isobelll - with 3 l

Skuttar av glädje. Jag får vara med och leka på lajvet. Nu gäller det att ta ett riktigt svårt beslut. Det här kan ta mig igenom hösten och då har jag något att göra som verkligen är att sätta tänderna i. Driker te, nyponte med en liten tesked honing i eftersom det är det ända teet som jag står ut med och alls tycker om, och tänker på en annars hyffsat dyser höst. Mellankolin överfaller mig titt som tätt och jag saknar min legionärs roll Minnas goda självförtroende.

isobelll goes personal:
Egentligen borde jag avsluta allt med mitt ex nu. Tvinga honom att ta alla sina saker ifrån min vind och själv inleda skilsmässan. Vet inte varför jag tvekar när jag ändå aldrig kommer ta tillbaka honom efter vad han har gjort men det känns ändå jobbigt att han tar upp skiljsmässofrågan och inte jag. Det var ändå jag som gjorde slut efter mycket om och männ. Mitt löfte till honom på våran bröllopsdag var inte att älska honom för evigt utan att vilja älska honom. Men det gör jag inte. Nej, jag vägrar. Jag vill bara glömma och gå vidare. Men ändå känns det som det störrsta sveket. Han är inte det stora som gör så ont, nej det är att äktenskapet är över.

Det tog slut redan första gången han gjorde så och två månader senare hade jag fått nog. I slutet av mars sparkade jag ut honom. Sen dess bor jag ensam här. Sorgen består mest i de krossade framtidsdrömmarna. Jag trodde ändå att vi kunde lösa allt som kom i vår väg, att våran kärlek skulle klara allt, att vårat äktenskap skulle genomstå alla prövningar. Till och med otrohet skulle jag klarat av, vi hade lovat varandra att gå i parterapi om det skulle behövs men det spelar ingen roll nu. Han förstörde oss. Och nej, han slog aldrig men han var nära. Vi tre tillfällen blev han våldsam och höll i mig hårt. Efteråt sa han att han velat slå. Skulle han ha gjort det om jag stannat kvar hos honom? Det började någon gång i januari. Jag sov på soffan efteråt, vi turades om. Han sov hos sina föräldrar och jag försökte undvika att vara hemma så mycket som möjligt. Rädd hela tiden. Men när räddslan väl hade lagt sig efter två månader så såg jag på honom med nya ögon. Jag är och var inte längre kär. Vårat äktenskap höll inte. Ska det hålla sånt? Har jag gett upp för tidigt? Jag har ju brutit mitt löfte.

Så det här har jag gnällt och tänkt på under de senaste månaderna och försökt att skriva runt på bloggen utan att säga vad det är men nu känns det som det är dags att säga vad allt handlar om. Jag vill inte försätta någon i klämm för mina utlägg här på bloggen och väljer därför att inte skriva några namn, inte ens på mig själv. Ni som vet vem jag är har i alla fall fått reda på vad det är som hänt och i övrigt förblir mitt ex okänt. Det är inte min mening att hänga ut honom. Jag önskar så att han skulle söka hjälp och berätta för de nära honom vad som egentligen har hänt, men det lär väl aldrig inträffa. Det värsta är nog att jag ibland fortarande saknar honom. En dag vill jag kunna förlåta allt och åtmindstånde vara vänner, för det löftet vill jag ialla fall försökta hålla. Och visst hade vi andr aproblem precis som vilket annat par som helst men jag tror verkligen att vi hade kunnat klara av allt det andra.

Utan stödet av mina vänner, min morsa och bästisen (numera nyblivne pojkvännen, vilket också är en något komplicerad historia som jag tar en annan gång) hade jag nog aldrig klarat det här.