isobelll - with 3 l

Vill inte ha fler, gör allt jag kan för att bli av med de överflödiga jag redan har men för att det ska lyckas behöver jag pengar. Alltså måste jag skaffa ännu mer vuxenpoäng genom ett jobb för att bli av med dem, bissar loop. Jobbar som lastbilschaffis nu på sommaren. En ren klasch med allt annat i mitt liv. Komvux är äntligen klart, äntligen. Men när jag fick slutbetyget i handen undrade jag bara varför i all världen det här skulle göra en skillnad för min framtid och att det var så underligt att alla var ute efter det här. Visst, det är bra bokstäver på pappret och det hade varit bättre om jag skulle kunnat vara sams med fler lärare men det kändes iaf så onödigt.

Försöker få upp modet att ringa min hyresvärd och be om en inspektion, vill flytta härifrån men måste tokstäda innan han kommer. Alltså en loop, men eftersom jag är feg så vågar jag inte börja. Hittar alltid annat att göra.

På dagarna ser jag baksidan av den vidriga konsumtionen alla bidrar till. Jag vill inte vara en del av den. Försöker desperat göra mig av med alla mina sånna begär och alla min överflödiga prylar som jag inte behöver. De äger mig och inte jag dem. Känner mig alltid lättare när jag kan ge bort något. Allt som är i schysst tillstånd ger jag till second hand och hoppas på att stoppa onödig nyproduktion på det sättet.

Åter igen fattig som en kyrkråtta. Då csn bara betalar ut halva studiemedlet den sista månaden och lönen är fördröjd så finns det ett stort hemskt glapp på kontot. Soc förhalar min hyra. Betalat av den så gott jag kan men det fattas fortfarande. Mat får vänta. Börjar leta saker jag kan sälja och tittar mig om efter någon annanstans att bo, den här hyran är för mycket. Eftersom jag inte vet hur länge jag ska plugga så kan jag inte ta en studentlägenhet men jag måste hitta billigare boende, mindre stadgat också för den delen. Men soc säger också att det är ju mitt val att sudera och det är inte alls säkert att jag har rätt till pengar trots att jag började jobba innan skolan tog slut. Känner en gubbe som hamnat på gatan pga av soc nu, inget missbruk bara hamnat mellan storlarna. Var har jag att gnälla på i jämförelse med hans lidande? Behöver ända skriva av mig. Orättvisorna bedövar mig.

Har skutit upp massa saker till nu. "Det där tar jag hand om när jag är klar med komvux och jobbet har börjat..." Tiden går. Jag orkar inte med. Min mailbox sprängs. 64 olästa mail. 121 stared (saker att göra, svara på, läsa). Ångest. När jag är ledig försöker jag vara ute eller så sitter jag bara o stirrar i tyst trötthet. Dragit ut TV kontakten. Vill inte använda den. Försöker motstå. Vill inte bli mer dum än jag behöver. Om jag flyttar vet jag inte om jag vill ha den med mig. Orkar inte fastna och tappa bort timmar på något som egentligen är totalt oviktigt men samtidigt är det en av de få sysselsättningarna som kan få min hjärna att lugna ned sig, slappna av och vara tyst. Finns det något annat jag kan göra där jag inte gör något? Där jag inte behöver prestera? Där jag bara kan slappna av utan att somna, som händer när jag öppnar en bok?

Behöver verkligen ta tag i alla projekt. Storstädningen. Rensning av dåliga sysselsättningar. Men vart ska jag börja? Listan hopar sig och jag hukar mig, blundar. Får jag fly nu? Är det ok om jag går och gömmer mig här borta? Bara ett litet tag?

Reklamen dimper ned i brevlådan. Hur svårt ska det vara att läsa den överstora skylten med "Rädda skogen! Igen reklam tack!" på dörren? Nästa gång borde jag hinna ut till brevbäraren och ge honom/henne ett par glasögon.

Var på klassåterträff med 9:an för några veckor sen. Absurt. Alla de som verkligen ville träffas igen var inte där. Jag hade tappat kontakten med precis alla. Men min gamla bästis var där och vi började prata igen. Insåg hur mycket jag hade saknat henne och hoppas kunna behålla henne den här gången. Skumma sammanträffanden, hon jobbade på samma spel som jag deltog i senare. Föga förvånande hade vissa lyckats jävligt bra men andra som en själv var lika vilsna och stutsade fortfarande runt vilket var skönt att se. Inte bara jag som vägrar bli vuxen?

Lastbilschaffisen som jag jobbar med nu, och som ska gå på semester om en vecka och jag ska ta hans trakt, är grymt bitter. Trodde jag svor och gnällde över allt men har tar priset. Om jag låter sådär när jag pratar, klagar över allt och bara är negativ så måste jag verkligen ändra på mig men han drar verkligen ned en. Skattar när jag frågar något, förstår inte vad jag säger när jag försöker ta upp någon diskussion. Blivit mer och mer tyst, svarar med nickningar och försöker att hålla med honom men exploderar med jämna mellanrum. Bland annat när han säger "Titta där kommer en sån där självmordsbombare!" och pekar på en kvinna i heltäckande slöja, snackar skit om invandrare eller tycker att han inte behöver göra mer för miljön och måste äta kött varje dag. Då står jag inte ut. Han förstår knappt vad jag säger. Undra om jag uttrycker mig underligt eller om han helt enkelt är för inrotad för att tänka. Låt mig aldrig bli sån! Visst jag trivs, tycker det är jättekul att köra stor bil (han är 12 meter lång och väger 16 ton olastad, får en bissar känsla av makt när jag kör förknippat med viss osäkerhet och en stor respekt för omvärlden), men jag vill inte fastna i det här jobbet. Det är en bra sak att falla tillbaka på men jag vill aldrig nöja mig med det här. En snabb källa till pengar, det är allt.

Dagens surgubbe: lastbilschaffisen jag spenderat de sista två veckorna med (Shit! Jag har jobbat i tre veckor nu?!)
Dagens film: "CashBack" - grymt bra se den!
Gårdagens film: "Säg att du älskar mig" - Bra och sevärd. Tänka film. Obehagligt att Erik, en av skådisarna, dor där jag åker förbi varje dag.
Dagens person: Sus - Syrran som behöver alla kramar hon kan få!