Här i göteborg nu. Konferansen är vansinnigt intressant och i början så vill man bara ändra världen, får många idéer och funderingar. Visionerna är storartade och viljan gigantisk. Men ju mer man pratar detso mer förbannad blir jag. De pratar, pratar och pratar. Teoritiserar och visionerar. Inget görs. Inga praktiskta exempel dras, inga slagkraftiga aktioner som vi alla kan genomföra förutom det vi alltid hör, prata med varandra och lär känna varandra. Hur skulle vi kunna arbeta praktiskt inom Sverok med rättvisefrågor, demokrati och diskriminering? Vad kan vi göra konkret för att bli bättre?Det verkar vara förbjudet att säga att vi har fördomar, men alla har fördomar. Det är psykologi. Den största fördomen är att säga att vi inte har några. Din hjärna måste kategorisera för att orka med men det är vad du gör av dem sen, hur du agerar på dem som du kan styra. Inte att du instinktivt tänker dem. Men det är alldeles för icke PK (inte politiskt korekt) för att säga. På en workshop om tillgänglighet för handikappade skulle vi välja vilka vi skulle vilja sitta brevid på en bussresa ned till prag tror jag det var. På bussen fanns det bara platser brevid någon annan du inte kände som hade ett eller annat starkt karaktärsdrag, etnisitet, handikapp eller motsvarande förutom några få. Självklart skall du svara intriktivt och ärligt. För mig vart det mannen med hunden för att hunden skulle kunna hålla mig syssesatt jävligt länge. Och självklart har jag fördomar och skulle undvika att sätta mig bredvid alkoholisten trots att jag vet att de är människor med lika många rättigheter och är lika mycket värda som jag själv. Det är hyckleri att inte erkänna att vi inte tänker sådana tankar. Allas är inte lika men vi alla har dem. Att göra sig medveten om att vi har dem och utmana sig själv, sätt dig brevid någon du inte skulle valt egentligen nästa gång du går på busssen. Där har vi svaret. Inte i "jag skall inte ha några fördomar".
Jag har under lite mer än två års tid verkligen kämpat och arbetat för Sverok och försökt att göra allt för förbundet. Vi får pengar ifrån staten för att lära ut gräsrotsdemokrti. Vårat medel är spel. Bilda en förening på minst fem pers som sysslar med spel, få pengar ifrån Sverok. Det måste vara en demokratisk förening med årsmöten och styrelsepositioner, något som vi iaf försöker förklara på ett sätt så att alla förstår hur enkelt det egentligen är. När fem pers ska komma överens om vad de ska göra med 2000kr praktiseras demokrati. Det här är varför jag engagerade mig i Sverok. Spel är hur vi får folk att göra det. I våra stadgar står det att vi ska främja spel i ett socialt kontext med tonvikten på roll- och konfliktspel. Detta anser jag vara medlet och demokratin den underliggande viktiga aspekten eftersom Sverok skall vara demokratiskt. Något som jag mer och mer förstår att vi inte är, långt ifrån snarare.
Jag anser att alla ungdomsorganisationer vill "rädda världen" på sitt eget sätt, göra sitt strå till stacken. Om man bara är med i Sverok för att man tycker att det är kul med spel så go for it! Asbra men genom spel så lär du dig demokrati. Att "rädda världen" behöver inte vara att ge mat till barnen i somalia, det kan vara att du håller upp dörren för tanten, att du spelar spel och blir glad, sprider vidare den glädjen, källsorterar och så vidare. Genom små små steg kan vi alla se till att världen blir ett bättre ställe, en hållbar utveckling. Det är det som får mig att gå upp på morgonen även om jag inser att jag kanske är väldigt naiv.
Men efter att jag sagt det tillsammans med att jag självklart vill att Sverok skall vara tillgängligt för handikappade då vi vill visa hur kul spel är, blir jag starkt kritiserad av en i våra egna led. Tydligen har jag fått allt om bakfoten. Är inte riktgit säker på det här men det verkar som om majoriteten av Sveroks organisatoriska "ledare" tycker att Sverok ska främja sällskapsspelandet och vi säger att vi sysslar med demokrati eftersom vi får pengar ifrån staten för det och att det är ju en söt bieffekt. Hur går det ihop? I mitt huvud blir det hyckleri. Som att ta socialbidrag för att man helt enkelt inte orkar jobba. Vi kan ju inte ljuga för "staten" och säga att vi gör en sak när vi egentligen bara vill ha pengar för att spela mer spel även om det i sig är bra att göra. Spel främjar enligt mig förståelse för andra, även om man gör det bara för att man tycker att det är kul och framförallt kan det användas som ett verktyg för att lära ut tex konflikthantering.
Otroligt kluven och vet inte riktigt vad jag ska göra. Ser bristerna i organisationen men vet helt enkelt inte om jag har orken att ta tag i dem om jag inte får något medhåll. Ser brister i våran kommunikation med andra, informationsspridningen, svågerpolitiken och allt sånt. Att vi inte är rättvisa, inte miljömedvetna och inte pk. Många funderingar går igenom huvet och jag känner mig mest maktlös och sorgsen, förbannad och arg. Trött. Jag kan inte göra allt, hur gärna jag än vill "rädda världen" så kan jag inte, det har jag väl för länge sen insett och att vi alla måste ta små steg men när jag inte ens lyckas prata med folk som jag trott hade samma åsikt som jag om att ta de här små stegen börjar jag seriöst tvivla på min egen förmåga och teori i livet.
Att göra någon person glad varje dag är t.ex. Ett mål jag har, genom små handligar i vardagen. Ge en komplimang till tanten på tunnelbanan om den ursnygga broschen hon hade är ett exempel. Källsortera och släcka lampan efter sig är ett annat. Känner mig bara så oroligt ensam emot den stora grå massan och vet inte om jag orkar stå emot att dras med i det "enkla" konsumtionssamhället. Jag kan inte ställa mig utanför, då kan jag inte påverka det men orkar jag med insidan? Orkar jag med korruptionen? Hyckleriet? Mitt dåliga samvete?
Dagens blogg: http://includingdiversity.wordpress.com
