isobelll - with 3 l

A couple of months ago I heard that a hmm, should I say acquainted (?) died whom I've meet at a couple of party's back in Nelson. He was a great guy (yeah yeah I know, we always tend to say that when they're dead but this guy really was). And now I've still got him as a Facebook Friends. In fact, that's how I got to know that he'd passed on and I was even able to watch his burial, streaming all the way over here. Strange. I'll send you a thought and a little prayer in what ever religion or non religion you want, my dear. R.I.P.

Then a thought crossed my mind. In the age of "keep computers private filled with data instead of real papers", how and what will people do when we die? I always imagined that someone would read my dairy's. I mean, why not? I'm dead. Might as well get to know all the good juicy stuff? Or not? What is sacred anyways? What secrets do we get to keep until we're either put six feet under ground or in a hot flaming oven? And how about all those emails, communities, bank accounts not to mention the computer itself. Should we let our loved ones get access to them after we've past on? How can we keep our password safe but not from the grave? And what should or should not be relieved? No matter where we are in life or death. Hmm, it might be time (and I'm not planing on dying but neither did this guy and he was about my age, actually a few years younger and a frequent traveler) to start thinking about hiding a password that will unlock other passwords behind a password secret spot that will get accessed by another password which I will revile to... whom...? R.I.P. to all of those secrets never having the pleasure of getting in the way of peoples lives/ability to move on.

Heart: Had some contact with Zhe the other day. Feels like I'm starting all over again with the grieving period, gee thanks. And the worst part was that he said everything that I wanted to hear, almost everything at least. And yes, both still in love. Having my thirteen year old girl and that goth person screaming, running around in circles inside my head. Saying all sorts of stuff that I'm not sure I wanna hear and I sure as hell don't want to believe in - again. I just want to realize that I've been a controlling bitch, let go and move on. Whining over for this session. R.I.P. little heart.

Picture: From a Urban Exploration adventure years ago. And to all of those dead dolls we've found in that tunnel, R.I.P.

Soundtrack: The pitter patter of my thoughts spinning around late at night. Password or no Password. R.I.P

I've always thought that there had to be guardian angels out there, friends who'd never ever let you down but I realised last week that that's not the case at all. No one let me down but after coming back from the larp "Våra Drömmars Stad" I started to analyse the scene that had meant the most to me and why it was so hard to let go. My character had gotten herself in a real bad situation and another one was trying to help her, which was rather impossible both in physical and emotional sense of the word. But then the person said, "How do you know I'm not your guardian angel?". And my world came to a complete stand still. Both in-game and as I later realised, off-game.

As I got back home I wrote it all down and found out why it'd been so hard to accept. As I preciously said, I've always believed in Guardian Angels but just as my character couldn't be saved I can't be "saved" by someone/something else then myself. No one out there, no matter how much they mean to me or I to them can step up and carry my troubles. As the larp ended and my character "lost" his Guardian Angel simply cause the game ended, I too lost mine. Knowing that there are none. And also seeing another aspect of Relationship Anarchy.

In "normal" relationships you're (almost) always meant to be the other one's Guardian Angel, saviour and complete partner. Something that can't be demanded of anyone. You're always responsible for your own actions, of course, but as we're always made to believe in media - "someone will always catch me when I fall". (Like in one of the most moving moments in my favorite movie "Dancer in the Dark" with Björk, by Lars von Trier. The song is called "In the musicals"). So I'm sorry for everything I've demanded of the people who have been closest to me at the time, I'm sorry for asking of you to "save" me although you never even had the power to to what I begged you for. We're all in this alone. And this I say with a "wise mind voice". We can listen to people, visit places, get to know animals but we can never demand of them to take care of everything. And the most important thing, a so called partner can never be held responsible for you mistakes/troubles/problems.

Now I just have to keep reminding myself that media is once again wrong about stuff. Just as they are wrong about consuming more makes us happy, war isn't to bad if its far away and meat is everyone's right cause we should kill animals for food and marriage is the goal of everyone's life. Ok, now I might be a bit harsh but Media isn't all to kind to the one's who've seen behind the curtains.

(The Picture is taken in the middle of Stockholm where I found a little angel flying about and doing its business.)

There are no Guardian Angels.

Soundtrack: Mint Royale - See you in the morning.
Today's thanks goes to Kazai, for always trying. Love ya!

Everything is twirling and spinning around, with bubbles as far as the tummy can feel. Spring is finally here. Now we all know what happened is isobelll's life at about this time every year? Yeah, that's right - I fall in love. Again. The only problem is that it happens a bit to quick and to often for my taste and since I haven't had a winter (with the whole New Zealand heading in to spring as Sweden was hitting Autumn in September, I got there in July when it already felt like a mild-heading-into-warmer-weather-non-winter even though it got really cold at night) spring kinda never ends. Summer comes and then its time for me to flee the country before autumn makes the leafs turn into all shades of crimson.

I know its gonna get worse too. The spring has only just arrived, sigh. Well, I guess its a good thing too. Even though it's as always a distraction. =)

Abusing tea again. When I get the chance - 3 or up to 5 litres per day. Love. And have just today found something way better then milk in my always black tea, oat milk. Vegan (a bit expensive) but yummy.

Been a good girl and have been enjoying the sun all weekend long, and it was an extended weekend even though I have a real hard time to guess what day it is anyways. (they just don't seam to exist in my world). Picnic with friends and flirts (? fucked if I know?), Demonstrating for a better world (read more anarchist/green and peaceful without these idiots ruling the government), drinking heaps of tea, getting a bit tipsy at times, dancing in the forest to pumping rave music, damage control in difficult relationship situations (yeah, just because I'm a relationship anarchist it doesn't mean that I don't get into trouble - the difference is I solve them and fall in love all over again), watching the best of "The Lord Of The Rings" with a new and "make me smile/laugh"-friend (the part about the Shire, Love it!!) while drinking even more tea and getting some sleep.

Idiot of the Day (Or maybe all together): The Swedish King. I'm sorry but this has gone WAY to far. I've never liked him or the royal family, or rather I've never liked the idea of us tax payers giving them our money, but he's just a plain and total idiot. He's hunting, which I known about for a long time but not the extent of the problem, birds with the intention "just for fun" and the worst part is - he's leaving the dead bodies in the woods. WTF?? So you're not even gonna use them, you (the King) are nothing short of a cruel murderer. (read in the Swedish Animal Rights newspaper, number 1 - 2008). Even though he is a member of Naturskyddsföreningen (directly translated as Nature/environment protection organisation here in Sweden).

Music of the day: SayCent

I can't thank you Enough, Johnny for getting me in to them. Always love your music tips!

So when people ask you how you are doing, the official answer is "I'm just fine, thank you". Course thats what everyone wants to hear. But as we all know thats not always the case, being all fine and dandy. So what should you say instead? Without making everybody feel real uncomfortable? White little lies save our friendships and the nice afternoon we got planed. And of course sometimes it is really just "fine". I have a (bad) habit of always asking twice, how they really are doing. But there is a social risk in this - going both ways. For example, if they get to personal. This depends on the situation. And it is a real social risk just writing this, letting everyone be unsure about what I mean when I say "how are you?".

I realized that for me its always "Oh, I'm just fine thank you. Just a lot to do right now, a bit stressed you could say." And that is true. Overall I am really fine these days, nothing major to complain about. And there is always a LOT TO DO. My list keeps getting longer, it seems to get worse by the minute. I thought about it the other day and then it hit me, its never been quiet. I always have a lot on my mind, the only difference is how I deal with it. I wish I could say that I am immune to stress but I'm not, not anymore. The way it crawls under your skin and lets you belive that you are never taking a night off. And then of course you start to run. Hide under the covers, thats when it gets really bad.

For me it's when my back starts to hurt at a specific spot, my thought go all over the place and I'm never really satisfied. Thats when there is a lot more for me to do that I can handle, or in a different tone, thats when I am not handling my "to do list" in the way I have struggled so long to learn. And as you might understand, my back hurts and I am scared. Don't want to go there again.

The way to handle this is to take a deep breath, focus and write everything down. Including time where nothing is going on and making time for your friends. And that is where the next problem comes along, not everyone wants to plan things. And my life is not as spontaneous as you might think, or well to be exact, I've got time in my calendar where I can. And prioritizing the right things is getting harder. But I wont give up, that is the true beauty of being to stubborn for my own good.

Something strange happened to me as I ran home at lunchtime to do errands and drop off some artwork. As I walked down the street with the increasingly heavy concrete block in my arms I saw a familiar face that I Couldn't identify. He looked lonely and sort of "bum-like". Immediately I stared into the ground but then changed my mind. All these people were walking past him as is he was invisible to them and I don't want to be that sort of person. I want to see people, acknowledge their existence. He couldn't have been much older than me and had yellow tainted skin, rough cloths and a torn up look to him. I gave him a friendly smile and he came up to me.

The conversation went something like this:
"Wanna grab a cup of coffee some day? If you don't have a boyfriend that is...?"
Me: "Uhm, well..." Stumbling for words, feeling more uncomfortable but still unable to let my consciousness go away. "No, I don't have a boyfriend" (As that would have mattered I asked myself) "but I don't have a lot of time".

He grabbed his cell phone and quickly took my number. I would have never ever given it to anybody on the street but this was different. Strange. He said his name and if he could call me this weekend. "Uhm, sure. I don't know if I will have the time but you can always try." And then I ran off. I felt the shoulder bag eating into my muscles and the heavy concrete block in my arms as I thought to myself that most of the people walking have a heart much colder then the piece of art I was carrying. That the concrete is a lot softer to touch and work with, to handle and love then those passing me by. It felt like I was in a game, but then again. It's life at hole a game? And we should play the hand that is given to us. Getting totally philosophical and reminding myself of Cat's words from yesterdays late night chat about accepting what life as it is.

Frightened and Fighting against the cold city where everyone is afraid of each other. And knowing that I am or could become more like them. Wanting to see "Stockholm underground" as Gaiman would have said in "Neverwhere".

I fantasized about running your head into a brick wall and letting the splash of blood wash away my tears so you could never hurt anyone again. These words ran over and over in my head this morning. I didn't want to go to bed last night and slept barely 3 hours. But without having nightmares. Yay me?!

Song/video of the day: Leo Nordwall - It could have happened today (Interacting Arts)

So I have come to understand that making new friends is not that difficult at all. Look interested, preferably be interested, in what they think and want to be when they grow up. But now comes the hard part, to actually become a ongoing part of their life. To be recognized as one of the obvious people to contact on a routine basis. And to know who they really are. Making them wanting to know more about you, hoping they might care about what you think about when you stair into thin air. Not to tell them to much of your secrets at once or ever in fact, not to make your old life apart of your knew one. And the hardest part of them all, making them feel comfortable about telling you their thoughts while gazing at the horizon and sharing their secrets.

Every new friendship makes me feel all bubbely inside and hoping for more. Well not every time but the people I really want to make part of my every day life. Making me obnoxiously interested in what they think about. And I'm always curious about were their thoughts go when we talk, hug or just sit together in total silence. It almost feels like when you are in love. Or sometimes thats what happened and hopefully it goes away and replaces that feeling with a close friendship. Course the absolutely last thing I need now is to fall in love, to have my thoughts be all tangled up in false hope and daydreaming about the last smile I got. And of course wondering why they smiled at you.

Sunday was spent in a tea marathon with people like that, making me feel all good inside but hopelessly self conscious. Hopefully this will all go away but the new found friendships becoming a part of my every day life.

Song of the day: Blink 182 - Roller Coaster

So now its my turn to explain all these theories about how pillows should react and look like. I think its pretty simple. Every time I sleep over at a friends house or a motel I always have to get in to a big fight about the pillow. Almost no one notices it which is good. But still its there. These pillows need surgery and they don't even know it! My pillows at home are well behaved. As they were created they got their pillowcase and look hard and long at the pillow factory. And they decided that they didn't want to get their stomachs slit open and filled with all kinds of cotton. So they quietly went passed the plant and got to my place where I have made them a promise. As long as they stay here they never have to be slit open or listen to the other pillows talking behind there back. Pillows are suppose to look at the pillow factory and decide that its not a good idea to go inside.

Now I finally live in my shoe box. That is what it looks like any ways. Its small but comfy and I like it. The moving process to an astonishing 11 days! And then of course some work before that as well. But now its done. Just have a few more boxes and things laying around the place but otherwise I am all settled in. But my head still can't really get it jet. It's still a but strange. And why not, I have been living in my old place for the last five and a half years.

If you're moving please clean up your place behind you. We cleaned and cleaned and lots more cleaning until I left my old place but the guy how lived here before me didn't think it was such a big deal. So here we go again!

But it was a really great feeling when I joined the subway family, as a proud member, and got on the train to school. It takes about half as long to get to school and the timetable is a lot kinder if I should miss a train.

I still can't understand how anyone can defend eating meat. And how people who know better can not try to at least educate the rest. Why are we all just turning our backs and hoping that the meat industry will just go on and we would know nothing about it? The reaction when they showed the sick sheep didn't take to long and I think it would be the same with the meat industry but no one wants to listen. It's to hard and to disgusting. Well it you are a meat eater the least I expect of you is to know where your food comes from. So here you go! Or click on the link.

For the last couple of days me and Kazai have been on and of fighting or just nagging each other and for the first time since we broke up it feels really good that we're not together anymore. He has really changed and I'm finally free from the responsibility I felt when we were a couple. I want to stay the very best of friends but I don't have to pick up the pieces of me when he runs into another huge problem and I cast aside everything that I'm to help him. Honest but true. And I do hope you, Kazai, don't hate me for it.

http://www.meat.org/index-2.asp?c=MYMabhbs08

Most embarrassing moment of yesterday: When I actually felt that the line in Blink 182s song "I miss you" really fit into my life and thoughts.
"Don't waste your time on me your already the voice inside my head, I miss you"
Horrible but true. And no, you don't know who you are.

The Science of Tea

The other day a something odd happened to me. I was delivering goods to Cat, very secret and cool stuff.

I should have guessed when I went inside what was going to happened. The bohemian place with its own soundtrack and cool art should have been a dead give away but I stayed cool and didn't see it coming before it was to late.

"Would you like a cup of tea?"

Feeling awkward and staring down at my feet I tried to answer as I always do anticipating the same response as usual.

"Well, I could try but... Uhm. There is only one flavor of tea that doesn't make me sick and I left it at home."

He looks at me and started, as I knew he would, try to explain The Science of Tea and how I must have been drinking the wrong kind all along. Sure, I will give it a try.

The can he pulled out didn't smell to bad and it actually didn't give me shivers down my spine. Rooibos is not actual tea he explained and I didn't even bother telling him that I tried that stuff before and it didn't work. In the spirit of the moment, or just because its almost a must if you live in a cool and bohemian place like that, Cat started to fix with the water pipe. The music bounced of the walls and fell into warm red-pink-yellow polls beneath my feet. (I see music and hear pics).

I got more and more nervous about the tea thing. Would it be another one of these awkward moments when I take a sip, work hard to swallow and try to nicely put it down and get so involved in the conversation that the other person forgets about it?

Moment of truth. I took a careful sniff and expected it to make my stomach turn. The tea flavor of Tea is horrible. How anybody can enjoy it is still a mystery to me. I put the cup against my lips and closed my eyes. And then it happened. A real miracle! It tasted good, it really did! The warm rose-flavored smoke and lovely tea made me smile even more. So thanks Cat, if now you could only remember the name of the tea.

Person of the day: Cat
The song of the day: Nine Inch Nails - Vessel

Saker jag inte förstår:

1. Pälskragar på jackor, totalt onödigt djurlidande!!
2. Mjukisbyxor på respektabla människor utomhus
3. Radars.se - de är den dummaste internetbutiken jag någonsin stött på. Hopplöst!
4. Rökning, framförallt runt omkring mig
5. SLs klockor och tidtagning (Stockholms Lokaltrafik)
   
6. När städat är tillräckligt städat

Note to self: Ring jobbiga internetföretag minst tre gånger per dag och tjata av deras öron, de kan nämligen inte sköta sig själva.

Övrigt så är livet just nu mest fyllt med pengaångest av grymma höjder. Flytt. Nya Zeeland. Pappersprylar som måste fyllas i. Massvis med myndigheter, företag, försäkringsprylar som alla krånglar samtidigt.

Veckans låt: Björk - The dull flame in your eays
Dagens låt: Shout Out Louds - tonight I have to leave it

Ett fenomen i mitt liv är väntetider. Då jag bor långt ifrån stan och tågen aldrig klarar av att hålla täckning eller tidtabellen så står man på perrongen och väntar. Sällskap är då mysigt. Men framförallt när jag ska gå nånstans, oftast från skolan. När man umgåtts med folk hela dagen, är överlycklig över lite tystnad och ro runt omkring sig så smyger sig känslan av ensamhet på. Så runt fyra snåret varje dag drabbas jag av en lust att vara social, helst via mobilen. Men vem har ledigt då? Vem kan tänka sig att vara min promenadhora? Eller framförallt när man går till och från stationen, affären och allmäna transportstäckor. Någon frivillig? Den här positionen brukar Kazai få tillsätta men pga av omständigheterna är han tyvärr inte alltid rätt person.

SMS. Denna fantastiska uppfinning som jag kan tillbringa timmar med. Mobilen är inställd på en liten pipsignal och varje gång den hörs får man ett litet litet lyckorus. Något av det bästa som finns är att hålla långa och utdragna samtal via sms. Gärna om onödiga saker och mer än de tecken man får använda. Det spelar egentligen ingen roll vad man pratar om bara man håller kontakten. Men det här verkar vara en färdighet som inte alla behärskar. Visst, det är inte alltid man hinner svara inom en kvart eller kanske samma dag men sms skall i vanliga fall svaras på så snabbt man kan. Och till en konversation behövs det två deltagare. Bland folket runtomkring mig är det fattigt med sms kunniga personer. Så även här utlyser jag en allmän förfrågan till sällskap via sms. =)

På konsthistoria lektionen idag hade vi ett nytt tillskott. Det visas alltid diabilder och problemet med mörkläggning har varit jobbigt under hela förra terminen. Men nu skulle lösningen vara hittad. Våran räddning var här, färgerna på målningarna skulle vara klara och vackra. Men nej, ack och ve! Persienerna som det tagit ett halvår för skolan att installera är alldeles för hitech, det är ingen på i de tre klasserna som förstår hur man får dem att vara persieniga framför ett fönster. Suck.

Frustrerad som jag var skickade jag ut ett sms till fem noga utvalda människor som jag trodde skulle svara. Jag fick tre svar, bevisar min tes ovan. För att säkerställa de hemliga informatörernas identitet så har jag tagit bort deras namn.

Min fråga:
"Varför skaffar an så hitech persiener så man inte kan använda dem?"

Svar nr 1:
"För att det är balt. Dessutom så går dom säkert att använda som rymdskepp om ninjorna skulle anfalla"

Svar nr 2:
"Hehe, du eller skolan? Ni kulturare förstår er inte på tecknik :)"

Svar nr3:
"Varför måste livet vara så svårt?"

Den fjärde personen förståd inte frågan vid senare förhör. Nr 5 har inte svarat. Min teori är att man kommer kunna använda dem som radioaktivt skydd om skolan skulle bli anfallen av Amerika vilket inte är så otroligt som det låter med tanke på den samhällskritiska konsten som skapas i huset så kommer vi utses vara terrorister och skeppas till egypten.

En av livets stora mysterier är vart tiden tar vägen. Vi har sedan länge räknat ut att den inte går jämt fördelad överallt på jorden och inte är linjär. Det finns ställen som samlar på sig tid, där har man mer att använda och andra ställen när det är ont om tid. Precis som det är i tecknade filmer, jag skulle inte vilja vara den som måste teckna en slagsmålsscen. Tänk dig vad fort det måste gå för att kunna spelas upp i bra tempo?! ;)

Men det är ett universiellt tidshål när man svarar på mail. Tanken går alltid såhär: "jag ska bara kolla min mail". Fördyligande: "jag ska bara kolla min mail, alla communityn, några standard sidor och kanske nyheterna plus blogga om jag har något att skriva om". Det är allmänt känd fakta att det här alltid tar mer tid än man trott. Gärna två och en halv timme innan man är klar. Och ändå skriker mina mailboxar "53 olästa mail". Så vart tar tiden vägen? Är det så att internet faktiskt livnär sig på tid och det är därför vi inte känner av det när den suger tiden i ett fält runtomkring datorn?

En sista upplysning jag vill dela med mig av idag är ordet svampinjoner. Jag var nämligen tvungen att förklara för Kazai hur det här fungerade när jag agerade hans promenadhora per telefon då han gick till affären alldeles nyss. Då det finns två kända svampar i världen, den välkända champinjonen och den märkliga dyra och för mig personliga inte så goda kantarellen. Eftersom champinjonernas riktiga namn är svampinjoner är det brukligt och korrekt att använda även det som ett samlingsnamn för alla två svampar då folk lätt kan få fel uppfattning och tro att man menar en klasskamrat. Kazais reaktion var naturligtvis "Men Karl-Johan då?" Men vi alla vet ju att det är för att han inte använde svampinjoner och istället försöker framställa sin polare som en svamp. Kanske är han lite mossig, det måste jag erkänna.

Dagens pryl: persiener
Dagens två ord: Svampinjoner och Promenadhora
Dagens musik: Princess Mononoke soundtrack

Jag tycker om att dricka te. Gärna i mängder just nu. Ofta och mysigt. värme, gott sällskap och mysigt. Bra helt enkelt utan att behöva räkna kalorier och jobbigheter som med choklad tex. Ja, just jag tycker faktiskt om te även om jag redan nu hör hur folk skrattar.

Det finns nämligen bara en stort jag lärt mig dricka hittils. Nyponte. Är alltid bered numera genom att ha en påse med mig, just in case någon säger "Vill du ha te eller kaffe?". "Nja, alltså varmt vatten skulle vara bra!" är mitt svar. Istället för nej tack, eller "choklad?". Nyponte är nämligen det ända teet jag hittat som inte har ett uns av den bäska eftersmaken i sig, det smakar inte te utan typ varm saft. =)

Det måste ju rimligtvis finnas ett skäl till varför dessa kaffe och te drickande människorna tycker om dessa märkliga och vidriga drycker. Hur kan man frivilligt utsätta sig för att få kalla kårar och allmänt illamående när man får in vätskan i munnen? Beskare saker får man ju leta efter! En teori är förstås att de inte har det smakcentrat på tungan, fräts bort eller helt enkelt medfött utan. Kanske självspäckning? Hur som helst är det för mig helt obegripligt.

Igår tillbringades kvällen framför Ged Senki - Tales from Earthsea! Den nya ghibli studio filmen!! Samma människor som gjort bla Princess Mononoke, Kiki´s Delivery Service, Howls moving castle, My Neighbour Totoro, Grave of the fireflies och Spirited away.

Earthsea är bra men den lämnar att önska. Tyvärr. Filmmusiken är fantastisk, replikerna ganska bra, fantastiskt tecknat men de är också bäst! Men storyn hålle rinte riktigt. Den bär inte. Det känns hela tiden som ett intro, som om filmen inte riktigt kommer igång. Som man väntar på något och hoppas på mer. Och framförallt så känns det som manusförfattaren har massa mer content som han inte presenterar. Sitter inne med info som inte kommer fram och vi inte förstår för att vi inte sitter i hans hjärna. Synd. Men sevärd och vacker. Tyvärr inte en av dem bästa. Mina favoriter är helt klart Grave of the Fireflies och princess Mononoke även om det är hård, väldigt hård konkurans.

Helgens film: Tales of the Earthsea
Gårdagens filmiska högpunkt: Avsnitt 11 av Heroes! Mums!
Dagens bästa: Hembakta Scones med te och urmysigt sällskap

Det här har jag pratat om i evigheter. Skönt att det är fler som tänker som jag! Den kankse inte stämmer, teorin är säkert inte helt hållbar men den är en simpel och viktig poäng i debatten om klimatfrågan.

Fan, hur gick det här till? Jag som brukar ha svårt att hålla mig vaken och titt som tätt proppa i mig koffeintabbletter? Varför kan inte jag somna? Andra natten i rad och jag börjar bli riktigt irriterad. Tankarna snurrar genom huvudet. Blandas med trötthet och allmän förvirring, förväntan, saknad.

Druktigt absurda mängder varm choklad med brorsan, lekt flyga drake "Lair" på hans nya PS3 (tror jag att det är iaf). Har alltid haft svårt för tv spel men det här var riktigt kul. Kunde inte hitta en sämre story däremot. Staden TM är anfallen av stora drakar som man ändast kan skillnad på från våra egna eftersom de skjuter blå bollar och inte eldbollar som vi gör. De vill nämligen åt våran grain, det vill säga säd. Och visst ska vi rädda lasten, ett stort fraktskepp som dras av ett djur som går långsamt genom floden och in till staden. Striden trappas upp och drakarna sätter in stora katapullter som de flyger in tillsammans med otaliga trupper UTANFÖR våran stadsmur, som de egentligen utan problem kan flyga över men nej! De tycker det är en alldeles rimlig idé att ställa sig framför muren och försöka bomba sönder den?!

Vet inte vad spelkreatörerna har tänkt eller snarare inte har tänkt men det var inte på berättelsen. Däremot var grafiken riktigt skysst, spelmotorn trevlig och styrningen även om den är lite svår otroligt rolig. Första gången jag testade giro och jo, jag är fast. Sjukt kul. Tur att jag har kastat ut tv, farligt att fastna för dyra leksaker.

Chokladen var fresten riktigt riktigt god. Vi fick ett infall och gjorde den själv, köpte fin choklad som maldes ned och smälte i den varma mjölken. 2 st 1 l koppar! En med mörk apelsinchoklasmak och en med vaniljvitchoklad. Mums!

Jag har blivit en av dem, de som jag alltid i allra störrsta hemlighet har beundrat. Sådär på håll utan att de något har fått märka. Jag har blivit en av dem utan att jag märkt det, utan att jag förståd vad det var jag gav mig in på. Eller visste jag det? Strävade jag dit hela tiden men hittade först nu problemet, det som stod mellan mig och dem? Jag har verkligen aldrig förstått hur de har kunnat sitta i timtal helt fängslade i böcker, koncentrerat och med en varm kopp te (som saknta kallnat utan att de lagt märkte till det). Men nu är jag en av dem. Nu sitter även jag där, uppkrupen i min röda soffa, insvept i en filt, en mugg med varmt Nyponté (som är det ända té jag har lyckats lära mig att tycka om) och myser med en bok i famnen. Läser koncentrerat varje mening, sänker musiken så att den inte stör eller låter det vara helt tyst. I flera timmar. Kan längta efter det.

Jag har blivit en av dem som faktiskt avslutar böcker som de påbörjat inom rimlig tid. Tillochmed slukar dem när jag får dagar över. Lediga stunder. Problemet hätte TV. Lösningen var mycket enklare än jag trott, att kasta ut den. Och förvånat inser jag nu att det faktikst hjälpte, att jag nog var långt mycket mer beroende av den onda tingesten än vad jag velat erkänna. Men nu, nu är jag en av dem!

Dagens bok: The Green Mile på tyska och upptäckten att brorsan är lika galen i Neil Gaiman som jag.
Dagens tår: När jag försunken i The Green Mile läser hur Mr Jingels, den lilla musen, blir ihjäl stampad av Percy. Satt på tunnelbanan och snyftade trots att jag vet hur det hela slutar.

Varm choklad är en hel vetenskap, en som jag sorligt nog inte behärskar. Illa illa. O'boy är alldeles för sött, det går inte. Försökte med Ögonblick men det blir ju bara jätteäckligt. Behöver ha i ett helt sockerpacket för att det ska bli drickbart, något jag vägrar. På hösten är det en del av dealen, en del av rutinen och uppdraget. Sitta filt, alltså sitta uppkrupen i soffan under en tjock o varm filt. Med en varm kopp choklad i händerna och lite tända ljus. Mycket mysigt. Ända man kan se fram emot när hösten knackar på. Men för att det här ska kunna fungera behöver man alla delar av receptet. Uppdraget fortsätter.

Ok, jag erkänner. Jag kanske har ett problem, eller snarare ett beroende. Kanske men inte egentligen. Ha! Inte jag då! Eller jo, det är väldigt svårt att gå förbi en skoaffär med rea. Det är ju det. Vet inte vad som hände men för något år sedan slog det mig hårt och sen dess har det bara fortsatt. Samlingen är inte stor alls men jag misstänker att om jag bara hade haft råd så skulle hallen gestalta sig på lite annorlunda sätt. Och idag hände det igen, jag blev kär. Vet inte riktigt hur men de var så himla söta! Som tur var tittar jag bara på rea hyllorna. De andra har jag satt skygglappar för. Men att gå hem efter en lång skoldag i parken, spontan romantisk picknick med Kazai och sol hela dagen var det pricken över i:et. Alldeles alldeles underbart...

Hur ter ser egengliten Tv vanan? Vad är den till för? Varför ska denna fyrkantiga låda ha så stor betydelse i våra liv? Mitt liv? Jag har länge tyckt att det var konstigt hur folk kan leva utan att ha en tv hemma, men på senare tid avundas jag dem. TV äter tid, socialt umgänge och energi. Det tar upp allt! Ändå är den så svår att kasta ut. Har den kvar nu för att tysk TV är gratis för mig men om jag flyttar till mindre, dvs kommer ha TV i samma rum som sängen så måste den gå. Det finns en sak som den inte ska få döda! Men hur gör man sig av med en pryl som man vet kan vara ovärderligt skön när tankarna snurrar i orkanstyrka?


Dagens park: Observatorielunden, ligger brevid min skola och tillbringat dagen där
Dagens Skulptur: Den skumma jungfrun vi gjorde av vitt Skräp? och skrattade gott åt.
Dagens skratt: Kazai som behöver en brukssamvisning för sitt nya påslakan.

Jag har noterat ett underligt fenomen. Upptäckten började redan för 10-15 år sen men jag har inte blivit medveten om dess utbredning förens på senaste. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, det är så svårt att ta på. Eller nja, egentligen inte. Precis som alla gamla cdn eller kassetter blir Queens greatest hits när man lämnar dem i bilen för länge verkar alla äldre gubbar o tanters jackor bli gul beiga med läskigt tyg som känns obehagligt mjukt mellan fingrarna, så att man nästan fastnar, och innanfodret ljust och småmönstrat.

Nästa gång du ser dem, de med grått hår som berättar sagor för oss om vi är snälla, titta på deras jackor och undra - vart kommer alla dessa ifrån? Finns det en enorm marknad för gul beiga jackor som ingen annan har upptäckt? Är det ett mode i den äldre generationen? Vart kommer de ifrån och varför, varför i all världen har så många på sig dem? Eller är det samma fenomen som med Queen, om en äldre herre har på sig en favoritjacka tillräckligt många gånger så börjar den långsamt morffa/transformera sig in till detta underliga tyg.

Mina argument faller platt, jag tar tillbaka och erkänner att jag haft fel. Det är inte alls ok att äta kött, det är inte svårt att få i sig tillräckligt med näring och människan har inte alltid ätit kött. Läste några riktigt skrämmande siffror idag om hur mycket färskvatten de olika matvarorna behöver.

1kg potatis: 160 liter
1kg vete: 1 200 liter
1kg ost: 5 300 liter
1kg kycklingkött: 6 000 liter
1kg nötkött: 15 000 liter



Fatta! 15 000?! Det är ju absurt! Bara för att vi ska få äta kött? Dessutom så har studier visat att människan inte alltid ätit kött utan att det var ganska svårsmält för förtidsmänniskan och svårt att jaga. Landskapen kommer inte att grå igen, det finns andra metoder än slakt. Djuren behandlas på ett vidrigt sätt men för de som inte kan förstå att djur har känslor precis som vi finns det andra argument. Djuruppfödningen är en av de största källorna till kväveutsläpp i Sverige idag. Det medför till övergödning av sjöar och vattendrag som leder till fiskdöd och förstörda sjö och vattenbottnar bland annat.

Varje år dödas 70 miljoner kycklingar bara i Sverige och deras levnadsförhållanden är vidriga. Även de nya "bra" burarna är inte bra och de efterföljs tyvärr inte så ofta som ska ska heller, ofta får hönsen aldrig se dagens ljus alls. I Sverige är det tillåtet att ha 36 kilo kycklingar på 1 kvadratmeter, det vill säga 24 kyklingar som väger 1,5 kilo st. På en kvadratmeter! Och mer hemska fakta finns. Kycklingarna dör ofta i transporten till slakterierna, de självdör eller skadas och det rör sig inte om några få utan årligen ca 150 000 individer. De lever i drygt 35 dygn och de som ska ätas upp av konsumenterna får gå hungriga för om de skulle få äta så mycket som de skulle vilja så skulle de dö i förtid pga av aveln som gjort dem extremt snabbväxta. Tänk efter innan nästa kycklingfilé. Det är dags att inte bara göra något för djuren utan också för miljön. Det är inte ok att blunda längre. Jag kan verkligen förstå att det är svårt att säga nej till allt på en gång men varför inte äta vegitariskt till lunch? Eller välja bort köttet en gång i veckan? Varje gång du gör det så räddar du inte bara liv utan värdefulla jordresurser, miljön, färskvattnet och hjälper till att få en bättre värld tillsammans.

Dagens youtube och band: Takida

Årets sida: conspirare.se
Dagens film: The Queen, helt klart sevärd. Mycket välspelad.

Här i göteborg nu. Konferansen är vansinnigt intressant och i början så vill man bara ändra världen, får många idéer och funderingar. Visionerna är storartade och viljan gigantisk. Men ju mer man pratar detso mer förbannad blir jag. De pratar, pratar och pratar. Teoritiserar och visionerar. Inget görs. Inga praktiskta exempel dras, inga slagkraftiga aktioner som vi alla kan genomföra förutom det vi alltid hör, prata med varandra och lär känna varandra. Hur skulle vi kunna arbeta praktiskt inom Sverok med rättvisefrågor, demokrati och diskriminering? Vad kan vi göra konkret för att bli bättre?

Det verkar vara förbjudet att säga att vi har fördomar, men alla har fördomar. Det är psykologi. Den största fördomen är att säga att vi inte har några. Din hjärna måste kategorisera för att orka med men det är vad du gör av dem sen, hur du agerar på dem som du kan styra. Inte att du instinktivt tänker dem. Men det är alldeles för icke PK (inte politiskt korekt) för att säga. På en workshop om tillgänglighet för handikappade skulle vi välja vilka vi skulle vilja sitta brevid på en bussresa ned till prag tror jag det var. På bussen fanns det bara platser brevid någon annan du inte kände som hade ett eller annat starkt karaktärsdrag, etnisitet, handikapp eller motsvarande förutom några få. Självklart skall du svara intriktivt och ärligt. För mig vart det mannen med hunden för att hunden skulle kunna hålla mig syssesatt jävligt länge. Och självklart har jag fördomar och skulle undvika att sätta mig bredvid alkoholisten trots att jag vet att de är människor med lika många rättigheter och är lika mycket värda som jag själv. Det är hyckleri att inte erkänna att vi inte tänker sådana tankar. Allas är inte lika men vi alla har dem. Att göra sig medveten om att vi har dem och utmana sig själv, sätt dig brevid någon du inte skulle valt egentligen nästa gång du går på busssen. Där har vi svaret. Inte i "jag skall inte ha några fördomar".

Jag har under lite mer än två års tid verkligen kämpat och arbetat för Sverok och försökt att göra allt för förbundet. Vi får pengar ifrån staten för att lära ut gräsrotsdemokrti. Vårat medel är spel. Bilda en förening på minst fem pers som sysslar med spel, få pengar ifrån Sverok. Det måste vara en demokratisk förening med årsmöten och styrelsepositioner, något som vi iaf försöker förklara på ett sätt så att alla förstår hur enkelt det egentligen är. När fem pers ska komma överens om vad de ska göra med 2000kr praktiseras demokrati. Det här är varför jag engagerade mig i Sverok. Spel är hur vi får folk att göra det. I våra stadgar står det att vi ska främja spel i ett socialt kontext med tonvikten på roll- och konfliktspel. Detta anser jag vara medlet och demokratin den underliggande viktiga aspekten eftersom Sverok skall vara demokratiskt. Något som jag mer och mer förstår att vi inte är, långt ifrån snarare.

Jag anser att alla ungdomsorganisationer vill "rädda världen" på sitt eget sätt, göra sitt strå till stacken. Om man bara är med i Sverok för att man tycker att det är kul med spel så go for it! Asbra men genom spel så lär du dig demokrati. Att "rädda världen" behöver inte vara att ge mat till barnen i somalia, det kan vara att du håller upp dörren för tanten, att du spelar spel och blir glad, sprider vidare den glädjen, källsorterar och så vidare. Genom små små steg kan vi alla se till att världen blir ett bättre ställe, en hållbar utveckling. Det är det som får mig att gå upp på morgonen även om jag inser att jag kanske är väldigt naiv.

Men efter att jag sagt det tillsammans med att jag självklart vill att Sverok skall vara tillgängligt för handikappade då vi vill visa hur kul spel är, blir jag starkt kritiserad av en i våra egna led. Tydligen har jag fått allt om bakfoten. Är inte riktgit säker på det här men det verkar som om majoriteten av Sveroks organisatoriska "ledare" tycker att Sverok ska främja sällskapsspelandet och vi säger att vi sysslar med demokrati eftersom vi får pengar ifrån staten för det och att det är ju en söt bieffekt. Hur går det ihop? I mitt huvud blir det hyckleri. Som att ta socialbidrag för att man helt enkelt inte orkar jobba. Vi kan ju inte ljuga för "staten" och säga att vi gör en sak när vi egentligen bara vill ha pengar för att spela mer spel även om det i sig är bra att göra. Spel främjar enligt mig förståelse för andra, även om man gör det bara för att man tycker att det är kul och framförallt kan det användas som ett verktyg för att lära ut tex konflikthantering.

Otroligt kluven och vet inte riktigt vad jag ska göra. Ser bristerna i organisationen men vet helt enkelt inte om jag har orken att ta tag i dem om jag inte får något medhåll. Ser brister i våran kommunikation med andra, informationsspridningen, svågerpolitiken och allt sånt. Att vi inte är rättvisa, inte miljömedvetna och inte pk. Många funderingar går igenom huvet och jag känner mig mest maktlös och sorgsen, förbannad och arg. Trött. Jag kan inte göra allt, hur gärna jag än vill "rädda världen" så kan jag inte, det har jag väl för länge sen insett och att vi alla måste ta små steg men när jag inte ens lyckas prata med folk som jag trott hade samma åsikt som jag om att ta de här små stegen börjar jag seriöst tvivla på min egen förmåga och teori i livet.

Att göra någon person glad varje dag är t.ex. Ett mål jag har, genom små handligar i vardagen. Ge en komplimang till tanten på tunnelbanan om den ursnygga broschen hon hade är ett exempel. Källsortera och släcka lampan efter sig är ett annat. Känner mig bara så oroligt ensam emot den stora grå massan och vet inte om jag orkar stå emot att dras med i det "enkla" konsumtionssamhället. Jag kan inte ställa mig utanför, då kan jag inte påverka det men orkar jag med insidan? Orkar jag med korruptionen? Hyckleriet? Mitt dåliga samvete?

Dagens blogg: http://includingdiversity.wordpress.com

Pissförbannad. De satans blåa blocket har skurit ned på kultursattsningen så konstskolan Paletten som funnits sen 1983 måste stängas ned och jag som kommit in kan inte gå där i höst.

Tack så mycket Reinfeldt! Hade kommit in på två skolor till men tackade nej eftersom det var Paletten jag ville gå på. Nu måste jag söka in till fler skolor och karusellen rullar igång igen, nervositet, kommer jag in? Och arbetsprover som ska lämnas och hämtas. Suck. Självklart är tidsplanen pressad till max speciellt när det är möte i Lund för internationella arbetsgruppen för sverok imorron, dit jag ska, och Globalkonferansen i Göteborg från fredag till söndag.

Note to self: Nej, staten vill inte att du ska må bra eller lyckas i livet. De som redan har de bra ska få det bättre, resten hoppas de på att utrota eller sopa under mattan. Vilket alternativ som går smidigast i ditt fall helt enkelt.

Så det ska bli spännande att se om det blir någon konstskola i höst. Hoppas verkligen på det ialla fall men vem vet, kanske de andra skolorna inte heller får några pengar längre. Jag funderar allvarligt på att gå hem till alla i blåa blocket och kräva tillbaka lite pengar. Har inte röstat på dem och kräver fan att jag inte ska behöva stå ut med deras idioti! De som röstade blått vågar ju knappt erkänna det idag medans vi andra bara kan säga, vad var det jag sa?! Och sucka högljutt... Vad ska vi göra? Hur fan ska vi studenter, arbetslösa eller sjukskrivna överleva de närmsta fyra åren? Reinfeldt och co får gärna betala mitt SL kort tex.

Och vad är grejen med att ignorera miljöproblemen? Visst trängselavgift i Stockholm är en bra sak, i teorin, men fan inte när pengarna ska gå till nya vägar istället för den utlovade kollektivtrafiken.

Säger inte att Persson o co var speciellt mycket bättre, de var ju dumma nog att inte lära sig av England utan i alla fall sälja ut SL så vi nu har ett monopolföretag som kör våra pendeltåg. Hur intelligent är det? Eller känner du för att konkurrera med ett alternativt tågföretag när det bara finns en räls? De redan högt belastade så kallade dåliga miljonkronors växlarna på rälsen skulle väl helt lägga av då. Eller så skulle ingen, absolut ingen längre känna sig ansvarig för att skotta snön från spåren till vintern. Största humorn var ändå den gången jag kom till perrongen och det stod att pendeltågen var inställda för att det fanns löv på spåren. Tänk att om jag fick några miljoner om året så kan jag nog se till att även högt satt chefer med dyr utbildning kan komma ihåg att i oktober börjar löven falla från träden och kan hamna på spåren, något som säkert hänt förut.

Dagens idiot: Staten som inte ger pengar till utbildningar
Dagens puss: Yomi som blir friskare och keligare för varje dag
Dagens lilla glädjestund: Ny Björk video

Grattis, morsan! En poäng till dig, hur känns det? Om du samlar tio vinner du en ny tvättmaskin. Här kommer ditt bidrag som vann i kategorin "Påskkort som får isobelll att skratta":


Har för övrigt väldigt svårt för så kallade "kristna" högtider. Dels så tycker jag de är överskattade. Bara en ursäkt för att man ska ha ledigt. Bibeln är en jävligt gammal roman eller något liknande i mina ögon, kanske världens första fantasybok? Inte vet jag men jag tror verkligen inte på gud. Det är ologiskt och skumt. De tio budorden är bara införda för att det var bra att ha en lag och som moraliskt underlag för människorna på den tiden.

Och hur fan kom kopplingen mellan Jesus som blir korsfäst, dör och sedan återuppstår till påskharar och små bruna choklad ägg? Kan någon förklara det för mig? Jultomten är ju ett påfund ifrån Coca-Cola om jag har förstått saken rätt. I Tyskland hade man das Kristkind, små "änglaliknande barn" som delade ut klappar. I Sverige en bock. Skumt.

Men seriöst, vart kom påskharen ifrån? Är det för att de får många ungar nu och syns ofta? Har äggen något att göra med vad som kom först, hönan eller ägget? Jämförelse med Jesus eller boken som folk verkar tro på? Kanske tyckte han väldigt mycket om ägg, hans sista måltid, vem vet... ? Då han enligt den stora boken skall vara en jungfrufödelse barn så kanske han härstammar från ett ägg eller så är han inget däggdjur själv? Men allvarligt talat blir jag förbannad på att en bok gör att alla butiker har stängt på långfredagen. Det är ju samma sak som att folk skulle börja följa Tolkiens böcker och tro att allt som står där är sant.

Mycket möjligt att det fanns en snubbe för massa år sen som hette Jesus och var lite klipskare än andra. Ledde folk och var snäll. Hällde vatten i en vintunna, rörde om i bottenslammet och se där! Vin igen! Men historier har en tendens att överdrivas, komma ifrån sanningen och till slut bara vara bortkollrade myter. Framförallt när de kopieras och åter kopieras av uttråkade munkar, (inte sånna runda med hål i utan sånna som bor i kloster och aldrig sett ett hål) det har skett om och om igen. Så varför? Varför? Varför ska vi tvinga ungarna att gå till kyrkan på skolavslutningen? Varför ska vi tvinga dem att sjunga psalmer? Hur var det med religionsfriheten i det här landet? Och att staten och kyrkan är separerade ifrån varandra?

Jag tror att ett av världens "onda" fenomen är monoteistiska religioner vars budskap är att en "gud" har rätt. Om man drar det hårt finns det alltså bara en sanning. Men så är det inte. Det finns många fler. I fakta som att detta är ett sandkorn kan man gå in i många djupa filosofiska diskussioner. Men när det gäller moral och etik är det mycket mer komplicerat. Och våra hjärnor funkar inte på så sätt att vi alltid tror på samma sanning. Om vi är vittne till ett brott så är det extremt lätt hänt att man råkar vrida på en detalj, historierna hänger sällan helt samman. Vad är då sant?

Polyteistiska religioner kanske inte är bättre men jag inbildar mig att eftersom de har fler "gudar" och i många varianter så är "gudarna" inte helt överens med varandra så bidrar det till ökad tolerans. Det innebär att det finns fler sanningar eftersom troende människor upplever att gudar säger sanningen i mångt och mycket. Det baseras ialla fall min teori på.

Åter till: Jobba, plugga, måla...

Filmtips: Perfume - filmen är riktigt bra även om boken är bättre!
Dagens låt: Björk - Hyperballad

... med sverok. Vad har jag egentligen gett mig in på? Jösses, var jag inte klar med det här? Kommer jag verkligen orka med det här ett år till? Frågorna slog mig hårt i huvet som en dålig baksmälla på söndag morgonen. Dagen efter årsmötet. Undvek dem hela dagen. Pluggade igår men idag så vågade jag läsa sverok mailen, titta in på forumet och känna efter. Och visst fan! Visst är det kul! Hoppas mycket på den nya stryrelsen och allt vi kan göra under året.

Skolan går segt. Klasskamraterna är helt dumma i huvet. De tycker seriöst att gymnasie/komvux systemet är bra. De skiter fullständigt i att med korvstoppning så behåller man ingen kunskap utan är bara glada när de orkat plugga till ett prov och får bra betyg. Det är en evig kamp i mitt huvud mellan "provplugga" och "plugga för att lära sig". De skiljer sig ganska grovt åt tyvärr. Första alternativet ger mig bättre betyg men inget efter kursen och det andra kan vara i ett par år, en livstid om jag har tur men betygen tar oftast inte hänsyn till sånt. Suck.

Apropå skolan och geografi (den kursen jag läser nu och som är helt värdelös eftersom man egentligen inte lär sig något nytt) så har jag kommit på en ny bra teori idag. Det finns ju en mängd teorier om hur det första livet på jorden uppkom. En blixt som träffar nånstans och genom energin så bildas den första cellen, religioner, andra forskar hypoteser och så vidare men jag vet inte riktigt. Egentligen är det mycket enklare än så. När de rätta egenskaperna är där så framkallar det cellen/djuret/växten helt enkelt. Som från ingenstans. Men eftersom allt stoft som behöver finnas för att de ska komma till redan finns på plats så hoppar naturen över en viktig del i kedjan och bildar det som borde finnas det. Ingen religion, ingen komplicerad forskning bara sunt förnuft och kanske något att göra med en vansinnig lust för inredning.

Hur kan man annars förklara att ogräset alltid växer där man inte vill ha det oavsett gifter och plokning, prylen du letar efter befinner sig spontant framför dig där du satt och letade, den första cellens bildande, Spontan folkmasse bildning runt tex olyckor (teori av Robert Rankin) och liknande. Det värsta är att detta även ger riktigt obehagliga konsekvenser. Som i badrummet. Oavsett hur mycket du städar så dyker det spontant upp silverfiskar. De kommer från ingenstans och det går inte att få bort dem. Samma sak gäller monsterna. Om du råkat glömma en dammtuss i ena hörnet eller inte dammsugit under sängen (med 3 dagars intervaller oavsett om det är smutsigt eller inte) så poppar dem upp. Jag är helt övertygad om att de inte kravlar in genom fönstrena, dörren eller följer med på kläderna då det även händer på vintern. Jag fullständigt vägrar tro att de har några gömda ägg nånstans och den enda andra logiska förklaringen (något vrickad och i Terri Pratchett anda) måste vara att de spontant bildas när alla omständigheter stämmer och omvärlden har tråkigt. En annan mycket jobbigare teori är att de bygger bon här bara för att djävlas med mig. Och nej, det ser inte ut som en soptipp här hemma, jag städar!

Dagens filmtips: Perfume! Självklart är boken bättre än filmen men det är ganska nära den här gången.
Dagens citat: "Det är ok att tänka fel, bara du tänker själv"
Dagens låt: AFI - 37 mm