
Kom just hem från en sjukt bra spelkväll! Stämningen var på topp och våra stackars karaktärer hamnade i klistret typ jämt. Totts att min roll, Kajsa, inte var i någon jättefara utifrån (förutom då någon knäckte ett revben på henne och hon senare lyckas bli så full och hög på smärt tabletter att hon glömnde det när hon hånglade med en kille som nästan hade ihjäl henne pga av kramandet) så var hon inte speciellt frisk i huvudet så hon krierade sina egna problem. Hon lyckas dessutom med konststycket att dra till sig all fara och göra den värre. Efteråt ber hon om ursäkt och är extremt ynklig. Tonårsångest på hög nivå med en massiv dos av self destruction. "Lajvade" runt bordet så mycket som vi kunde och ångest som spred sig. Hela sektionen slutar med att hon nyopererad blir buren av hennes far, som hon numera avskyr som pesten och aldrig haft en nära relation till, till sängen eftersom hon inte kunde gå själv. Obehag, äckel, vemod, kladdigt, hemskt, ångest, vidrigt... Fan vad skönt det var att spela henne! Är alltid lika kul när man kan "lajva" rollspel i total friform och känner att karaktären mer eller mindre driver fram sig själv.
Med en positiv ångest, om det nu finns en sådan? ska jag nu gå och lägga mig.
Vill att våren skall vara här och att det ska sluta snöa.
0 comments: