heller. Jag står på naturens sida, även om miljöpartiet inte har rätt i alla deras frågor så är de de ända som tar upp de riktigt visentliga frågorna enligt mig.
Skuttar av glädje. Jag får vara med och leka på lajvet. Nu gäller det att ta ett riktigt svårt beslut. Det här kan ta mig igenom hösten och då har jag något att göra som verkligen är att sätta tänderna i. Driker te, nyponte med en liten tesked honing i eftersom det är det ända teet som jag står ut med och alls tycker om, och tänker på en annars hyffsat dyser höst. Mellankolin överfaller mig titt som tätt och jag saknar min legionärs roll Minnas goda självförtroende.
isobelll goes personal: Egentligen borde jag avsluta allt med mitt ex nu. Tvinga honom att ta alla sina saker ifrån min vind och själv inleda skilsmässan. Vet inte varför jag tvekar när jag ändå aldrig kommer ta tillbaka honom efter vad han har gjort men det känns ändå jobbigt att han tar upp skiljsmässofrågan och inte jag. Det var ändå jag som gjorde slut efter mycket om och männ. Mitt löfte till honom på våran bröllopsdag var inte att älska honom för evigt utan att vilja älska honom. Men det gör jag inte. Nej, jag vägrar. Jag vill bara glömma och gå vidare. Men ändå känns det som det störrsta sveket. Han är inte det stora som gör så ont, nej det är att äktenskapet är över.
Det tog slut redan första gången han gjorde så och två månader senare hade jag fått nog. I slutet av mars sparkade jag ut honom. Sen dess bor jag ensam här. Sorgen består mest i de krossade framtidsdrömmarna. Jag trodde ändå att vi kunde lösa allt som kom i vår väg, att våran kärlek skulle klara allt, att vårat äktenskap skulle genomstå alla prövningar. Till och med otrohet skulle jag klarat av, vi hade lovat varandra att gå i parterapi om det skulle behövs men det spelar ingen roll nu. Han förstörde oss. Och nej, han slog aldrig men han var nära. Vi tre tillfällen blev han våldsam och höll i mig hårt. Efteråt sa han att han velat slå. Skulle han ha gjort det om jag stannat kvar hos honom? Det började någon gång i januari. Jag sov på soffan efteråt, vi turades om. Han sov hos sina föräldrar och jag försökte undvika att vara hemma så mycket som möjligt. Rädd hela tiden. Men när räddslan väl hade lagt sig efter två månader så såg jag på honom med nya ögon. Jag är och var inte längre kär. Vårat äktenskap höll inte. Ska det hålla sånt? Har jag gett upp för tidigt? Jag har ju brutit mitt löfte.
Så det här har jag gnällt och tänkt på under de senaste månaderna och försökt att skriva runt på bloggen utan att säga vad det är men nu känns det som det är dags att säga vad allt handlar om. Jag vill inte försätta någon i klämm för mina utlägg här på bloggen och väljer därför att inte skriva några namn, inte ens på mig själv. Ni som vet vem jag är har i alla fall fått reda på vad det är som hänt och i övrigt förblir mitt ex okänt. Det är inte min mening att hänga ut honom. Jag önskar så att han skulle söka hjälp och berätta för de nära honom vad som egentligen har hänt, men det lär väl aldrig inträffa. Det värsta är nog att jag ibland fortarande saknar honom. En dag vill jag kunna förlåta allt och åtmindstånde vara vänner, för det löftet vill jag ialla fall försökta hålla. Och visst hade vi andr aproblem precis som vilket annat par som helst men jag tror verkligen att vi hade kunnat klara av allt det andra.
Utan stödet av mina vänner, min morsa och bästisen (numera nyblivne pojkvännen, vilket också är en något komplicerad historia som jag tar en annan gång) hade jag nog aldrig klarat det här.
Jag som något biffig Legionär Minna. Hjälmen fick jag låna under lajvet men resten utan rutningen är alldeles min egen. Under ringbryngan har jag givligtvis en vadering på mig och mitt midjemott blir väl minst 20 cm mer än vanligt med allt på. Behöver jag nämna att det var väldigt varmt och flosigt att exersera i det här? Men vi hade väldigt roligt!
Varmt var det i vilket fall som helst. Och tungt, rustningen väger över 10 kg. Inga direkt charmerande bilder direkt men så trött och seg ser man ut efter ett par dagar i fält, tro mig. Min rygg är inte helt överlycklig den heller.
Grymt skönt lajv. I en klassisk medeltida miljö på ett område som hade snygga hus och låg bekvämt nära staden men den här tystnaden man får efter att ha vandrat en halvtimme rakt in i skogen med all packning som det är på andra lajv uteblev. Och på något skumt sett så var det den jag verkligen saknade.
Jag spelade Legionär Minna, omflyttad från den fjärde legionen till den andra legionen. Något som hon inte var helt nöjd med. Hon hade gott självförtroende och såg alltid till att utföra sina order på bästa sätt men det roligaste var när hon själv började ge order då hennes korpral råkade lämna luckor. Ett intressant maktspel började som slutade med att hon baktalade och rövslickade på bästa sätt ända tills hon fick en befodran. Till vicekorpral med löfte om stigning i graderna när hon kom hem till Klippeport. Det var också en utmaning att spela lesbisk. Eftersom vi alla vet, eller det brukar funka så iaf, så är tjejer mycket svårare att få omkull än männ om man är tjej. Alltså var det intressant att bara stöta på tjejer och försöka få dem i sänghalmen. Även i övrigt hade jag väldigt roligt spel. Bra gemenskap och roligt intrigspel inom min grupp också, vansinigt roliga hyss och mycket skitsnack.
Direkt efter lajvet så skyndade jag mig att packa ihop och åkte till styrelsemötet. Hann inte ens rusta av! Men lyckades hålla mig vaken igenom alla beslut och satte mig i ett varmt bad när jag kom hem. Och där kom självklart postlajvkänslorna. Nej, är det redan slut? Nej, måste jag återvända till att vara jag nu? Och ett mycket besvärligt mail gjorde inte saken bättre. Efter en god natts sömn på 12 timmar är allt lite bättre och det vanliga livet återvänder.
Sitter fortfarande och är totalt omotiverad till att arbeta. Har sjukt mycket att göra. Men orkar bara inte sätta igång. Mycket mer sugen på andra lajv än på medeltidslajv. Som tur var så är det inte så mycket att sy. Ska göra om en tabard och om jag orkar sy in en sovsäck i lite annat matreal. Fick hem min ringbrynga igår och det kommer bli en tung helg. Hade helt glömt bort hur mycket den väger. Nåja, nu är det bara att sätta igång eller hur var det.
Gnäll, gny! Håller alla tummar möjligt, skulle ge min högra hand för att få vara med på ett übercoolt lajv, prosopopeia.
Klarade mig inte ensam, klarar inte av att inte ha något att krama på. Alltid med händerna i första bästa pälsliknande yta med fingrarna. Ok, jag har gett mig. Efter medeltidsveckan åkte jag och köpte mig två små kamrater som ska få mig genom vintern. Även om jag har funderat och velat ha en iller längre så har jag varken råd eller tid. Inte heller vill jag vara bunden vid en katt i mer än tio år för jag vet att jag aldrig skulle kunna lämna bort den. Det fick bli två små underbara råttor igen. Har haft mycket glädje med råttor tidigare och saknar fortfarande de som gått bort. Bilden på min blogg föreställer Keneda, min första råtta, som jag ritade av och har numera intattuerad i min svank.
Favorit i repris är att de får mytologiska japanska namn. Yomi efter Tsuki-Yomi och Nanowo efter Susanowo. Det var inte helt enkelt att få de små yra bollarna att fastna på kort. (Födda vecka 23)
Från världen. Hösten är här. Alldeles för nära. Vill inte. Gömmer mig här inne och hoppas på att det går bort. Låser in mig. Försöker glömma allt jag egentligen måste göra. Rutinerna har inte kommit igång och därför blir allt liggande. I helgen är det lajv. Jag borde gjort så vansinigt mycket den här veckan. Orka.
Kom hem ifrån småland igår där jag som vanligt hälsat på morsan. Haft mysigt och hon har klippt håret på mig. Jättenöjd! Kortare än axellångt och en liten snelugg + färgat rött. Har nog aldrig varit så här glad i mitt hår.
Så blev jag utbjuden på date igår. Bio (Huset vid sjön, förtidspremiär. Vi hade fått biljetter av min syster, tack!) + middag på en mysig china resturang. Ser rosa sopbubblor överallt. Fick en urmysig parfym och en otroligt romantisk kväll. Och ja, jag och bästisen är väl typ tillsammans sen ett par veckor. Det har ju gått fram och tillbaka under större delen av sommaren. Kanske dags att berätta lite mer vad det var som hände med exet men det tar jag någon annan gång.
Medeltidsveckan var helt underbar! Har mullbär i botaniska, festat hela nätterna, gått nattvakt (för att se till att andra inte blir så fulla som vi blev), myst runt på marknaden, bott på norderstrands en sista gång innan de stänger, gått, gått och gått. Hade extremt ont i fötterna. Medeltidsskor har inga bekväma sulor.
Så, nu sitter jag i full packstress och är på väg till medeltidsveckan. Ska bli så roligt! Spriten är nedpackad, alla kläder, lite färdkost, sysaker så att ajg har något att göra på tåget till nynäshamn. Inatt bär det av!
Så var det dags igen, var hos läkaren imorse mne det visade sig att jag kommit helt fel. Han kunde inte alls hjälpa mig utan sa bara att jag skulle vända mig till akuten. Hade inte så mycket val utan spenderade resten av dagen med att sitta på akuten och pynta i mer och mer pengar i parkeringsautomaten. De tar fan tio spänn per timma, automaten vägrar ta något annat än Visa (som jag inte har eftersom jag är fattig) och sen är hela sjukhuset allmänt grinigt inställda till att växla till mynt. Villket genidrag!
Så sex timmar senare har jag en remiss, lite mediciner och mår inte ett dugg bättre än när jag gick dit. Och varför ska de promt göra alla undersökningar igen? Varför inte ta del av journalen som finns i västervik? När jag frågade om det så tittade läkaren bara på mig och undrade om jag var rädd för nålar. Och nej, jag har alldeles för många piercingar för att vara rädd för sprutor.
Jag vill verkligen aldrig behöva bryta något och tvingas åka in akut till Danderyds sjukhus, inte nog med att det kostar 260kr, om du har det kontant på dig annars blir det femton spänn till, utan om du nu mor förmodan skulle behöva röntgas så kostar det 100kr extra! Det är riktigt fullt. Det är ju knappast som man har något val?
Och sen den här fasinationen av prov som finns överallt. Om du går in hos din lokala läkare och säger vad fan som helst så kommer de vilja ha blod och urin prov, du kan ha ont i fingret, blåtira eller brutit ett ben. Samma resultat. Och precis som vanligt så kommer läkaren att säga "Men proverna visade att du var helt frisk" och i ditt stilla huvud tänker du "mitt ben är fortfarande brutet även om mitt blod inte har fattat det" alternativt " hur fan ska mitt piss veta att jag har en blåtira?"
Note to self: Bara för att vårdguiden tycker att du ska gå till en läkare betyder det inte nödvändigtvis att han överhuvetaget kan/vill eller ska hjälpa dig. Även om han kallas specialist.
Eftertänksamheten blir inte bättre när natten kryper upp och allting tystnar. Saknaden över en förlorad framtid finns fortfarande kvar, hur hårt jag än försöker tvätta bort den. Hösten, den fruktade, är bara lite mindre än två veckor bort. Jag vet att jag måste vara stark och stå på egna ben nu. Trivs ganska bra med att vara ensam igen. Behöver nog det. Har inget problem med att bo själv, det gick fort att vänja sig igen. Att komma över ett förhållande är inte roligt och jag vet inte om jag är klar. Det jobbigast av allt är att bryta löften. Inte bara ändra framtiden utan kasta den. Ett stort tomt svart hål. Ovisshet. Ensam. Stark? Att orka och våga gå vidare är den störrsta utmaningen. Att våga känna tillit igen.
Note to self: Melankoli tar längre tid än man tror.
När man är hemma och det är relativt tyst en hel dag drabbas vi alla av tankar, det händer även då vi inte vill eller orkar bry oss. Idag är en sån dag.
Dagens irriterande saker: - Att trots att jag visste att accetonet inte skulle räcka så försökte jag ta brot nagellacket och det tog slut - Att det tog sju telefonköer tills jag kom fram till rätt plats - Att inte orka vara social trots att man bryr som om sina vänner - Att inte hinna klart trots att man inte gör något speciellt egentligen
Dagens bra saker: - Jag mår tillräkligt bra för att kunna gå och handla - Jag fick tid hos special läkare imorron bitti - Sms-krig - L Word maraton
Tror det verkligen är dags för mig att skaffa husdjur igen, känner mig lite småfånig som kliar alla jag kan komma åt i hårbotten eller klappar en pälsad kudde. Det blir nog råttor igen. Trots allt. Jag har inte tid för något som kräver mer, även om jag vill ha något som inte ska vara i bur alls. Men råttorna är visseligen mest med mig ändå. Och de kan vara ensamma en helg utan större problem. Känner mig fortfarande osäker. Keneda och Taji är fortfarande ömma punkter.
När jag hittade min hemliga chocklad förråd igen. Tänk vad lycklig man blir av lite glömska och snillrik kurragömma! I mina naiva stunder så tror jag att världsproblemen skulle lösas om alla fick lite chocklad. Ialla fall om det är vit chocklad för då är man nog för tjock för att kriga mer.
Fortfarande sjuk men orkar inte gnälla mer. Ska sy färdigt en ny struthätta idag och lite annat som behöver fixas till medeltidsveckan. Som tur var har jag sällskap av andra sesången till L Word. Väldigt mycket intriger och söta tjejer, vad mer kan man begära? Som bekant sen tidigare så är jag alltid på jakt efter inspiration till bra intriger för lajv och rollspel.
För att bli frisk finns egentligen bara en ända sak jag kan göra, som kommer vara tio gånger bättre än alla d mediciner som ialla fall knappt hjälper, äta nyttigt. Jag tog en paus från min nyttiga diet nu över sommaren villket resulterade i sjukhusvistelse. Ok, jag ger mig. Om det betyder att jag inte får äta pizza eller kakor så är det värt det. Funderar på om jag dessutom är laktosintollerant. Har bara ignorerat att jag måste till läkaren de senaste dagarna, orkar inte ta itu med vårdcentralen här. De tittar på en om man har turen att komma dit och säger, gå hem och ta en alvedon. Till allt! Gnällig igen, måste hitta chockladen igen! (Och ja, den är 70% så det är inte så onyttigt...) Undra var jag la den?
Äntligen hemma. Kom hem sent igår kväll ifrån småland. Det var mysigt men inte alls som jag väntat mig. Tillbringade lördagsnatten och söndagen på sjukhuset i västervik. 21 timmar och 4 nålstick senare, ( en dropp, två blodprov och en spruta), tjatade jag till mig en utskrivning. Satt bara av tid nu. Mår visseligen fortfarande inte bra men kunde köra hem igår och har sovit massvis idag.
Läkare precis som poliser har på sig uniformer. Det ger med dig en viss känsla av auktoritet och trygghet. De vet helt enkelt vad de pysslar med, tror man. Brandmänn ska automagiskt kunna släcka en eld, poliser ska ta fast brottlingen och läkare ska bara genom att peta på en få det att sluta göra ont. Så fungerar det i min naiva värld men tydligen inte i verkligheten. Polisen tar sällan fast någon eftersom de sällan hinner fram på plats, brandmännen i mitt liv har gjort bra ifrån sig men läkarna lämnar desto mer att önska.
Jag blev, som alltid, mot min vilja övertalad att åka in till sjukhuset och argumentet var som alltid för mig själv att då slipper jag ialla fall ha ont mer. Men nej, så är inte fallet. Akutsyrrorna och läkaren därnere var väldigt snälla och lät till och med bästisen sova i väntrummet då sjuksystern på min avdelning inte ville att han skulle vara i korridoren ens. De hade även ordinerat morfin för mig på natten men nattpersonalen på avdelningen var så virrig att de glömde av det totalt. Vilken tur att jag är så lättlurad och trodde helt och fast på att den droppen de gav mig innehöll smärstillande. På dagen var jag tvungen att tjata mig till en tid med läkaren och även smärtstillande. Den första läkaren var en äldre gubbe som helt missade att lyssna på mig eller vara trevlig alls, det behövs ju inte. Och varför ska man inte klämma lite extra hårt på fel ställe så att det kan göra lite mer ont? Den andra läkaren som jag fick senare på dagen var ialla all mycket bättre. En annan intressant observation är att sjukhuspersonalen inte alls verkar prata med varandra. Alla frågar ut en om allt och de har inte tid att skriva ned något eller säga till varandra vad det är för fel på patienten, de förväntas man komma ihåg själv. Men det är kanske inte så konstigt för när de väl skriver något så är det ingen annan än de själva som kan tyda det då är patienten ialla fall tvungen att komma ihåg vad läkaren sa. Mitt förtroende för sjukhus som fenomen har alltså sjunkit regält.
De måste hur som helst trott att jag var långt mycket sjukare än vad jag var. Sov nämligen väldigt mycket. Precis som jag gör när jag har tråkigt eller när jag försöker läsa något, jag är glad om jag lyckas läsa titeln ibland. Tillvaron förgylldes av min bästis, mamma som kom på besök och ett Nemi seriealbum. Håller också på att läsa om Niel Gaimans Stardust. En av mina absoluta favoritböcker, då kan jag faktiskt hålla mig vaken i ett par sidor.
Nu när vi är nere i småland här så tänkte vi att vi kunde gå och äta lite på en pizzeria som alltid varit bra förut men det här gången var servicen skrämmande dålig. Det är väldigt sällan jag äter pizza till och börja med. Först o främst ville de att jag skulle betala 7kr för att jag skulle käka på plats, jag rynkade näsan men pejade snällt. När pizzan väl kom så sa kyparen att bagarn hade glömt att ta bort champijonerna och undrade om det i alla fall var ok. Jaja, gnällde lite men orkade inte bry mig. Men när jag börjar äta inser jag att bananerna jag hade beställt istället för svampen inte hade varit inne i ugnen alls! Jag blir skitförbannad, kyparen har alltså ljugit för mig och försöker blåsa mig på den redan oförskämt dyra pizzan. Jag går fram och påtalar vänligt att det inte stämde och att han ljög för mig. De fixar en ny åt mig och jag sa specifikt att utan sås den här gången.
Det tar evigheter och när alla andra ätit klart så går vi dit igen för att kolla vad det blev av min mat, då har den stått på ugnen och väntat länge. Förbannad. Men jag krävde att få tillbaka pengarna som jag betalat för att äta där, alltså 7kr. Självklart hade de inte fått beställningen rätt den här gången heller och jag ville bara därifrån. Efter det kastade de nästan ut oss. Så vansinigt arg! Kan alltså verkligen inte rekomendera Målilla Hotell. Och mycket förvånande så var den inte god när jag väl försökte äta den då vi kom hem.
Då var det dags för ett par mysiga dagar nere i småland igen. Hälsa på morsan och softa. Har knappt fått något gjort igår. Nere i en svacka igen. Orolig inför hösten. Allt känns så osäkert. Ingenting är som jag är van vid, allt har förändrats. Till det bättre visseligen men ändå så att jag blir rädd. Svälja, le och lägga locket på. Det är det ända som fungerar. Kanske är det värmen som gör att jag inte orkar mer. Spela.
Min firefox har grälat med mig de sista dagarna så jag sitter tro det eller ej och skriver i mitt gamla internet explorer. Det var verkligen väldigt länge sen och bloggens layout blir inte alls lika snygg här. Måste verkligen laga mitt firefox, det här var inte kul alls.
Och irritationen växer. Jag la till och ändra lite i faktarutorna till höger men det ville inte explorer veta av. Krash. Så upp med firefox, jobba snabbt innan den krashar och få det att fungera.
Min far är ett kapitel för sig själv helt klart, inte för mycket sagt och inget osagt. Ändå så blir jag så vaninigt glad när han ringer, vilket är väldigt sällan. Min hemtelefon ska ju stängas av i slutet av månaden eftersom jag tyckte att den var onödig när jag har både skype och comviq kompis. Ringer i alla fall ingen här hemma och jag ringer knappast till hemtelefonnrummer längre. Då hade jag ju helt glömt bort att min pappa faktiskt ringer dit ett par gånger om året. Nåja, det löste sig ialla fall. Han hade läst om riddaren som blev dödad av blixten och blev genast rädd för att det skulle vara jag. Haha, men det skulle kanske till och med varit det. Jag skulle ju inte tacka nej till att lära mig sånt, pysslar väldigt många olika medeltidsrelaterade intressen. Men nej, jag har ingen häst och jag lever. Han lyckas alltid ringa och väcka mig också men det vågar jag naturligtvis inte tala om.
Imorron ska jag och några till åka till småland och hälsa på min morsa i ett par dagar. Pyssla omkring där och förhoppningsvis hinna bli brun och glad.
Fest hela förra helgen + lajv. Tagit ett par dagars välbehövlig vila ifrån världen nu och ska ut och segal. Men det är lite läskigt, har inte varit ute på riktigt nånsin. Min ända erfarenhet är kollo när jag var nio-tio och det var med jollar, eller vad de heter. Men då gick det undan! Hoppas jag inte blir sjösjuk bara. Känns absurt att ta med sig badkläder samtidigt som vintertröjor.
Det var VÄLDIGT kallt i vattnet ikväll. Väldigt jättekallt till och med, jag frös redan på land och väl i så sprang vi upp på stranden nästan lika fort som vi kom i men mysigt var det ändå. Imorron blir det lajv igen, ett litet minilajv men ändå. Kul ska det bli med anslutande fest. Längtar. Nu ska jag återvända till mitt sällskap, min baileys och min tofumoccaglass. Behöver jag säga att det varit ännu en lyckad dag?
De som har åkt bil med mig vet att jag för det första inte kan höger och vänster, för det andra så åker jag ofta fel men blir inte så sur för det, för det tredje så hittar jag inte alls i stockholm. Jag har åkt på alla vägar många gånger men måste ändå nästan alltid ta till en karta eller någon som pekar med hela handen för att hitta. Jag minns vägarna men kan inte för mitt liv pussla ihop de olika bitarna i mitt huvud. Men igår så var en av de få gångerna som det lyckades. Jag satt själv i bilen och utan att titta på kartan så hittade jag till kansliet, helt otroligt men sant. Jag trodde att jag hade åkt fel flera gånger men behövde inte snurra en ända gång. Det levde jag på hela kvällen.
Sen handlade jag äntligen de stolsramar som behövdes till stockholms kansli, alla fanns dock inte på det ena varuhuset så jag hämtade förstärkning och mer pengar och vi åkte till nästa varuhus. Mycket nya möbler och köksgerod blev det. Och ännu mer glada och "pillvilliga" människor fanns på kansliet när vi kom tillbaka. Vilken tur att jag tröttnade på att vänta och tog saken i egna händer.
Note to self: Det lönar sig att ta tag i saker och ting själv. "Jag kan sjäv" och "det blir bara gjort om jag gör det" är utryck som ofta behöver ett bra exempel, kom ihåg det här då!
Kvällen avslutades med ett glas baileys med tända ljus och en lugn ensam stund i den städade lägenheten. Mysigt och jag lyckades till och med läsa säkert 7 sidor i min bok. (Jag somnar överallt och väldigt lätt, det gör att jag ofta bara hinner läsa författarens, titelmusiken på bio eller första delarna av samtalet när jag själv sitter i baksätet av bilen innan jag somnar.)
Jobbar och pysslar. I helgen blir det minilajv och en lite välbehövligt festande. Satts under en ganska jobbig press, måste bestämma mig för allt eller inget vill däremot fortsätta som jag har gjort hittils. Försöker i möjligaste mån att njuta av värmen, sommaren och snor lite ledig tid här och var.
Har målat en del de sista dagarna och resultatet blev sådär. Inte jättenöjd men det funkar. Nu blir det ut i solen och njuta mer!
Sommardopp och allt är väldigt varmt. Idag är det regnit men jag bara sitter och njuter. Har nattbadat de två sista nätterna, väldigt skönt och roligt i goda sällskap. Försöker att inte klaga på värmen eftersom jag har gnällt på att det ska bli varmt hur länge som helst. Bara njuter istället och badar så ofta som jag kan.
Trotts min dåliga ekonomi så tilllät jag mig köpa en ny badrumshylla för 9kr, toppen tänkte jag och skyndade hem för att montera den. Men väl hemma så upptäcker jag att den man ska montera hela alltet på är inte med! Kundtjänsten säger att stången kostar 269:- Skäms på er Ikea! Jag känner mig grundlurad och får hitta på något eget istället. Hmm, finns det ingen blligare stång? Visste väl att det var för bra för att vara sant.
Alltså, som ni säkert vet vid det här laget så var Kastaria alltså ett lajv. Det är som att berätta en levande historia tillsamans, interaktiv teater eller levande rollspel även kallat. Min roll var på detta lajv Biskop Ines Dieudonnée, Dekan (Chef) för Guds Öga (Administrationen) och Livets Nyckel anhängare. Jag själv är inte alls kristen men just därför är det roligt att spela någon som tror så fast och hårt på gud (den här påhittade religionen liknar väldigt mycket Kristendommen). (Bilden är på mig som Ines men inte så jättebra, förhoppningsvis hittar jag bättre bilder senare).
Ines trodde väldigt mycket på Gud och hade i sitt förra arbete varit högt uppsatt inom inkvisitonen, närmare bestämt var hon deras förhörsledare (läs: torterare) och med stor passion så drev hon kättarna till döden. Men pga av det så förflyttades hon till pappers arbete och tvingades offra enkla rena själar för att gynna kyrkans anseende. Hon trodde dessutom på arvssynd och hade tvingats lämna sin vapenbroder i strid utan att kunna säga till honom att hon bara skulle bli förflyttad. Hon hade visseligen avlagt ett kyskhetslöfte som hon planerade på att hålla men hennes kärlek till Leonard kunde hon inte styra. Så lajvet bröjade med en bitter Ines, kall, hård och med en stor ångestklump i magen. Det hade varit två år sedan hon senast log på riktigt, mitt i kriget mot Nedan där hon bekämpade Kätteriet. Nu hade vi kommit till byn Glimminge med hela påveföljet och det var mycket att göra. Men så stod han där, Marsaklen Leonard. Ines gnuggade sina ögon, inte kunde det vara den vackraste mannen i hela Gregorien? Han som var så sliten och dann? Men visst var det han!
Leonard frågade om jag, Ines, hade en syster som hätte Ines men nej, det var ju jag! Senare den dagen biktade jag mina känslor för Leo till Kardinal Lucille och boten var att jag inte fick komma närmre än tio fot ifrån honom och inte prata med honom ensam. (En väldigt rolig bot att spela på då den skapade stor förvirring först). Jag ledde dessutom en rättegång och i kyrkans bästa intresse så hade jag självklart en dom redan innan den ens satte igång, det gällde bara att hitta hålet som skulle göra dem skyldiga i villket fall som helst som inte var speciellt svårt. Mer arbete och mycket omkringspringade. Jag som chefen för Guds öga hade hand om alla personalfrågor som verkade underliga. Det vill säga kätteri inom eget led, alla i kyrkan hade en personfil hos mig som jag hade i arkivet. Stora mängder pappersarbete och väldigt strängt system som fick folk att bli vansiniga. Vi körde verkligen på byråkrati med citat som "Det är under utredning", "Det finns inga problem", "Återgärder har vidtagits" och "Våra arkiv är otillräckliga på den punkten".
Jag skulle bland annat utreda om påven var en riktigt eller falsk påve, mordet på en medarbetare inom kyrkan och i fall Elisabet Duvenhök var St Erika återfödd. Elisabet visade sig vara ett helgon och eftersom hon accepterade påven så var det problemet ur världen. Mitt första möte med helgonet var helt otroligt, jag bad om ursäkt för att jag hade bidragit till hennes barns död (vilket var ett annat helgon) och att jag inte hade trott på henne tidigare. Hon beordrade oss att finna glädje och kärlek. En väldigt svår uppgift för min karaktär då det var så långt ifrån allt hon var van att känna. Många timmar fundering senare så bad jag om att få bryta min botgörning så att jag kunde känna glädje och kärlek i närheten av Leonard. Ett tag senare befann jag mig i hans närhet och jag började känna mig gladare igen även om det var en underlig känsla. (Jag skriver omväxlande jag och Ines, förvirrande men det var ju jag som spelade Ines och hon finns kvar här i mitt huvud lite grann i alla fall.) Senare under dagen fick jag några minuter med honom ensam och vi disskuterade över just glädje och kärlek. Ines var mycket konfunderad över saken och tyckte att vi kunde väl vara glada en kvart ur varje timme? (Nej, hon kan inte hantera känslor!). Senare den kvällen så hade vi mässa för St Erika, jag gav även en jättehäfftig bikt. (Bikade tror jag tre gånger under lajvet och tog emot bikt lika många gånger.) Denna bikten var i kyrkan med en präst som inte kunde sluta gråta frö de synder han hade begott. Jag talade med hög stämma så de utanför kunde höra och det ekade i kyrkan, maffigt och skjyst scen.
Jag och Leonard hamnade brevid varandra på mässan för St Erika, under en bön började vi hålla händer och sedan fortsatte vi att mässa denna bön under hela kvällen och natten. Det var nämligen så att om vi bad denna bön så skulle St Erika få styrka vilket hon behövde i en riktigt snyggt spelad magiker fight. (Låter säkert fånigt men fasiken vad effektfullt det var). Hur som helst så blir vi hänförda över helgonet och mässan efteråt så håller vi fortfarande händer samtidigt som vi ber bönen om och om igen. Efter det är vi helt hjärntvättade och helgonet ber oss at sprida kärlek och hennes bön över hela byn, så jag och Leonard gör just det. När vi predikat ett tag så säger han att han tänker lämna sitt svärd och vill att jag ska följa med honom tillbaka dit där vi krigat men denna gång utan vapen för att preika kärlek. Ines blir överlycklig men konfundersam, inte kan hon lämna sitt jobb? Men självklart säger hon, (Ines, jag) ja! Så framför hennes helighet påven och våra chefer lämnar vi över mina anteckningar och penna samt nycklar till arkivet och han lämnar över sin marsalkstav och svärd. Det blev en snygg scen och vi går ut för att söka upp Nedanerna som vi för två år sen slaktat i kriget för att be om förlåtelse och predika kärlek. Vi får först audiens närsta morgon men det var riktigt kul att spela. Den natten kan jag först inte sova utan sätter mig i en skogsglänta i soluppgånen för att läsa bibeln (det är en mycket mindre och påhittad variant). Efter många böner kan jag till slut sova och drömmer inlajv drömmar om att Leonard ropar till mig att jag skall komma och stå vid hans sida (alltid hans vänstra så som jag gjort i 14 år). Vid 7 tillfälen vaknar jag och börjar klä på mig för att drömmen känns så äkta, så på morgonen är jag halft påklädd och gör mig snabbt i ordning för att vara med min älskade vapenbroder. En hel del roligt spel till är på morgonen och lajvet slutar sedan tyvärr lite i ett antiklimax men som tur var hade jag just biktat någon i en skön scen så jag var inte så ledsen ändå. Men fasiken vad bra det vart! Jag ville ha mer på en gång! Jag vill ha mer nu! Att känna sig så lycklig och tillfreds, att vara frälst!
När vi berättar att vi blivit frälsta för en av de andra marsalkarna så blir hon arg och tror inte på oss. Scenen då hon helt plötsligt börjar nklaga mig för att jag har omvänt Leonard eftersom hon vet vad jag tycker om honom var skönast. Hon kommer fram och drar sitt svärd som hon sedan håller mot min hals. Jag blir naturligtvis rädd och backar bakåt. Hon kastar anklagelser i mitt ansikte om att det var jag som fick honom att bli galen medans Leo talar till mig med lugnade röst att jag inte har något att vara rädd för, så jag ställer mig på knä och ser henne i ögonen medans jag säger att det inte var mitt fel och att Leo inte vet något om min kärlek till honom (här vet jag själv att Leo sitter brevid mig och hör allt jag säger men jag låter ändå mig själv som Ines göra denna underbara tabbe). "Nu vet han det!" Säger den andra marsalken innan hon stoppar undan sitt svärd igen och går iväg. "Jag har funnit nyckeln och är beredd att dö" mummlar jag och vänder mig emot en glad Leo.
Så nu vet ni lite av vad som hände, allt är helt improviserat och inte tränat innan. Målet med ett lajv för mig är inte att spela en roll utan att bli en roll. Jag brukar plocka ned min egen personlighet i en liten "ask" som jag kan ta fram efter lajvet. Vilket även medför en förvirring den närmsta veckan efter lajvet men upplevelserna blir tio gånger starkare. Man får känna, göra och agera som man aldrig brukar göra till vardags och det gör att i alla fall jag har mycket lättare att sätta mig in i andras situationer. Men det är lite jobbigt när det tar ett tag innan alla kugghjul börjar snurra precis som de ska igen. Tex så var jag på centralen häromdagen då någon kommer fram till mig och undrar ifall jag vill vara med i en grupp för unga studerande som läser bibeln och det tar mig faktiskt ett par sekunder innan jag inser att jag, "isobelll", inte alls är intresserad av bibeln till skillnad ifrån Ines.
Addictions: Travel + Hitch hiking, tea, art, dance, larp, play, cartwheels, my cell phone, music, the road, computers n' internet
Politics: Green-Veggie-Queer-Anarchist-Socialist
Loves: Animals&Nature, dark chocolate, warm hands, Urban Exploration, hitch-hiking, demonstarting, creating stuff/art, dancing, runnin' through the grass bare feet, adventures
Hates: to freeze, winter, autumn, losing control, my conscience, Falling in Love
Scared of: insects, the dark, Pennywise the Clown, Losing control, deep water, meat, freedom of will and not having freedom of will, the entrapment of a "relationship" (I'm a Relationship Anarchist), capitalism
Massive Attack, Queen, AFI, Takida, CombiChrist, Björk, Coheed & Cambria, Lacuna Coil, Deine Lakain, Bush, Pink, Rammstein+Tatu-kombo, Juli, Covenant, VNV Nation, Soulfly, Nine Inch Nails, System of a Down, Silbermond, K-pist, Tool, Stabbing Westward, Within Temptation, Smashing Pumkins, The Used, Skillet, Architecture in Helsinki, Säkert!, Detektivbyrån, Fall out boy, Kate Nash, Freak Kitchen, Hello Saferide, Gwen Stefani, Eskalator, GoGol Bordello, Muse, Fall out boy, Shout Out Louds, Antony and the Johnsons, Blink 182, Rage agains the machine, Skunk Anansie, Arcade Fire, Silverchair, Kent, Dntl, Kora, Minuit, Sidewalk, Ladi 6, Lykke Li, Lamb, Lama, Stay Ali, Dubstep+Drum&bass, Mint Royal, Sigur Rós, Fat Freddy's Drop, Katchafire, The Black Seeds, Sidewalk, Joel&Joakim... and much more.
Äntligen är du vid liv igen min gamle vän! Vad jag har saknat dig! Jo, jag vet att jag inte använder mig utav dig speciellt ofta och att det är väldigt dyrt att ha dig men det är värt det. När jag hör sig purra under mig och känner hur hjärtslagen ifrån gången tid återupplevs så vet jag att det är rätt. När jag känner hur morfar finns med mig än idag pga av dig, när jag inser vilken frihet jag har tack vare dig så vet jag att det är rätt.
